Don't hide in the closet del 7
När jag insåg att det bara var tjugo minuter kvar tills jag skulle hämta Evelina skyndade jag mig att byta om till en gråfärgad kostym jag ofta hade. Snabbt fixade jag till håret och sedan satte jag mig i bilen, men kom sedan på att jag inte hade en aning om vart jag skulle. Jag tog upp telefonen och ringde upp Evelina.
- Evelina here, svarade hon.
- Hey it's Harry again, where do you live? The vodka kinda made me forget where you lived.
Medans hon förklarade vart hon bodde kom jag på att jag egentligen inte fick köra, det var ju inte alls länge sen jag druckit så jag kanske borde ringa en taxi. Fast jag var inte yr eller något sådant, det skulle nog gå bra, vi skulle ju bara en liten bit. Jag sa hejdå till Evelina på telefonen och började köra mot hennes lägenhet. Det tog knappt tio minuter att ta sig dit och den här gången skulle jag nog komma ihåg det tror jag. Jag går upp för två trappor och börjar känna igen mig, sedan rycks dörren till Evelinas lägenhet upp.
- HARRY, HI! skrek hon ut samtidigt som hon hade svårt att stå upp.
I hennes högra hand höll hon en joint som det rykte lite om och i andra handen ett plastglas,
- Hey Evelina, but why?..
Jag kom bara inte på något att säga, varför kunde hon inte förstå att det var allvar?
- Well you see, it's a really funny story. I was just sitting in the couch you see. But suddenly a pink dog gave me this and said that if i didn't smoke it, he would die. AND I DON'T LIKE DEAD PINK DOGS! svarade hon samtidigt som hon skrattade så högt att det ekade i hela hyreshuset.
- C'mon lets go inside, sa jag och drog med henne in genom dörren och stängde den efter oss.
Hela hennes lägenhet var en röra, kläder låg överallt på golvet, tomma glas och flaskor stog lite här och vart medans hon själv vinglade fram på sina höga klackar mellan högar av skräp.
- Listen here Evelina, you need to calm down, remember we are going to eat at a restaurant with Louis and Eleanor?
- Who's that? The pink dog?
- Listen to me! Throw away the booze and the joint now! sa jag högt och hon bara kastade båda sakerna bakom sig som ett barn. - Good, now lets go, some fresh air will make you feel better.
Jag fick nästan dra med henne ut, sen kom jag på att vi behövde låsa dörren också, så vi gick in igen och hämtade nyckeln. Sedan kunde vi äntligen gå ut till bilen och köra iväg. Evelina lugnade tack gode gud ner sig lite, men hon var fortfarande väldigt...hmm...förvirrad. Jag spenderade hela vägen till restaurangen med att övertala henne att enhörningar inte fanns.
- Hey there, you guys must be Eleanor and Louis, sa Evelina när vi äntligen anlänt till restaurangen.
- Evelina, that's two chairs.
Eleanor och Louis hade inte kommit än, men jag fruktade ögonblicket dom skulle sätta sig ner bredvid oss, för det här kunde aldrig sluta bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
När jag insåg att det bara var tjugo minuter kvar tills jag skulle hämta Evelina skyndade jag mig att byta om till en gråfärgad kostym jag ofta hade. Snabbt fixade jag till håret och sedan satte jag mig i bilen, men kom sedan på att jag inte hade en aning om vart jag skulle. Jag tog upp telefonen och ringde upp Evelina.
- Evelina here, svarade hon.
- Hey it's Harry again, where do you live? The vodka kinda made me forget where you lived.
Medans hon förklarade vart hon bodde kom jag på att jag egentligen inte fick köra, det var ju inte alls länge sen jag druckit så jag kanske borde ringa en taxi. Fast jag var inte yr eller något sådant, det skulle nog gå bra, vi skulle ju bara en liten bit. Jag sa hejdå till Evelina på telefonen och började köra mot hennes lägenhet. Det tog knappt tio minuter att ta sig dit och den här gången skulle jag nog komma ihåg det tror jag. Jag går upp för två trappor och börjar känna igen mig, sedan rycks dörren till Evelinas lägenhet upp.
- HARRY, HI! skrek hon ut samtidigt som hon hade svårt att stå upp.
I hennes högra hand höll hon en joint som det rykte lite om och i andra handen ett plastglas,
- Hey Evelina, but why?..
Jag kom bara inte på något att säga, varför kunde hon inte förstå att det var allvar?
- Well you see, it's a really funny story. I was just sitting in the couch you see. But suddenly a pink dog gave me this and said that if i didn't smoke it, he would die. AND I DON'T LIKE DEAD PINK DOGS! svarade hon samtidigt som hon skrattade så högt att det ekade i hela hyreshuset.
- C'mon lets go inside, sa jag och drog med henne in genom dörren och stängde den efter oss.
Hela hennes lägenhet var en röra, kläder låg överallt på golvet, tomma glas och flaskor stog lite här och vart medans hon själv vinglade fram på sina höga klackar mellan högar av skräp.
- Listen here Evelina, you need to calm down, remember we are going to eat at a restaurant with Louis and Eleanor?
- Who's that? The pink dog?
- Listen to me! Throw away the booze and the joint now! sa jag högt och hon bara kastade båda sakerna bakom sig som ett barn. - Good, now lets go, some fresh air will make you feel better.
Jag fick nästan dra med henne ut, sen kom jag på att vi behövde låsa dörren också, så vi gick in igen och hämtade nyckeln. Sedan kunde vi äntligen gå ut till bilen och köra iväg. Evelina lugnade tack gode gud ner sig lite, men hon var fortfarande väldigt...hmm...förvirrad. Jag spenderade hela vägen till restaurangen med att övertala henne att enhörningar inte fanns.
- Hey there, you guys must be Eleanor and Louis, sa Evelina när vi äntligen anlänt till restaurangen.
- Evelina, that's two chairs.
Eleanor och Louis hade inte kommit än, men jag fruktade ögonblicket dom skulle sätta sig ner bredvid oss, för det här kunde aldrig sluta bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
DAMN håller på och somnar framför datorn så jag tror det gömmer sig många stavfel mm i texten så jag ber om ursäkt redan nu. Har haft en jobbig dag!;)
Gå gärna och gilla min facebook sida om Little Mix!
(Bandet Perrie är med i)
Don't hide in the closet del 6
Louis återgick till att se på Tv men jag kunde helt enkelt inte slappna av. Vi skulle äta middag idag och jag måste få tag i Evelina. Men tack vare att jag druckit hos henne kom jag inte ihåg vart hon bodde. Dock hade hon haft rätt, huvudvärken försvann lika snabbt som den kom. Jag brukade inte dricka, men det var ganska skönt att fly från verkligheten ett tag. I vanliga fall skulle jag vart jättenervös nu, men min hjärna var avslappnad på något sätt.
- So you call Eleanor and I'll get us a table at the restaurant where we usually eat? frågade jag Louis samtidigt som jag tog fram min mobil.
- Sure, I'll call them soon, just gonna watch this sitcom, svarade han och jag småskrattade lite.
Louis brukade alltid sitta och titta på alla humorserier, han hade flera boxar med allt från Scrubs till Vänner. När vi reste runt brukade han ha en väska för enbart för Tvserie-boxarna. Men hans verkliga favorit var nog "Shit my dad says", han brukade sitta och skratta högt för sig själv och då kände jag mig tvungen att sätta mig bredvid han. Mina tankar om Louis avbröts av att telefonen i min hand började vibrera och spela musik. Ett nummer jag inte kände igen ringde mig och jag svarade med en vardaglig röst.
- Hi, this is Harry Styles.
- Well you sound like you have a stick up your a..
- Hey Evelina, good you called, avbröt jag.
Jag reste mig upp och gick ut ur lägenheten så att Louis inte skulle höra vad jag skulle säga till henne.
- Listen here cause this is gonna sound crazy, but i really need your help, sa jag.
- Anything you want sweetcheeks, sa hon och hon måste druckit mer sen jag gått för hon sluddrade lite på orden.
- Eh I need you to play my girlfriend, just this night, we are gonna eat at a restaurant and i accidently said to Louis you were my girlfriend, so will you help me out?
- As long as you pay the bill.
- Okey, I'll pick you up somewhere around seven then, dress up!
- You don't have to say that twice.
- Hehe bye bye, sa jag och la sedan på.
Situationen var räddad och jag la till Evelinas nummer så jag inte skulle tappa bort det. Snabbt ringde jag till restaurangen och bokade bord till oss. Louis hade knappt märkt att jag varit borta då jag återvände in till lägenheten. Han satt som fastklistrad vid Tv:n så jag gick in i köket och tog fram en halvfull vinflaska. Jag tog mig ett glas innan jag ställde tillbaka flaskan och gick och satte mig bredvid Louis igen. När det blev reklam ringde han Eleanor och jag hoppades att hon inte skulle svara, men det funkade inte. Klockan halv åtta skulle vi mötas på restaurangen, men Louis lämnade mig ensam i lägenheten redan vid fem då han skulle till Eleanor för att "laga Tv:n". Det var den sämsta lögnen någonsin, för hela hans ansikte blev knallrött när han sa det. Så när Louis gått tog jag fram vinflaskan och drack rakt ur den, jag glömde bort sorgen ett tag innan det var dags att göra sig iordning för kvällen.
Louis återgick till att se på Tv men jag kunde helt enkelt inte slappna av. Vi skulle äta middag idag och jag måste få tag i Evelina. Men tack vare att jag druckit hos henne kom jag inte ihåg vart hon bodde. Dock hade hon haft rätt, huvudvärken försvann lika snabbt som den kom. Jag brukade inte dricka, men det var ganska skönt att fly från verkligheten ett tag. I vanliga fall skulle jag vart jättenervös nu, men min hjärna var avslappnad på något sätt.
- So you call Eleanor and I'll get us a table at the restaurant where we usually eat? frågade jag Louis samtidigt som jag tog fram min mobil.
- Sure, I'll call them soon, just gonna watch this sitcom, svarade han och jag småskrattade lite.
Louis brukade alltid sitta och titta på alla humorserier, han hade flera boxar med allt från Scrubs till Vänner. När vi reste runt brukade han ha en väska för enbart för Tvserie-boxarna. Men hans verkliga favorit var nog "Shit my dad says", han brukade sitta och skratta högt för sig själv och då kände jag mig tvungen att sätta mig bredvid han. Mina tankar om Louis avbröts av att telefonen i min hand började vibrera och spela musik. Ett nummer jag inte kände igen ringde mig och jag svarade med en vardaglig röst.
- Hi, this is Harry Styles.
- Well you sound like you have a stick up your a..
- Hey Evelina, good you called, avbröt jag.
Jag reste mig upp och gick ut ur lägenheten så att Louis inte skulle höra vad jag skulle säga till henne.
- Listen here cause this is gonna sound crazy, but i really need your help, sa jag.
- Anything you want sweetcheeks, sa hon och hon måste druckit mer sen jag gått för hon sluddrade lite på orden.
- Eh I need you to play my girlfriend, just this night, we are gonna eat at a restaurant and i accidently said to Louis you were my girlfriend, so will you help me out?
- As long as you pay the bill.
- Okey, I'll pick you up somewhere around seven then, dress up!
- You don't have to say that twice.
- Hehe bye bye, sa jag och la sedan på.
Situationen var räddad och jag la till Evelinas nummer så jag inte skulle tappa bort det. Snabbt ringde jag till restaurangen och bokade bord till oss. Louis hade knappt märkt att jag varit borta då jag återvände in till lägenheten. Han satt som fastklistrad vid Tv:n så jag gick in i köket och tog fram en halvfull vinflaska. Jag tog mig ett glas innan jag ställde tillbaka flaskan och gick och satte mig bredvid Louis igen. När det blev reklam ringde han Eleanor och jag hoppades att hon inte skulle svara, men det funkade inte. Klockan halv åtta skulle vi mötas på restaurangen, men Louis lämnade mig ensam i lägenheten redan vid fem då han skulle till Eleanor för att "laga Tv:n". Det var den sämsta lögnen någonsin, för hela hans ansikte blev knallrött när han sa det. Så när Louis gått tog jag fram vinflaskan och drack rakt ur den, jag glömde bort sorgen ett tag innan det var dags att göra sig iordning för kvällen.
Som sagt sjukt trött och är ju sommar så ni kommer nog inte få mer än ett kapitel om dagen!
Men det är väl bättre än inget iaf;)
Tack för att ni läser och kommenterar!♥
Don't hide in the closet del 5
Jag gick sakta in, tog av mig skorna och kollade runt i lägenheten. Allt verkade vara som det skulle, inga tecken på att något farligt hänt.
- So how did the food taste? frågade jag Louis samtidigt som jag satte mig ner i soffan bredvid han.
- Ehm actually we never ate anything, we kinda skipped dinner, svarade Louis och hans ansikte blev smått rött. - If you know what I mean.
Det var tur att Louis hade blicken mot Tv:n för mitt ansikte blev som fastfruset. Ett leende som till och med jag kunde känna att det var falskt prydde mina läppar medan det Louis sagt sjönk in. Och då kände jag mig bara tvungen att visa att jag inte var deprimerat kär i han, även fast jag var det.
- Well i met a girl last night, sweet little thing named Evelina, sa jag och försökte låta lite cool, men jag kunde höra att jag lät hur fjantig som helst.
- So you didn't spend the night at Zayns apartment?
- No, I went to this club just a few blocks away and had an amazing night.
- Well good for you, sa Louis och log mot mig.
Fan, han brydde sig inte. Eller han blev inte svartsjuk som jag hade tänkt mig. Fast varför skulle han bli svartsjuk? Gud, min hjärna håller på att ta kål på mig med sina inre debatter.
- Yeah I was thinking maybe we could go out and eat together, sa jag helt plötsligt.
Vad håller jag på med egentligen? Ska jag gå på middag med min största kärlek, hans flickvän och min såkallade flickvän. Fast jag skulle nog kunna få med Evelina på det hela, hon verkade vara en sån person som faktiskt skulle förstå allt det här.
- That would be nice, why don't we say tonight? sa Louis.
Nej, nej, nej inte ikväll. Jag hade inte ens hennes telefonnummer. Absolut inte ikväll.
- Tonight it is then, svarade jag.
Min hjärna och min mun är verkligen inte synkroniserade.
Jag gick sakta in, tog av mig skorna och kollade runt i lägenheten. Allt verkade vara som det skulle, inga tecken på att något farligt hänt.
- So how did the food taste? frågade jag Louis samtidigt som jag satte mig ner i soffan bredvid han.
- Ehm actually we never ate anything, we kinda skipped dinner, svarade Louis och hans ansikte blev smått rött. - If you know what I mean.
Det var tur att Louis hade blicken mot Tv:n för mitt ansikte blev som fastfruset. Ett leende som till och med jag kunde känna att det var falskt prydde mina läppar medan det Louis sagt sjönk in. Och då kände jag mig bara tvungen att visa att jag inte var deprimerat kär i han, även fast jag var det.
- Well i met a girl last night, sweet little thing named Evelina, sa jag och försökte låta lite cool, men jag kunde höra att jag lät hur fjantig som helst.
- So you didn't spend the night at Zayns apartment?
- No, I went to this club just a few blocks away and had an amazing night.
- Well good for you, sa Louis och log mot mig.
Fan, han brydde sig inte. Eller han blev inte svartsjuk som jag hade tänkt mig. Fast varför skulle han bli svartsjuk? Gud, min hjärna håller på att ta kål på mig med sina inre debatter.
- Yeah I was thinking maybe we could go out and eat together, sa jag helt plötsligt.
Vad håller jag på med egentligen? Ska jag gå på middag med min största kärlek, hans flickvän och min såkallade flickvän. Fast jag skulle nog kunna få med Evelina på det hela, hon verkade vara en sån person som faktiskt skulle förstå allt det här.
- That would be nice, why don't we say tonight? sa Louis.
Nej, nej, nej inte ikväll. Jag hade inte ens hennes telefonnummer. Absolut inte ikväll.
- Tonight it is then, svarade jag.
Min hjärna och min mun är verkligen inte synkroniserade.
Ganska kort men varit upptagen idag så tänkte att det är bättre än inget.
Men fortsätt kommentera:D
Don't hide in the closet del 4
Huvudvärken som dök upp när jag vaknade nästa morgon var hemsk och jag gick upp ur sängen för att hitta huvudvärkstabletter. Jag såg knappt något så när jag öppnade dörren som jag trodde gick till mitt badrum stötte jag in i någon.
- Goodmorning sunshine, sa hon som jag gått in i.
Jag gnuggade ögonen och insåg vem som stog framför mig, Evelina, fast i bara underkläder. Snabbt kollade jag bort och blev röd om kinderna. Sen insåg jag att det här inte var mitt sovrum.
- Where am I? frågade jag samtidigt som jag hade ansiktet bortvänt från henne.
- In my apartment, sa hon och gick förbi mig in i rummet.
- Ehm this might sound odd but did we...you know what? frågade jag och mitt ansikte kändes glödande varmt.
- You don't usually drink that much do you? sa hon och skrattade. - And to answer your question no, you told me you were gay, or was that just your drunk side talking?
Varför skulle jag berätta om mitt personliv till en främling jag knappt träffat. Fast något bara kändes bra med henne, inte så att jag var kär i henne utan att jag gillade henne.
- I don't know really, svarade jag.
Då hände något jag aldrig kunnat förutse, hon ställde sig framför mig och kysste mig. Men det kändes helt fel, som att kyssa sin syster eller något.
- Did you enjoy that? frågade hon sedan.
- No, not really, sa jag.
- Then you're gay, but that's so great, I've been looking for a gay guy to hang out with, svarade hon och gick till en garderob och öppnade den. - But haven't we met before? Your face seems familiar.
- Eh , I don't think so, but you might have seen me in the newspapers?
- Oh my god! You're a celebrity! Wait, it was Harry right? Mhm...Harry...Wait! You're Harry Styles right? That kid in One direction? frågade hon.
- That kid? I'm eighteen, sa jag skämtsamt.
- Please darling, you don't look a day over sixteen, sa hon och gjorde till sin röst.
- Whatever, do you have like an aspirin or something?
- I got something better, here drink this, sa hon och kastade en flaska till mig som tydligen stått i garderoben.
Flaskan hon kastat till mig innehöll Absolut Vodka. Jag visste inte om det var så smart att dricka igen, men vem brydde sig? Evelina verkade i alla fall pigg och glad så det skulle säkert bli utmärkt.
- Woah, there take it easy, save some for breakfast, sa hon och skrattade sedan stort.
Hon var helt underbar, eller såg ut att vara det åtminstonde. Alltid skrattandes och skämtandes.
- I really need to go, but here you have my phonenumber so we can make some noise again, sa jag och gav henne en liten lapp.
Sedan tog jag en taxi från hennes lägenhet tillbaka till min och Louis lägenhet. När jag gick upp för trapporna började allt komma tillbaka, Eleanors allergi och jag som ville förstöra deras dejt. Jag hittade Louis i soffan samtidigt som han tittade på Tv, allt verkade vara lungt, fast det kunde det väl inte vara?
Huvudvärken som dök upp när jag vaknade nästa morgon var hemsk och jag gick upp ur sängen för att hitta huvudvärkstabletter. Jag såg knappt något så när jag öppnade dörren som jag trodde gick till mitt badrum stötte jag in i någon.
- Goodmorning sunshine, sa hon som jag gått in i.
Jag gnuggade ögonen och insåg vem som stog framför mig, Evelina, fast i bara underkläder. Snabbt kollade jag bort och blev röd om kinderna. Sen insåg jag att det här inte var mitt sovrum.
- Where am I? frågade jag samtidigt som jag hade ansiktet bortvänt från henne.
- In my apartment, sa hon och gick förbi mig in i rummet.
- Ehm this might sound odd but did we...you know what? frågade jag och mitt ansikte kändes glödande varmt.
- You don't usually drink that much do you? sa hon och skrattade. - And to answer your question no, you told me you were gay, or was that just your drunk side talking?
Varför skulle jag berätta om mitt personliv till en främling jag knappt träffat. Fast något bara kändes bra med henne, inte så att jag var kär i henne utan att jag gillade henne.
- I don't know really, svarade jag.
Då hände något jag aldrig kunnat förutse, hon ställde sig framför mig och kysste mig. Men det kändes helt fel, som att kyssa sin syster eller något.
- Did you enjoy that? frågade hon sedan.
- Ehm no, not really, sa jag.
- Then you're gay, but that's so great, I've been looking for a gay guy to hang out with, svarade hon och gick till en garderob och öppnade den. - But haven't we met before? Your face seems familiar.
- Eh , I don't think so, but you might have seen me in the newspapers?
- Oh my god! You're a celebrity! Wait, it was Harry right? Mhm...Harry...Wait! You're Harry Styles right? That kid in One direction? frågade hon.
- That kid? I'm eighteen, sa jag skämtsamt.
- Please darling, you don't look a day over sixteen, sa hon och gjorde till sin röst.
- Whatever, do you have like an aspirin or something?
- I got something better, here drink this, sa hon och kastade en flaska till mig som tydligen stått i garderoben.
Flaskan hon kastat till mig innehöll Absolut Vodka. Jag visste inte om det var så smart att dricka igen, men vem brydde sig? Evelina verkade i alla fall pigg och glad så det skulle säkert bli utmärkt.
- Woah, there take it easy, save some for breakfast, sa hon och skrattade sedan stort.
Hon var helt underbar, eller såg ut att vara det åtminstonde. Alltid skrattandes och skämtandes.
- I really need to go, but here you have my phonenumber so we can make some noise again, sa jag och gav henne en liten lapp.
Sedan tog jag en taxi från hennes lägenhet tillbaka till min och Louis lägenhet. När jag gick upp för trapporna började allt komma tillbaka, Eleanors allergi och jag som ville förstöra deras dejt. Jag hittade Louis i soffan samtidigt som han tittade på Tv, allt verkade vara lungt, fast det kunde det väl inte vara?
Orkade inte uppdatera igår eftersom det var esc. GRATTIS LOREEN!♥
Men hoppas ni gillar denna delen då, fast det känns som att jag beskriver vissa saker väldigt dåligt, men ni får leva med det;)
Don't hide in the closet del 3
När jag väl insåg vad jag egentligen gjort och började ångra mig var det alldeles försent. Jag hade lämnat Louis ensam i lägenheten och Eleanor skulle komma snart. Tänk om något hemskt skulle hända? Hon kanske var riktigt allergisk och skulle bli tvungen att åka till sjukhuset. Nej, hade det varit så farligt hade Louis sagt något tidigare. Eller hade han nämnt det och jag hade glömt det?
Jag hade lovat Louis att inte komma hem förräns imorgon, men jag hade inte frågat Zayn om jag kunde sova hos han som jag skulle gjort. Egentligen borde jag vill ringa Zayn och fråga, men ärligt talat så behövde jag dricka något. Jag gick till en liten klubb bara några kvarter bort från min och Louis lägenhet och upptäckte att det knappt var något folk där. Fast det var ju 21.00 en måndag så dom flesta satt väl hemma. Jag satte mig vid baren och spanade in rummet lite.
- Well hello there handsome, sa någon bredvid mig.
Jag snurrade runt och granskade tjejen som pratat med mig. Kort, blondin och antingen full eller hög, om inte både och.
- Hi, svarade jag.
- So you haven't had a drink yet? Do me the honour and let me buy you one, sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne.
- Give me a...
- We want ten tequila shots, right away! skrek hon till bartendern som himlade med ögonen medans han fixade ihop tio små glas med tequila och sedan lämnade oss.
- Wait, i don't even know who you are, sa jag när hon räckte mig ett glas.
- Je m'appelle Evelina, svarade hon på franska.
- Je m'appelle Harry, are you from France? frågade jag henne.
- No! I just think it's such a romantic languish and i need some more romance in my life, if you know what i mean?
- Haha but i think I'm gonna have to pass on the tequila because...
- Nobody cares if you're not eighteen, just drink it! sa hon och svalde innehållet i glaset.
- No it's not that, I'm eighteen.
- Then what's your problem sweetcheeks?
Vad var mitt problem? Att jag var olyckligt bögkär i min bästa kompis och medlem i samma pojkband som han? Fast varför skulle det stoppa mig från att ha kul? Det skulle bara sluta deprimerat om jag skulle sitta hemma varje kväll och se på medans han och Eleanor kom närmare och närmare.
- Nothing, you're right, lets get wasted! sa jag till henne och hällde i mig två glas tequila samtidigt.
När jag väl insåg vad jag egentligen gjort och började ångra mig var det alldeles försent. Jag hade lämnat Louis ensam i lägenheten och Eleanor skulle komma snart. Tänk om något hemskt skulle hända? Hon kanske var riktigt allergisk och skulle bli tvungen att åka till sjukhuset. Nej, hade det varit så farligt hade Louis sagt något tidigare. Eller hade han nämnt det och jag hade glömt det?
Jag hade lovat Louis att inte komma hem förräns imorgon, men jag hade inte frågat Zayn om jag kunde sova hos han som jag skulle gjort. Egentligen borde jag vill ringa Zayn och fråga, men ärligt talat så behövde jag dricka något. Jag gick till en liten klubb bara några kvarter bort från min och Louis lägenhet och upptäckte att det knappt var något folk där. Fast det var ju 21.00 en måndag så dom flesta satt väl hemma. Jag satte mig vid baren och spanade in rummet lite.
- Well hello there handsome, sa någon bredvid mig.
Jag snurrade runt och granskade tjejen som pratat med mig. Kort, blondin och antingen full eller hög, om inte både och.
- Hi, svarade jag.
- So you haven't had a drink yet? Do me the honour and let me buy you one, sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne.
- Give me a...
- We want ten tequila shots, right away! skrek hon till bartendern som himlade med ögonen medans han fixade ihop tio små glas med tequila och sedan lämnade oss.
- Wait, i don't even know who you are, sa jag när hon räckte mig ett glas.
- Je m'appelle Evelina, svarade hon på franska.
- Je m'appelle Harry, are you from France? frågade jag henne.
- No! I just think it's such a romantic languish and i need some more romance in my life, if you know what i mean?
- Haha but i think I'm gonna have to pass on the tequila because...
- Nobody cares if you're not eighteen, just drink it! sa hon och svalde innehållet i glaset.
- No it's not that, I'm eighteen.
- Then what's your problem sweetcheeks?
Vad var mitt problem? Att jag var olyckligt bögkär i min bästa kompis och medlem i samma pojkband som han? Fast varför skulle det stoppa mig från att ha kul? Det skulle bara sluta deprimerat om jag skulle sitta hemma varje kväll och se på medans han och Eleanor kom närmare och närmare.
- Nothing, you're right, lets get wasted! sa jag till henne och hällde i mig två glas tequila samtidigt.
Hoppas ni gillar det, kommentera vad ni tycker:)
Don't hide in the closet del 2
Jag och Louis satt i baksätet i taxin på väg hem till våran lägenhet.
- So you're actually gonna cook it all by yourself? frågade jag Louis efter en lång pinsam tystnad.
- Yeah, but i was hoping you could help me out a bit, Eleanor is always telling me to learn how to cook so i guess a little chicken and rice can't be too hard to make, svarade han.
- Of course i'll help you out, no problem, sa jag.
- What would i do without you Harry? sa han samtidigt som han log mot mig.
- You would have burned down the apartment.
Hans leende mot mig var helt underbart, tänderna lyste vita och i mina tankar drömde jag om att luta mig fram och kyssa han. Jag måste varit "borta" lite väl länge för Louis frågade " What are you thinking about? "
- You, svarade jag men insåg sedan vad jag sagt. - Das, Judas, Lady gaga singing Judas.
- Are you okey Harry? You have been kinda' weird for a few days, sa han men log fortfarande.
- I'm fine, just really exited for our new album you know, svarade jag.
- Haha okey, I'm actually very nervous, what if they don't like it?
- Well atleast I'm gonna buy an album.
Vi skrattade igen och sedan insåg vi att taxin stannat och att vi var framme. När vi tagit hissen upp till lägenheten började vi laga maten direkt. Enligt Louis skulle Eleanor dyka upp om en timme så vi hade gott om tid på oss. Det gick väl hyfsat bra med maten, Louis lagade riset och såsen medans jag tog hand om kycklingen. Vi hade fått ett recept från Zayn som var den enda av oss som egentligen kunde laga mat.
- Just remember no cinnamon in the spice mix, okey? sa Louis när han var klar med sin del av maten och skulle gå och byta om.
- Why? frågade jag.
- Don't you remember? Eleanor is allergic to cinnamon?
- Oh right, no cinnamon then.
Men när Louis gått fick jag en hemsk idé, eller den kanske inte var så hemsk ändå. Jag mixade ihop kryddmixen, med extra mycket kanel. Det borde räcka för att dejten skulle ta slut tidigare och Eleanor skulle vara tvungen att åka hem. Då kunde jag ringa Louis och fråga om han ville gå på bio eller något kul, bara han och jag.
Jag och Louis satt i baksätet i taxin på väg hem till våran lägenhet.
- So you're actually gonna cook it all by yourself? frågade jag Louis efter en lång pinsam tystnad.
- Yeah, but i was hoping you could help me out a bit, Eleanor is always telling me to learn how to cook so i guess a little chicken and rice can't be too hard to make, svarade han.
- Of course i'll help you out, no problem, sa jag.
- What would i do without you Harry? sa han samtidigt som han log mot mig.
- You would have burned down the apartment.
Hans leende mot mig var helt underbart, tänderna lyste vita och i mina tankar drömde jag om att luta mig fram och kyssa han. Jag måste varit "borta" lite väl länge för Louis frågade " What are you thinking about? "
- You, svarade jag men insåg sedan vad jag sagt. - Das, Judas, Lady Gaga singing Judas.
- Are you okey Harry? You have been kinda' weird for a few days, sa han men log fortfarande.
- I'm fine, just really exited for our new album you know, svarade jag.
- Haha okey, I'm actually very nervous, what if they don't like it?
- Well atleast I'm gonna buy an album.
Vi skrattade igen och sedan insåg vi att taxin stannat och att vi var framme. När vi tagit hissen upp till lägenheten började vi laga maten direkt. Enligt Louis skulle Eleanor dyka upp om en timme så vi hade gott om tid på oss. Det gick väl hyfsat bra med maten, Louis lagade riset och såsen medans jag tog hand om kycklingen. Vi hade fått ett recept från Zayn som var den enda av oss som egentligen kunde laga mat.
- Just remember no cinnamon in the spice mix, okey? sa Louis när han var klar med sin del av maten och skulle gå och byta om.
- Why? frågade jag.
- Don't you remember? Eleanor is allergic to cinnamon?
- Oh right, no cinnamon then.
Men när Louis gått fick jag en hemsk idé, eller den kanske inte var så hemsk ändå. Jag mixade ihop kryddmixen, med extra mycket kanel. Det borde räcka för att dejten skulle ta slut tidigare och Eleanor skulle vara tvungen att åka hem. Då kunde jag ringa Louis och fråga om han ville gå på bio eller något kul, bara han och jag.
Hoppas ni tycker om den nya designen, jag är ju som sagt inte så bra på det. Men byta färger kan jag!;)
Det verkade som att ni tyckte om novellen så fortsätter då!:D
Tack för att ni läser!♥
Don't hide in the closet del 1
- Louis are you done yet? frågade jag in i provhytten där Louis stog och bytte om.
- Yeah, just one sec, svarade han och bara någon sekund senare klev han ur provhytten och visade upp kläderna.
- It looks great on you, really, sa jag när han visade upp kostymen han skulle ha ikväll. - She's gonna love it, it's perfect, just like you.
- Ehm thank you i guess? svarade Louis.
Vart kom det där ifrån? Jag tyckte ju att Louis var perfekt, men nej. Min hjärna förvirrade sig själv med tankar om Louis Tomlinson på middag med mig istället för Eleanor.
- Stop it, råkade jag säga högt och Louis kollade frågande på mig. - Nothing, just my brain messing with me.
Han kollade på mig och log innan han började prata med mig igen.
- So you think I should buy this one?
- Yeah, Eleanor is absolutely gonna love it, svarade jag och återgick till att tänka igenom mina känslor för Louis medans han själv gick in i provhytten för att byta om till sina vanliga kläder.
Självklart att jag inte gillade honom på det sättet men ibland så var det bara svårt att inte klä av honom hans kläder i hjärnan. Fast han hade ju flickvän och även fast han varit singel skulle han inte välja mig. Och där gick fantasin iväg igen, jag gillar han inte ens på det sättet, jag bara verkligen gillade att vara i hans närhet, höra hans röst och krama om han. Men jag kunde ju inte gilla han, han var ju en kille. Fast det var ju inget fel i det men ändå. Hur mycket min hjärna försökte hitta anledningar till det lyckades mitt hjärta bevisa det, jag gillade Louis Tomlinson, på DET sättet.
- Come now Harry, we can't stay here all day, säger Louis till mig när han bytt om och kommit ut ur provhytten.
Japp, Harry Styles är mitt namn och jag tror jag är kär i Louis Tomlinson. Hur fan gick det här till?
- Louis are you done yet? frågade jag in i provhytten där Louis stog och bytte om.
- Yeah, just one sec, svarade han och bara någon sekund senare klev han ur provhytten och visade upp kläderna.
- It looks great on you, really, sa jag när han visade upp kostymen han skulle ha ikväll. - She's gonna love it, it's perfect, just like you.
- Ehm thank you i guess? svarade Louis.
Vart kom det där ifrån? Jag tyckte ju att Louis var perfekt, men nej. Min hjärna förvirrade sig själv med tankar om Louis Tomlinson på middag med mig istället för Eleanor.
Stop it, råkade jag säga högt och Louis kollade frågande på mig. - Nothing, just my brain messing with me.
Han kollade på mig och log innan han började prata med mig igen.
- So you think I should buy this one?
- Yeah, Eleanor is absolutely gonna love it, svarade jag och återgick till att tänka igenom mina känslor för Louis medans han själv gick in i provhytten för att byta om till sina vanliga kläder.
Självklart att jag inte gillade honom på det sättet men ibland så var det bara svårt att inte klä av honom hans kläder i hjärnan. Fast han hade ju flickvän och även fast han varit singel skulle han inte välja mig. Och där gick fantasin iväg igen, jag gillar han inte ens på det sättet, jag bara verkligen gillade att vara i hans närhet, höra hans röst och krama om han. Men jag kunde ju inte gilla han, han var ju en kille. Fast det var ju inget fel i det men ändå. Hur mycket min hjärna försökte hitta anledningar till det lyckades mitt hjärta bevisa det, jag gillade Louis Tomlinson, på DET sättet.
- Come now Harry, we can't stay here all day, säger Louis till mig när han bytt om och kommit ut ur provhytten.
Japp, Harry Styles är mitt namn och jag tror jag är kär i Louis Tomlinson. Hur fan gick det här till?
Hoppas ni gillade början på novellen!:)
Kommentera gärna om ni tycker att jag ska fortsätta med den!
Designen ändrar jag imorrn, har headern klar men orkar inte mixtra med färger än...
Don't bring a knife into a gunfight del 40
Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.
- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.
- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.
- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.
Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.
- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.
- Det får du se, svarade han lurigt.
Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.
- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.
Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.
- Känner du igen det? frågade Liam.
- Självklart, svarade jag och granskade rummet.
Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.
- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.
- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.
- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?
Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.
- Ja.
Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.
Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.
- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.
- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.
- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.
Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.
- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.
- Det får du se, svarade han lurigt.
Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.
- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.
Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.
- Känner du igen det? frågade Liam.
- Självklart, svarade jag och granskade rummet.
Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.
- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.
- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.
- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?
Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.
- Ja.
Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.
Hoppas ni tyckte om slutet av novellen, ni som läste min förra novell kanske minns att jag slutade min förra novell med samma ord ungefär;)
Självklart har jag en ny novell på gång och den är ganska unik den med, har iaf inte sett någon skriva om det!
Kan ni inte snälla ta er tid och kommentera vad ni tyckt om novellen i helhet, skulle vara bra att få veta vad ni gillade/inte gillade så jag vet till nästa novell!
Kommer tillbaka med början på nästa novell inom en vecka!:D
Tack alla ni som läst och kommenterat!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 39
Jag hörde smällen, men från helt fel håll. Hela salen blev tyst så jag tvingades öppna ögonen och se vad som hänt. Det första jag såg var domaren som satt med klubban i luften och kollade mot dörren. Sakta snurrade jag runt, nästan rädd för vad jag skulle se. Men när jag såg vem som slagit upp dörrarna och kommit in rusade jag fram till han.
- Liam, du kom! sa jag högt och kysste honom när jag kommit fram till han.
Jag kunde inte minnas hur många gånger jag gråtit idag, men för första gången var det glädjetårar som smög sig fram.
- Jag är här för att rädda dig, sa Liam och även han grät. - Vi ska ta oss ur den här röran, tillsammans.
- Jag älskar dig, sa jag.
- Jag älskar dig mer, var hans svar.
Resten av tiden i salen kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lycklig. Det var som om jag svävade på ett moln högt över alla andra. Liam satt i minst två timmar och svarade på frågor men till slut hade dom inget val än att erkänna att jag talat sanning. När vi gick ut därifrån sa vi farväl till Lisa och jag tackade henne för allt, utan henne hade jag utan tvekan inte varit fri nu.
När vi senare satte oss i bilen började jag tänka på vart jag skulle bo.
- Så jag antar att vi från och med nu bor i min lägenhet, sa Liam utan att jag ens behövde nämna det.
- Det är så det ser ut att bli, svarade jag och log.
När vi anlände till Liams lägenhet slängde jag mig ner i soffan. Efter allt jag varit med om idag var det bara skönt att få sitta ner och slappna av. Liam satte sig ner bredvid mig och vi slog på Tv:n. Efter bara några minuter sov jag djupt utan drömmar.
När jag vaknade upp nästa morgon låg jag ensam i soffan. Jag reste mig upp snabbt och sökte runt i lägenheten efter Liam men hittade inget spår efter han. Det fick inte vara sant, han kunde inte lämna mig nu, inte nu när allt äntligen skulle bli bra.
Jag hörde smällen, men från helt fel håll. Hela salen blev tyst så jag tvingades öppna ögonen och se vad som hänt. Det första jag såg var domaren som satt med klubban i luften och kollade mot dörren. Sakta snurrade jag runt, nästan rädd för vad jag skulle se. Men när jag såg vem som slagit upp dörrarna och kommit in rusade jag fram till han.
- Liam, du kom! sa jag högt och kysste honom när jag kommit fram till han.
Jag kunde inte minnas hur många gånger jag gråtit idag, men för första gången var det glädjetårar som smög sig fram.
- Jag är här för att rädda dig, sa Liam och även han grät. - Vi ska ta oss ur den här röran, tillsammans.
- Jag älskar dig, sa jag.
- Jag älskar dig mer, var hans svar.
Resten av tiden i salen kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lycklig. Det var som om jag svävade på ett moln högt över alla andra. Liam satt i minst två timmar och svarade på frågor men till slut hade dom inget val än att erkänna att jag talat sanning. När vi gick ut därifrån sa vi farväl till Lisa och jag tackade henne för allt, utan henne hade jag utan tvekan inte varit fri nu.
När vi senare satte oss i bilen började jag tänka på vart jag skulle bo.
- Så jag antar att vi från och med nu bor i min lägenhet, sa Liam utan att jag ens behövde nämna det.
- Det är så det ser ut att bli, svarade jag och log.
När vi anlände till Liams lägenhet slängde jag mig ner i soffan. Efter allt jag varit med om idag var det bara skönt att få sitta ner och slappna av. Liam satte sig ner bredvid mig och vi slog på Tv:n. Efter bara några minuter sov jag djupt utan drömmar.
När jag vaknade upp nästa morgon låg jag ensam i soffan. Jag reste mig upp snabbt och sökte runt i lägenheten efter Liam men hittade inget spår efter han. Det fick inte vara sant, han kunde inte lämna mig nu, inte nu när allt äntligen skulle bli bra.
Det här är den näst sista delen av novellen, så checka in ofta imorrn för att få läsa sista delen!^^
Don't bring a knife into a gunfight del 38
Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.
- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.
Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.
- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.
Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.
Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.
- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.
Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.
- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.
Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?
- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.
Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.
- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.
Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.
Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.
- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.
Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.
- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.
Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.
Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.
- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.
Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.
- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.
Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?
- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.
Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.
- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.
Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.
Som tack för att ni kommenterar så bra får ni ett långt kapitel!
Kommentera gärna vad ni tycker om det:))
Don't bring a knife into a gunfight del 37
- Om vi nu skulle säga att Cara hittat på allt det här, hur kommer det sig då att vi har 4 vittnen som kan säga att Liam medvetet sprang för att rädda Cara, vid tiden för Michael Parkers mord? sa Lisa med ett leende som visade alla hennes vita tänder.
- Och vilka är dessa vittnen? frågar domaren.
- Kan Zayn Malik, Louis Tomlinson, Harry Styles och Niall Horan vara så vänliga att komma fram hit? svarade Lisa.
Dom reste sig upp och gick och ställde sig bredvid Lisa. Louis såg på mig och log, det fick mig att slappna av lite. Jag kände igen Harry och tydligen så verkade hans arm må bra, för han hade bara ett bandage runt armen.
- Är det Ms Callister sagt sant? Att Mr Payne frivilligt sprang för att rädda Ms Pasolini? frågade domaren.
- Ja, svarade alla nästan samtidigt.
- Liam...ehm Mr Payne stog bredvid oss och sen hördes ett skott och han rusade mot Ms Pasolini, sa Louis.
- Såg ni exakt vad som hände? frågade domaren.
- Ja, eller...vi hörde skottet, sa Louis och jag såg hur Lisas leende försvann.
- Okej, om det var allt kan ni återvända till era platser, sa domaren och kollade i några papper hon hade framför sig.
Lisa nickar åt killarna och dom återgår till sina platser medans hon själv står klar och verkar förbereda sig.
- Kan jag fortsätta? frågade Lisa och domaren nickade. - Så Ms Pasolini, vill du vara så vänlig att berätta allt, precis allt som hänt efter det att du träffat Mr Payne?
Jag tänkte efter men började sedan berätta, sakta men säkert. Det måste dröjt längre tid än när jag berättade för Lisa, för i slutet blev jag hemskt torr i munnen och var tvungen att be om ett glas med vatten. När jag berättat klart blir hela salen knäpptyst och jag ber till gud att domaren tror på mig.
- Du har inga bevis på att det du säger är sant, förutom fyra vittnen som knappt vet vad dom såg, du förstår väl att det inte räcker, säger domaren.
Nej, det var kört. Jag trodde faktiskt vi hade en chans, men allt var förstört nu. Hela jag höll på att rasa ihop inombords och det var ett under att jag bara inte bröt ihop inför alla härinne. Men det tänkte jag inte ge dom, jag skulle vara stark.
- Juryn och jag ska överlägga och se om Cara Pasolini är skyldig eller oskyldig, vi samlas återigen i salen om en halvtimma, tjugo över tre, sa domaren och reste sig upp.
Jag nästan sprang ut ur salen för att hinna iväg från allt, jag hade ingen aning om vart jag sprang. Bakom mig hördes steg från någon annan så jag saktade in och kollade bak.
- Vad som du än tror kommer hända när vi ska tillbaka, vill jag att du följer med mig nu, sa Louis och fortsatte gå.
Jag blev förvånad men följde med han ut ur byggnaden till en bil som stog och väntade vid parkeringen. Louis viskade något till chauffören när vi satt oss i bilen och sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men ärligt talat brydde jag mig inte, jag var glad att få kunna röra på mig lite innan jag skulle fängslas in för gott. Efter cirka 10 minuter stannade chauffören bilen och jag och Louis klev ut. Jag följde med Louis utan att lyfta blicken, men när vi gått in i en byggnad med vita golv höjde jag blicken och insåg vad vi gjorde här.
- Hej, vi är här för att träffa Liam Payne, sa Louis till en gammal dam som satt i receptionen
- Om vi nu skulle säga att Cara hittat på allt det här, hur kommer det sig då att vi har 4 vittnen som kan säga att Liam medvetet sprang för att rädda Cara, vid tiden för Michael Parkers mord? sa Lisa med ett leende som visade alla hennes vita tänder.
- Och vilka är dessa vittnen? frågar domaren.
- Kan Zayn Malik, Louis Tomlinson, Harry Styles och Niall Horan vara så vänliga att komma fram hit? svarade Lisa.
Dom reste sig upp och gick och ställde sig bredvid Lisa. Louis såg på mig och log, det fick mig att slappna av lite. Jag kände igen Harry och tydligen så verkade hans arm må bra, för han hade bara ett bandage runt armen.
- Är det Ms Callister sagt sant? Att Mr Payne frivilligt sprang för att rädda Ms Pasolini? frågade domaren.
- Ja, svarade alla nästan samtidigt.
- Liam...ehm Mr Payne stog bredvid oss och sen hördes ett skott och han rusade mot Ms Pasolini, sa Louis.
- Såg ni exakt vad som hände? frågade domaren.
- Ja, eller...vi hörde skottet, sa Louis och jag såg hur Lisas leende försvann.
- Okej, om det var allt kan ni återvända till era platser, sa domaren och kollade i några papper hon hade framför sig.
Lisa nickar åt killarna och dom återgår till sina platser medans hon själv står klar och verkar förbereda sig.
- Kan jag fortsätta? frågade Lisa och domaren nickade. - Så Ms Pasolini, vill du vara så vänlig att berätta allt, precis allt som hänt efter det att du träffat Mr Payne?
Jag tänkte efter men började sedan berätta, sakta men säkert. Det måste dröjt längre tid än när jag berättade för Lisa, för i slutet blev jag hemskt torr i munnen och var tvungen att be om ett glas med vatten. När jag berättat klart blir hela salen knäpptyst och jag ber till gud att domaren tror på mig.
- Du har inga bevis på att det du säger är sant, förutom fyra vittnen som knappt vet vad dom såg, du förstår väl att det inte räcker, säger domaren.
Nej, det var kört. Jag trodde faktiskt vi hade en chans, men allt var förstört nu. Hela jag höll på att rasa ihop inombords och det var ett under att jag bara inte bröt ihop inför alla härinne. Men det tänkte jag inte ge dom, jag skulle vara stark.
- Juryn och jag ska överlägga och se om Cara Pasolini är skyldig eller oskyldig, vi samlas återigen i salen om en halvtimma, tjugo över tre, sa domaren och reste sig upp.
Jag nästan sprang ut ur salen för att hinna iväg från allt, jag hade ingen aning om vart jag sprang. Bakom mig hördes steg från någon annan så jag saktade in och kollade bak.
- Vad som du än tror kommer hända när vi ska tillbaka, vill jag att du följer med mig nu, sa Louis och fortsatte gå.
Jag blev förvånad men följde med han ut ur byggnaden till en bil som stog och väntade vid parkeringen. Louis viskade något till chauffören när vi satt oss i bilen och sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men ärligt talat brydde jag mig inte, jag var glad att få kunna röra på mig lite innan jag skulle fängslas in för gott. Efter cirka 10 minuter stannade chauffören bilen och jag och Louis klev ut. Jag följde med Louis utan att lyfta blicken, men när vi gått in i en byggnad med vita golv höjde jag blicken och insåg vad vi gjorde här.
- Hej, vi är här för att träffa Liam Payne, sa Louis till en gammal dam som satt i receptionen
Så hur tror ni det kommer gå?
Kommer Liam överleva, kommer Cara hamna i fängelse för resten av sitt liv?
Tack för kommentarerna!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 36
- Vad vill du veta? frågade jag advokaten med en envis ton men jag fick en blick från Lisa som visade att hon inte tyckte om vad jag gjorde med så jag ångrade mig smått.
- Dödade du din far? frågade åklagaren.
- Ja, för att...
- Med flera dolkhugg?
- Ja, men det var för att han försökt döda mig.
- Är det sant att du även mördat Michael Parker? Adrian Nicholsen? Peter Sarisko? Och nästan huggit ihjäl Liam Payne?
- Det var inte jag, inte allt! sa jag och reste mig upp av ilska men allas blickar vändes mot mig så jag satte mig sakta ner igen. - Mordet på Peter Sarisko är jag skyldig till, men det var i självförsvar då han tänkte döda mig och Liam.
- Så vem är den skyldige till dom andra brotten då? frågade åklagaren med en röst som visste att han skulle kunna döma mig till livstid, allt som behövdes var ett misstag från min sida.
- Michael Parker skjöts ihjäl av Carlos Pasolini, strax efter att han försökt döda mig, svarade jag men såg att jag inte hade något bevis på det. - Det är tack vare Michael jag är här idag, hade han inte knuffat iväg Carlos precis när han skjöt skulle jag legat på bårhuset idag.
- Men om nu Carlos dödade Michael, vem mördade Adrian Nicholsen, för det var ju tydligen inte du?
Jag såg mot Lisa och hon nickade åt mig och jag besvarade hans fråga med ett namn ingen någonsin skulle tro.
- Liam Payne.
Den såkallade publiken viskade högt och jag kunde höra domaren slå med klubban i bordet för att få ordning i salen.
- Men det var självförsvar, Adrian var bara sekunder från att skjuta mig!
- Hur kommer det sig att personen du kidnappade, skulle rädda ditt liv?
- För att vi försökte fly från Carlos, för att vi älskade varann, sa jag och visste sedan att vreden jag kände inte skulle gå att stoppa.
- För att vi ville ha ett liv tillsammans, för att vi inte ville dö! skrek jag högt ut i salen samtidigt som jag reste mig upp och gick fram mot åklagaren.
- FÖR ATT VI ÄLSKADE VARANN! skrek jag och jag kunde se en skymt av rädsla i hans öga.
- P-p-protest! skrek han ut och backade ifrån mig.
- Godkännes, Ms Pasolini, återgå till vittnesbåset, sa domaren och till min förvåning minskade vreden och jag gick lugnt och satte mig vid min ursprungliga plats. Jag kunde se att Lisa såg väldigt lättad ut när jag satte mig ner igen.
- Jag tror faktiskt jag var klar med utfrågningen, jag har bevisat tillräckligt, sa åklagaren och satte sig ner.
- Okej försvarets tur, Lisa Callister vill du kalla Cara Pasolini som vittne eller kan hon gå och sätta sig? frågar domaren men ser bara allmänt ointresserad ut.
- Jag vill att hon sitter kvar, men jag har även några frågor till dig domaren, sa Lisa och log, på ett sätt som visade att hon visste ett sätt att ta mig ut ur allt det här.
- Vad vill du veta? frågade jag advokaten med en envis ton men jag fick en blick från Lisa som visade att hon inte tyckte om vad jag gjorde med så jag ångrade mig smått.
- Dödade du din far? frågade åklagaren.
- Ja, för att...
- Med flera dolkhugg?
- Ja, men det var för att han försökt döda mig.
- Är det sant att du även mördat Michael Parker? Adrian Nicholsen? Peter Sarisko? Och nästan huggit ihjäl Liam Payne?
- Det var inte jag, inte allt! sa jag och reste mig upp av ilska men allas blickar vändes mot mig så jag satte mig sakta ner igen. - Mordet på Peter Sarisko är jag skyldig till, men det var i självförsvar då han tänkte döda mig och Liam.
- Så vem är den skyldige till dom andra brotten då? frågade åklagaren med en röst som visste att han skulle kunna döma mig till livstid, allt som behövdes var ett misstag från min sida.
- Michael Parker skjöts ihjäl av Carlos Pasolini, strax efter att han försökt döda mig, svarade jag men såg att jag inte hade något bevis på det. - Det är tack vare Michael jag är här idag, hade han inte knuffat iväg Carlos precis när han skjöt skulle jag legat på bårhuset idag.
- Men om nu Carlos dödade Michael, vem mördade Adrian Nicholsen, för det var ju tydligen inte du?
Jag såg mot Lisa och hon nickade åt mig och jag besvarade hans fråga med ett namn ingen någonsin skulle tro.
- Liam Payne.
Den såkallade publiken viskade högt och jag kunde höra domaren slå med klubban i bordet för att få ordning i salen.
- Men det var självförsvar, Adrian var bara sekunder från att skjuta mig!
- Hur kommer det sig att personen du kidnappade, skulle rädda ditt liv?
- För att vi försökte fly från Carlos, för att vi älskade varann, sa jag och visste sedan att vreden jag kände inte skulle gå att stoppa.
- För att vi ville ha ett liv tillsammans, för att vi inte ville dö!
skrek jag högt ut i salen samtidigt som jag reste mig upp och gick fram mot åklagaren.
- FÖR ATT VI ÄLSKADE VARANN! skrek jag och jag kunde se en skymt av rädsla i hans öga.
- P-p-protest! skrek han ut och backade ifrån mig.
- Godkännes, Ms Pasolini, återgå till vittnesbåset, sa domaren och till min förvåning minskade vreden och jag gick lugnt och satte mig vid min ursprungliga plats.
Jag kunde se att Lisa såg väldigt lättad ut när jag satte mig ner igen.
- Jag tror faktiskt jag var klar med utfrågningen, jag har bevisat tillräckligt, sa åklagaren och satte sig ner.
- Okej försvarets tur, Lisa Callister vill du kalla Cara Pasolini som vittne eller kan hon gå och sätta sig? frågar domaren men ser bara allmänt ointresserad ut.
- Jag vill att hon sitter kvar, men jag har även några frågor till dig domaren, sa Lisa och log på ett sätt som visade att hon visste ett sätt att ta mig ut ur allt det här.
Hoppas ni gillar denna del^^
Don't bring a knife into a gunfight del 35
När jag gick ut ur rummet hade jag förväntat mig någon slags sci-fi anläggning med robotar och andra saker eftersom rummet jag var i påminde om det. Men jag kunde inte haft mer fel, när jag kom ut ur rummet var det en trappa ner och sen anlände vi i något som måste vara något staten byggt.
- Vart är vi? frågade jag samtidigt som jag försökte memorera allt som kunde vara till min hjälp.
- I Londons domstol och om inte mindre än en timma vill dom dömma dig till livstids fängelse, svarade hon men gick fortfarande i samma takt utan att ens vända blicken mot mig.
- Livstid?
- Du är en mördare och kidnappare, vad tror du?
- Men det var inte så, var allt jag hann säga innan Lisa avbröt mig.
- Tyst, in här, sa hon och höll upp dörren till ett ganska litet rum med endast två stolar och ett bord.
Jag gick in och satte mig på en av stolarna och även Lisa satte sig ner efter att hon viskat något till mannen som följt med oss hit.
- Så nu vill jag att du berättar allt, precis allt, sa hon.
- Ehm innan eller efter jag träffade Liam? frågade jag och började tänka igenom allt jag gjort i mitt förflutna.
- Säg inte att det finns mer än dom vill anklaga dig för, sa Lisa och suckade. - Berätta allt, precis allt!
Jag började berätta och hann precis klart när mannen knackade på och berättade att det var dags att gå.
- Lyssna nu, försök och se så sorglig och ledsen ut om du vill få dom att tro på eran lilla "Romeo och Julia" historia, sa hon och sedan gick vi.
När jag klev in i rummet blev jag nervös över alla som stirrade på mig. Jag såg att Louis och några andra killar, en av dom kändes det som jag kände igen från någonstans, satt längst fram och det kändes tryggt på något sätt. Vi satte oss ner på bänkarna och väntar på att domaren ska anlända. Efter bara några minuter anländer domaren och sätter sig högt uppe på sin plats.
- Vill anfallet lägga upp anklagelsen och bevisen? frågade domaren och kollade på någon som satt några meter höger om oss.
- Ja, Cara Pasolini är misstänkt för fyra mord, kidnappning, bilstöld och grov misshandel, svarar en lång man samtidigt som han reste sig upp. - Jag skulle vilja kalla Cara Pasolini till vittnes båset för utfrågning.
- Bara säg sanningen, om dom tror på dig kan vi skylla allt på din far, att han är anledningen till allt detta, viskade Lisa till mig innan hon gav mig en liten knuff i ryggen och pekade dit jag skulle.
Det kändes som att mitt hjärta stannade när jag gick den lilla sträckan till vittnesbåset. Alla hade sin blick på mig så jag småsprang fram och satte mig.
- Så Ms Pasolini, kan du berätta för mig om mordet på Carlos Pasolini, din far? sa åklagaren samtidigt som han log ett vinnande leende.
När jag gick ut ur rummet hade jag förväntat mig någon slags sci-fi anläggning med robotar och andra saker eftersom rummet jag var i påminde om det. Men jag kunde inte haft mer fel, när jag kom ut ur rummet var det en trappa ner och sen anlände vi i något som måste vara något staten byggt.
- Vart är vi? frågade jag samtidigt som jag försökte memorera allt som kunde vara till min hjälp.
- I Londons domstol och om inte mindre än en timma vill dom dömma dig till livstids fängelse, svarade hon men gick fortfarande i samma takt utan att ens vända blicken mot mig.
- Livstid?
- Du är en mördare och kidnappare, vad tror du?
- Men det var inte så, var allt jag hann säga innan Lisa avbröt mig.
- Tyst, in här, sa hon och höll upp dörren till ett ganska litet rum med endast två stolar och ett bord.
Jag gick in och satte mig på en av stolarna och även Lisa satte sig ner efter att hon viskat något till mannen som följt med oss hit.
- Så nu vill jag att du berättar allt, precis allt, sa hon.
- Ehm innan eller efter jag träffade Liam? frågade jag och började tänka igenom allt jag gjort i mitt förflutna
.
- Säg inte att det finns mer än dom vill anklaga dig för, sa Lisa och suckade. - Berätta allt, precis allt!
Jag började berätta och hann precis klart när mannen knackade på och berättade att det var dags att gå.
- Lyssna nu, försök och se så sorglig och ledsen ut om du vill få dom att tro på eran lilla "Romeo och Julia" historia, sa hon och sedan gick vi.
När jag klev in i rummet blev jag nervös över alla som stirrade på mig. Jag såg att Louis och några andra killar, en av dom kändes det som jag kände igen från någonstans, satt längst fram och det kändes tryggt på något sätt. Vi satte oss ner på bänkarna och väntar på att domaren ska anlända. Efter bara några minuter anländer domaren och sätter sig högt uppe på sin plats.
- Vill anfallet lägga upp anklagelsen och bevisen? frågade domaren och kollade på någon som satt några meter höger om oss.
- Ja, Cara Pasolini är misstänkt för fyra mord, kidnappning, bilstöld och grov misshandel, svarar en lång man samtidigt som han reste sig upp. - Jag skulle vilja kalla Cara Pasolini till vittnesbåset för utfrågning.
- Bara säg sanningen, om dom tror på dig kan vi skylla allt på din far, att han är anledningen till allt detta, viskade Lisa till mig innan hon gav mig en liten knuff i ryggen och pekade dit jag skulle.
Det kändes som att mitt hjärta stannade när jag gick den lilla sträckan till vittnesbåset. Alla hade sin blick på mig så jag småsprang fram och satte mig.
- Så Ms Pasolini, kan du berätta för mig om mordet på Carlos Pasolini, din far? sa åklagaren samtidigt som han log ett vinnande leende.
Tack för att ni läser!
Kan vi inte försöka slå mitt kommentarrekord på 34?
Snälla ni kan väl bara lämna en liten kommentar^^
Det skulle betyda mycket:D
Don't bring a knife into a gunfight del 34
Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.
- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.
Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.
- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.
Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.
- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.
- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.
- Och vad får dig att tro det?
- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.
Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.
- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.
- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.
- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.
Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.
- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?
Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.
Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.
- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.
Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.
- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.
Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.
- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.
- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.
- Och vad får dig att tro det?
- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.
Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.
- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.
- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.
- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.
Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.
- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?
Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.
TACK till alla ni läsare, så kul att se när ni kommenterar:)♥
Don't bring a knife into a gunfight del 33
- LIAM?! LIAM VART ÄR DU?! skrek jag samtidigt som jag slog nävarna i den skinande vita väggen. - Du får inte vara död, jag skulle rädda dig, vi skulle klara oss!
Helt plötsligt öppnades en dörr jag inte märkt och en ung man kom in i rummet.
- Hej, mitt namn är Louis, Louis Tomlinson , säger han och ställer sig någon meter ifrån mig.
- Vad vill du? frågar jag och intar försvarställning.
- Jag får egentligen inte vara här, så det är viktigt att du inte berättar det här för någon. Men jag vet att Liam skulle velat att jag berättar det här för dig.
- Är han död? frågade jag och kände gråten i halsen.
- Nej, men det är inte säkert om han kommer överleva, svarar Louis och sänker blicken.
- Var det jag? Var det jag som skadade honom?
- Jag hade hoppats att du skulle kunna svara på den frågan.
- Det känns inte som att det var jag, men när jag tänker tillbaka så har jag minnessnuttar av när jag drar ut en kniv ur hans rygg, säger jag som svar och känner hur rösten börjar försvinna i slutet av meningen.
- Lyssna här, bevisen tyder på att det var du som gjorde det, du höll i mordvapnet och hade Liams blod över hela dig. Det hjälpte ju inte att du hittades bredvid en död kropp. Alla tror att du kidnappade Liam och sedan rymde med pengarna.
- Så vad får dig att tro att det inte är sant?
- För att i gränden så var det Liam som sprang tillbaka frivilligt, ingen tvingade honom. Och sen sa han en sak när vi hämtade upp han och Harry i stugan och det var att vi skulle lita på dig, att du visste vad vi skulle göra.
- Men tänk om jag inte vet, Liam gjorde fel i att lita på mig.
- Nej, det gjorde han inte, jag tänker hjälpa dig ut ur den här röran, för både Liams och din skull.
- Du känner inte ens mig, varför skulle du göra det för min skull?
- För att du räddade Liam, även fast han ligger på sjukhuset halvdöd så fick han uppleva det många skulle dö för, äkta kärlek.
- Bara se till att ingen får reda på att Liam var den som dödade Adrian, lova det, att vad som än händer med mig så tänker jag säga att jag dödade han.
Louis såg förvånad ut när han hörde vad jag sa om Liam men han sa inget om det utan vände sig om och gick mot dörren.
- Jag lovar, sa han innan han lämnade mig ensam kvar i rummet.
- LIAM?! LIAM VART ÄR DU?! skrek jag samtidigt som jag slog nävarna i den skinande vita väggen.
- Du får inte vara död, jag skulle rädda dig, vi skulle klara oss!
Helt plötsligt öppnades en dörr jag inte märkt och en ung man kom in i rummet.
- Hej, mitt namn är Louis, Louis Tomlinson , säger han och ställer sig någon meter ifrån mig.
- Vad vill du? frågar jag och intar försvarställning.
- Jag får egentligen inte vara här, så det är viktigt att du inte berättar det här för någon. Men jag vet att Liam skulle velat att jag berättar det här för dig.
- Är han död? frågade jag och kände gråten i halsen.
- Nej, men det är inte säkert om han kommer överleva, svarar Louis och sänker blicken.
- Var det jag? Var det jag som skadade honom?
- Jag hade hoppats att du skulle kunna svara på den frågan.
- Det känns inte som att det var jag, men när jag tänker tillbaka så har jag minnessnuttar av när jag drar ut en kniv ur hans rygg, säger jag som svar och känner hur rösten börjar försvinna i slutet av meningen.
- Lyssna här, bevisen tyder på att det var du som gjorde det, du höll i mordvapnet och hade Liams blod över hela dig. Det hjälpte ju inte att du hittades bredvid en död kropp. Alla tror att du kidnappade Liam och sedan rymde med pengarna.
- Så vad får dig att tro att det inte är sant?
- För att i gränden så var det Liam som sprang tillbaka frivilligt, ingen tvingade honom. Och sen sa han en sak när vi hämtade upp han och Harry i stugan och det var att vi skulle lita på dig, att du visste vad vi skulle göra.
- Men tänk om jag inte vet, Liam gjorde fel i att lita på mig.
- Nej, det gjorde han inte, jag tänker hjälpa dig ut ur den här röran, för både Liams och din skull.
- Du känner inte ens mig, varför skulle du göra det för min skull?
- För att du räddade Liam, även fast han ligger på sjukhuset halvdöd så fick han uppleva det många skulle dö för, äkta kärlek.
- Bara se till att ingen får reda på att Liam var den som dödade Adrian, lova det, att vad som än händer med mig så tänker jag säga att jag dödade han.
Louis såg förvånad ut när han hörde vad jag sa om Liam men han sa inget om det utan vände sig om och gick mot dörren.
- Jag lovar, sa han innan han lämnade mig ensam kvar i rummet.
Sen uppdatering men som sagt så har jag ett socialt liv och jag är ju inte hemma varje kväll;)
Tack för kommentarerna!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 32
I några sekunder verkade Liam stå ut med smärtan men helt plötsligt fick han en hostattack och precis som Harry kom det upp massa blod. Men nu rann det även smått ur näsan.
- LIAM?! skrek jag och när han föll ner på golvet såg jag Carlos stå vid dörren innan han sprang iväg.
När jag såg på Liam igen såg jag något sticka ut från ryggen. Sakta tog jag tag i kniven och drog ut den ur Liams rygg. Den var full av blod och glänsande röd. Snabbt befriade jag mig från tejpen och sprang efter Carlos. Det var som att en del i mig tänkte att om jag dödade Carlos skulle Liam bli bra, han måste bli bra. När jag svängt runt hörnet såg jag Carlos springa, men på bara några sekunder var jag ifatt han och knuffade in han i väggen.
- Den här gången Carlos, så går bara en av oss ut levande ur byggnaden, sa jag.
Sedan var det som att någon tog över mig, ett monster. Jag bara högg med kniven, flera gånger. Blod sprutade överallt och Carlos mage var helt uppsprättad. Efter vad som kunde varit sekunder, minuter eller timmar satte jag mig ner vid den motsatta väggen i korridoren och bröt ihop. Jag skrek och grät om vartannat, det kändes som att allt var förlorat. Efter en stund kände jag ett sting i armen men innan jag hann se efter vad det var föll jag ihop och sjönk in i en djup sömn.
Jag har ingen aning vart jag var när jag slog upp ögonen. Väggarna, golvet och taket var glänsande vita och bländade mig i några sekunder tills mina ögon började vänja sig.
- Hallå?! Vart är jag? frågade jag högt.
Ingen svarade så jag reste mig upp från golvet och försökte minnas vad jag gjort för att hamna här. Små snuttar av när jag dödade Carlos med en kniv, men sedan ett hemskt minne av att jag drog ut samma kniv i Liams rygg. Men inte kunde det ha varit jag som gjort det? Eller?
- LIAM?! Snälla svar, jag vet att du är här någonstans, skrek jag och kände samma ilska komma emot mig igen.
Dock fanns det ingen eller inget att avreagera sig på förutom mig själv så jag började gå runt i rummet samtidigt som jag lät minnena uppspela sig i min hjärna. Jag som drog ut kniven ur Liam, jag som stack in kniven i hans rygg. Det kunde inte ha varit jag, det fick inte vara jag. Men någon del av min hjärna verkade tro att det var jag som satt kniven i Liams rygg. Paniken kom igen och jag började gråta och skrika efter hjälp, skrika efter Liam.
I några sekunder verkade Liam stå ut med smärtan men helt plötsligt fick han en hostattack och precis som Harry kom det upp massa blod. Men nu rann det även smått ur näsan.
- LIAM?! skrek jag och när han föll ner på golvet såg jag Carlos stå vid dörren innan han sprang iväg.
När jag såg på Liam igen såg jag något sticka ut från ryggen. Sakta tog jag tag i kniven och drog ut den ur Liams rygg. Den var full av blod och glänsande röd. Snabbt befriade jag mig från tejpen och sprang efter Carlos. Det var som att en del i mig tänkte att om jag dödade Carlos skulle Liam bli bra, han måste bli bra. När jag svängt runt hörnet såg jag Carlos springa, men på bara några sekunder var jag ifatt han och knuffade in han i väggen.
- Den här gången Carlos, så går bara en av oss ut levande ur byggnaden, sa jag.
Sedan var det som att någon tog över mig, ett monster. Jag bara högg med kniven, flera gånger. Blod sprutade överallt och Carlos mage var helt uppsprättad. Efter vad som kunde varit sekunder, minuter eller timmar satte jag mig ner vid den motsatta väggen i korridoren och bröt ihop. Jag skrek och grät om vartannat, det kändes som att allt var förlorat. Efter en stund kände jag ett sting i armen men innan jag hann se efter vad det var föll jag ihop och sjönk in i en djup sömn.
Jag har ingen aning vart jag var när jag slog upp ögonen. Väggarna, golvet och taket var glänsande vita och bländade mig i några sekunder tills mina ögon började vänja sig.
- Hallå?! Vart är jag? frågade jag högt.
Ingen svarade så jag reste mig upp från golvet och försökte minnas vad jag gjort för att hamna här. Små snuttar av när jag dödade Carlos med en kniv, men sedan ett hemskt minne av att jag drog ut samma kniv i Liams rygg. Men inte kunde det ha varit jag som gjort det? Eller?
- LIAM?! Snälla svar, jag vet att du är här någonstans, skrek jag och kände samma ilska komma emot mig igen.
Dock fanns det ingen eller inget att avreagera sig på förutom mig själv så jag började gå runt i rummet samtidigt som jag lät minnena uppspela sig i min hjärna. Jag som drog ut kniven ur Liam, jag som stack in kniven i hans rygg. Det kunde inte ha varit jag, det fick inte vara jag. Men någon del av min hjärna verkade tro att det var jag som satt kniven i Liams rygg. Paniken kom igen och jag började gråta och skrika efter hjälp, skrika efter Liam.
Sorry för uppdateringen, var sjukt trött och sånt...
Men eftersom jag är snäll så ska jag sluta med att ni behöver kommentera mkt för att få ett nytt kapitel.
Men jag skulle gärna vilja ha synpunkter på vad ni tycker om novellen, bra som dåligt^^
Don't bring a knife into a gunfight del 31
- Varför gjorde du inget tidigare, du hade kunnat sluppit brännmärkena, sa jag.
- Jag ville inte chansa, som du sa så är det här verkligheten, vi har bara en chans på oss.
- Du har rätt, men ta bort tejpen nu.
I flera minuter försökte han att ta bort tejpen men det enda han lyckades med var att få loss mina armar. Allt annat satt för hårt tejpat så istället insåg jag att vi var tvungna att få loss Liams hand ur handklovarna.
- Jag har en ide, men det kommer göra ont, riktigt ont och jag vet inte om det går att fixa sen, sa jag och mindes något Carlos berättat för mig för länge sedan.
- Vi har ju inga andra förslag så berätta, säger Liam.
- Det finns ett ben i handen du kan bryta och då går det att få ut handen ur handkloven.
- Okej, vilket? frågade Liam och försökte låta så normal som möjligt men jag såg på han att han var livrädd.
- Längst ner på tummen, här, sa jag och visade på min hand. - Det är bara att trycka tills det...ehm...knäcker till.
Liam såg på mig med rädsla i ögonen och hade det bara funnit något annat sätt hade jag gjort det.
- Lyssna Cara, jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag är inte som du, jag är en feg jävel som nästan aldrig gjort som jag velat. Alltid har jag varit den som är minst omtyckt, men ikväll ska jag ändra på det. Egentligen skulle jag bara vilja krypa ihop i ett hörn och gråta så att någon kunde komma och hjälpa mig. Men jag har insett att jag inte kan vara så något mer, för att vi får bara spendera så lite tid med dom vi verkligen tycker om, så jag tänker inte hålla på med något annat än sanningen. Cara Pasolini, jag älskar dig, mer än något annat och jag tänker göra allt för dig. Död eller levande, sa han och sedan hörde jag något som knäcktes och Liams ansikt var förvridet av smärta samtidigt som han försökte att inte skrika.
- Varför gjorde du inget tidigare, du hade kunnat sluppit brännmärkena, sa jag.
- Jag ville inte chansa, som du sa så är det här verkligheten, vi har bara en chans på oss.
- Du har rätt, men ta bort tejpen nu.
I flera minuter försökte han att ta bort tejpen men det enda han lyckades med var att få loss mina armar. Allt annat satt för hårt tejpat så istället insåg jag att vi var tvungna att få loss Liams hand ur handklovarna.
- Jag har en ide, men det kommer göra ont, riktigt ont och jag vet inte om det går att fixa sen, sa jag och mindes något Carlos berättat för mig för länge sedan.
- Vi har ju inga andra förslag så berätta, säger Liam.
- Det finns ett ben i handen du kan bryta och då går det att få ut handen ur handkloven.
- Okej, vilket? frågade Liam och försökte låta så normal som möjligt men jag såg på han att han var livrädd.
- Längst ner på tummen, här, sa jag och visade på min hand. - Det är bara att trycka tills det...ehm...knäcker till.
Liam såg på mig med rädsla i ögonen och hade det bara funnit något annat sätt hade jag gjort det.
- Lyssna Cara, jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag är inte som du, jag är en feg jävel som nästan aldrig gjort som jag velat. Alltid har jag varit den som är minst omtyckt, men ikväll ska jag ändra på det. Egentligen skulle jag bara vilja krypa ihop i ett hörn och gråta så att någon kunde komma och hjälpa mig. Men jag har insett att jag inte kan vara så något mer, för att vi får bara spendera så lite tid med dom vi verkligen tycker om, så jag tänker inte hålla på med något annat än sanningen. Cara Pasolini, jag älskar dig, mer än något annat och jag tänker göra allt för dig. Död eller levande, sa han och sedan hörde jag något som knäcktes och Liams ansikt var förvridet av smärta samtidigt som han försökte att inte skrika.
JAG VET JÄTTEKORT!
Men är sjukt trött, var tvungen att arbeta på utomhustennisplanerna med att göra dom redo för att spela.
Det kanske inte låter så jobbigt men man är tvungen att dra en skittung sak över hela banan + lite till.
13 kommentarer tills nästa kapitel^^
Don't bring a knife into a gunfight del 30
- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.
- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, ditt namn?
Liam sa inget utan bara stirrade på Carlos men jag visste att han snart skulle få lida för det.
- Jag frågade vad ditt namn var? frågade Carlos igen och tog ur cigaretten ur munnen och gick hotfullt fram mot Liam.
När Carlos var bara några centimeter från mig och Liam visste jag vad han skulle göra men jag kunde bara inte se på. Jag vände bort hela huvudet men helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag känner mig tvungen att kolla.
- Liam, Liam Payne, svarar Liam och försöker gömma ett brännsår i exakt samma storlek som Carlos cigarett men jag hinner se.
Snabbt som attans böjer sig Carlos ner och använder ett par handklovar för att låsa fast Liam i stolsryggen.
- Lämna han ifred, det är mig du vill åt, sa jag och Carlos drog sin uppmärksamhet från Liam till mig.
- Du har rätt, det är dig jag vill åt, säger Carlos. - Men eftersom du verkar bry dig så mycket om denna Liam Payne så kanske han vill dela din smärta.
Carlos gick runt bakom mig och jag försökte se vad han gjorde men pågrund av all tejp som band fast mig vid stolen kunde jag inte se. Efter ett tag tog Liam tag i min hand och viskade.
- Bara blunda och tänk på när vi kommer ut härifrån, lova mig det, vi kommer ut härifrån.
Jag fick panik och försökte ta mig loss från stolen. Men från ingenstans dök Carlos hand upp och han tryckte in den glödande cigaretten rakt på min kind. Smärtan var olidlig och jag skrek så att hela London borde hört det, men huset här var ljudisolerat så det var ingen som hörde mitt skrik. I flera timmar höll han på med cigaretter och när han äntligen var klar kändes det som att hela mitt ansikte var sönderbränt. När han gått ut ur rummet så släppte jag lös alla känslor och när tårarna rann både svalkade och sved det i brännmärkerna.
- Bara en stund till, sen tar vi oss härifrån, mumlade Liam och även han hade några brännmärken men inte ens i närheten av hur många jag hade.
- Ingen kommer rädda oss, vad är det du inte fattar?
- Varför vågar du inte tro, ha lite hopp?
- För att det bygger upp falska förhoppningar.
- Sluta, det är inte sant.
- Det är du som ska sluta Liam! Det här är ingen saga eller film där någon kommer i slutet och räddar oss och alla blir lyckliga, det här är verkligheten, och den är dyster och mörk.
- Då gör vi vårat eget slut, säger Liam och ler samtidigt som han drar fram en liten revolver som han haft gömd runt benet.
- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.
- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, och ditt namn?
Liam sa inget utan bara stirrade på Carlos men jag visste att han snart skulle få lida för det.
- Jag frågade vad ditt namn var? frågade Carlos igen och tog ur cigaretten ur munnen och gick hotfullt fram mot Liam.
När Carlos var bara några centimeter från mig och Liam visste jag vad han skulle göra men jag kunde bara inte se på. Jag vände bort hela huvudet men helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag känner mig tvungen att kolla.
- Liam, Liam Payne, svarar Liam och försöker gömma ett brännsår i exakt samma storlek som Carlos cigarett men jag hinner se.
Snabbt som attans böjer sig Carlos ner och använder ett par handklovar för att låsa fast Liam i stolsryggen.
- Lämna han ifred, det är mig du vill åt, sa jag och Carlos drog sin uppmärksamhet från Liam till mig.
- Du har rätt, det är dig jag vill åt, säger Carlos. - Men eftersom du verkar bry dig så mycket om denna Liam Payne så kanske han vill dela din smärta.
Carlos gick runt bakom mig och jag försökte se vad han gjorde men pågrund av all tejp som band fast mig vid stolen kunde jag inte se. Efter ett tag tog Liam tag i min hand och viskade.
- Bara blunda och tänk på när vi kommer ut härifrån, lova mig det, vi kommer ut härifrån.
Jag fick panik och försökte ta mig loss från stolen. Men från ingenstans dök Carlos hand upp och han tryckte in den glödande cigaretten rakt på min kind. Smärtan var olidlig och jag skrek så att hela London borde hört det, men huset här var ljudisolerat så det var ingen som hörde mitt skrik. I flera timmar höll han på med cigaretter och när han äntligen var klar kändes det som att hela mitt ansikte var sönderbränt. När han gått ut ur rummet så släppte jag lös alla känslor och när tårarna rann både svalkade och sved det i brännmärkerna.
- Bara en stund till, sen tar vi oss härifrån, mumlade Liam och även han hade några brännmärken men inte ens i närheten av hur många jag hade.
- Ingen kommer rädda oss, vad är det du inte fattar?
- Varför vågar du inte tro, ha lite hopp?
- För att det bygger upp falska förhoppningar.
- Sluta, det är inte sant.
- Det är du som ska sluta Liam! Det här är ingen saga eller film där någon kommer i slutet och räddar oss och alla blir lyckliga, det här är verkligheten, och den är dyster och mörk.
- Då gör vi vårat eget slut, säger Liam och ler samtidigt som han drar fram en liten revolver som han haft gömd runt benet.
Okej, ska försöka få ihop mellan 5-15 kapitel till och sen är denna novell slut och en ny påbörjas^^
13 kommentarer tills nästa del?;))
Tack alla ni som läser och kommenterar♥
Don't bring a knife into a gunfight del 29
Caras synpunkt:
När Liam hade ringt fick jag knappt fram orden men jag visste att jag gjort det rätta. Jag var helt fel person för honom, jag tänkte inte vara den som förstörde hans liv. Det jag skulle göra var att döda Carlos, sen skulle allt bli bra. Bara jag visste vart han gömde sig, men ärlig talat hade jag ingen aning. I brist på bättre ideer körde jag mot där jag träffat Liam för första gången, jag körde hem. Dock tog bensinen slut några kvarter bort så jag fick gå den sista biten. Av någon anledning tog jag med mig mobiltelefonen även fast jag inte tänkte använda den. Jag fick rysningar i kroppen när jag började närma mig ingången och tvekade smått innan jag drog i dörren som till min förvåning öppnade sig.
- Carlos? Jag vet att du är här, sa jag och drog upp revolvern.
- Men lilla Cara, inte trodde jag att du skulle vara så oförsiktig, säger Carlos och hoppar fram bakom mig och trycker en trasa med kloroform mot mitt ansikte och jag känner hur jag sakta förlorar medvetandet.
Jag har ingen aning om det var timmar eller dagar, men sakta så vaknade jag till liv. När jag försökte resa mig upp såg jag att Carlos tejpat fast mig vid en stol. Det tog ett tag att fatta men sen insåg jag vart vi befann oss, där vi brukade hålla Liam inlåst. Rummet hade som en osynlig kraft som fick mig att må riktigt dåligt, fast det kanske bara berodde på att det påminde så starkt om Liam. Jag sökte runt i rummet men bortsett från mig var rummet tomt. Det kan ha dröjt ytterligare flera timmar eller bara minuter innan dörren slogs upp och den jag aldrig trott uppenbarade sig i dörröppningen.
- Jag är här nu, sa Liam och rusade fram till mig och började försöka få loss mig.
- Hur visste du vart jag var? frågade jag.
- Vad pratar du om? Du smsade ju? svarade Liam och såg på mig oroligt.
Då insåg jag vad det här var, jag insåg att Carlos bara börjat sitt spel.
- Liam, jag skickade inget sms...
Caras synpunkt:
När Liam hade ringt fick jag knappt fram orden men jag visste att jag gjort det rätta. Jag var helt fel person för honom, jag tänkte inte vara den som förstörde hans liv. Det jag skulle göra var att döda Carlos, sen skulle allt bli bra. Bara jag visste vart han gömde sig, men ärlig talat hade jag ingen aning. I brist på bättre ideer körde jag mot där jag träffat Liam för första gången, jag körde hem. Dock tog bensinen slut några kvarter bort så jag fick gå den sista biten. Av någon anledning tog jag med mig mobiltelefonen även fast jag inte tänkte använda den. Jag fick rysningar i kroppen när jag började närma mig ingången och tvekade smått innan jag drog i dörren som till min förvåning öppnade sig.
- Carlos? Jag vet att du är här, sa jag och drog upp revolvern.
- Men lilla Cara, inte trodde jag att du skulle vara så oförsiktig, säger Carlos och hoppar fram bakom mig och trycker en trasa med kloroform mot mitt ansikte och jag känner hur jag sakta förlorar medvetandet.
Jag har ingen aning om det var timmar eller dagar, men sakta så vaknade jag till liv. När jag försökte resa mig upp såg jag att Carlos tejpat fast mig vid en stol. Det tog ett tag att fatta men sen insåg jag vart vi befann oss, där vi brukade hålla Liam inlåst. Rummet hade som en osynlig kraft som fick mig att må riktigt dåligt, fast det kanske bara berodde på att det påminde så starkt om Liam. Jag sökte runt i rummet men bortsett från mig var rummet tomt. Det kan ha dröjt ytterligare flera timmar eller bara minuter innan dörren slogs upp och den jag aldrig trott uppenbarade sig i dörröppningen.
- Jag är här nu, sa Liam och rusade fram till mig och började försöka få loss mig.
- Hur visste du vart jag var? frågade jag.
- Vad pratar du om? Du smsade ju? svarade Liam och såg på mig oroligt.
Då insåg jag vad det här var, jag insåg att Carlos bara börjat sitt spel.
- Liam, jag skickade inget sms...
Den här novellen börjar enligt mig närma sitt slut så jag undrar hur många kapitel till ni vill att jag ska skriva?:)
Har en awesome ide till nästa novell så vill verkligen starta på den snart^^
12 kommentarer tills nästa del♥
Don't bring a knife into a gunfight del 28
Liams synpunkt:
I flera minuter satt jag och höll min hand mot Harrys sår. Inte förräns Zayn, Niall och Louis kom instörtande i stugan insåg jag att Cara inte skulle komma tillbaka. Men när Zayn gav mig min mobil och jag kollade det senaste smset från Harrys telefon var det som att något inuti mig gick sönder. Medans dom andra hade burit ut Harry til deras bil så stog jag där ensam i stugan och allt var kaos. Jag kunde knappt andas och Harrys blod var överallt. Sedan ringde jag Harrys telefon och hoppades för hela mitt liv att Cara skulle svara.
- Liam...jag kommer inte tillbaka, var det enda hon sa och sedan la hon på.
Det kändes som att allt blev mörkt och jag blev nästan galen. Jag tog tag i en stol och bara kastade den mot väggen. Flera andra saker som fotoramar och ljusstakar kastade jag också mot väggarna så att rummet såg ut som att det bombats. Någon öppnade dörren till stugan så jag försökte lugna ner mig men min andning var fortfarande intensiv och det lät säkert som jag sprungit ett maratonlopp.
-Du älskade henne,visst? frågade Zayn när han sett röran jag ställt till med.
- Ja, men hon älskade inte mig, svarade jag och sjönk ner i den sista stolen i rummet jag inte kastat sönder.
- Du har fel, det gjorde hon, det märks, sa Zayn.
- Hur fan kan du veta det, du har inte ens träffat henne.
- Det har jag, för länge sen och om jag minns rätt så är hon inte en person som förändras så lätt.
- Va? frågade jag och blev helt paff.
- Vi hade precis börjat sjuan då hon flyttat dit, jag hade aldrig träffat någon som hon. Så orädd, men hon brydde sig inte om något eller någon. Ingen visste något om henne och det fanns tusen rykten om henne. Att hennes mamma drogade, hennes pappa satt i fängelse, att hon var en mördare. Inte förräns nu visste jag att några faktiskt var sanna.
- Där ser du, inte brydde sig om någon.
- Men hon är en känslokall mördare, om du inte betytt något för henne, hade hon väl satt en kula i ditt huvud? frågade Zayn och jag visste att han hade rätt.
- Men hon vill inte ha nåt med mig att göra, jag skrek åt henne att det var hennes fel att Harry blev skjuten.
- Lyssna noga för jag vet vad hon går igenom, hon har nyss förlorat allt som någonsin betytt något för henne. Jag läste smset och där stog det att hon skulle döda Carlos, jag tror det var hennes far. Hon inbillar sig att om hon lyckas med det kommer allt lösa sig, att allt kommer bli bra. Men när hon inser att allt inte löser sig har hon inget annat att leva för och då...
- Då är det försent, avslutade jag åt Zayn.
- Så vad ska du göra? frågade Zayn.
- Jag har absolut ingen aning, men jag ska slåss för henne, bokstavligen.
Liams synpunkt:
I flera minuter satt jag och höll min hand mot Harrys sår. Inte förräns Zayn, Niall och Louis kom instörtande i stugan insåg jag att Cara inte skulle komma tillbaka. Men när Zayn gav mig min mobil och jag kollade det senaste smset från Harrys telefon var det som att något inuti mig gick sönder. Medans dom andra hade burit ut Harry til deras bil så stog jag där ensam i stugan och allt var kaos. Jag kunde knappt andas och Harrys blod var överallt. Sedan ringde jag Harrys telefon och hoppades för hela mitt liv att Cara skulle svara.
- Liam...jag kommer inte tillbaka, var det enda hon sa och sedan la hon på.
Det kändes som att allt blev mörkt och jag blev nästan galen. Jag tog tag i en stol och bara kastade den mot väggen. Flera andra saker som fotoramar och ljusstakar kastade jag också mot väggarna så att rummet såg ut som att det bombats. Någon öppnade dörren till stugan så jag försökte lugna ner mig men min andning var fortfarande intensiv och det lät säkert som jag sprungit ett maratonlopp.
-Du älskade henne, visst? frågade Zayn när han sett röran jag ställt till med.
- Ja, men hon älskade inte mig, svarade jag och sjönk ner i den sista stolen i rummet jag inte kastat sönder.
- Du har fel, det gjorde hon, det märks, sa Zayn.
- Hur fan kan du veta det, du har inte ens träffat henne.
- Det har jag, för länge sen och om jag minns rätt så är hon inte en person som förändras så lätt.
- Va? frågade jag och blev helt paff.
- Vi hade precis börjat sjuan då hon flyttat dit, jag hade aldrig träffat någon som hon. Så orädd, men hon brydde sig inte om något eller någon. Ingen visste något om henne och det fanns tusen rykten om henne. Att hennes mamma drogade, hennes pappa satt i fängelse, att hon var en mördare. Inte förräns nu visste jag att några faktiskt var sanna.
- Där ser du, inte brydde sig om någon.
- Men hon är en känslokall mördare, om du inte betytt något för henne, hade hon väl satt en kula i ditt huvud? frågade Zayn och jag visste att han hade rätt.
- Men hon vill inte ha nåt med mig att göra, jag skrek åt henne att det var hennes fel att Harry blev skjuten.
- Lyssna noga för jag vet vad hon går igenom, hon har nyss förlorat allt som någonsin betytt något för henne. Jag läste smset och där stog det att hon skulle döda Carlos, jag tror det var hennes far. Hon inbillar sig att om hon lyckas med det kommer allt lösa sig, att allt kommer bli bra. Men när hon inser att allt inte löser sig har hon inget annat att leva för och då...
- Då är det försent, avslutade jag åt Zayn.
- Så vad ska du göra? frågade Zayn.
- Jag har absolut ingen aning, men jag ska slåss för henne, bokstavligen.
Förlåt för sen uppdatering, men novellen är svår att skriva så att det händer intressanta saker hela tiden.
Men hoppas ni nöjer er med den hittills:)
12 kommentarer och jag börjar skriva på nästa!^^
Don't bring a knife into a gunfight del 27
- Ta ut den då, ta ut den jävla kulan! skriker han medans hans tårar rinner.
- Jag kan inte, jag vet inte! svarar jag och även mina tårar börjar rinna.
- Sluta gråt och ta ut kulan du sköt, kulan som dödar honom!
Jag svarar inte utan springer bara fram till Liam och tar mobilelefonen ur hans hand och springer. I bakfickan vilar revolvern och medans jag springer ut ur huset och mot bilen drar jag upp bilnyckeln ur den andra bakfickan. Jag kastar ut påsarna och väskan med pengar och kör sedan iväg. Efter en halv minut öppnar jag mobilen och upptäcker att det är fullt med missade samtal. Jag provar att ringa upp det senaste från någon som heter Niall Horan.
- Äntligen Harry, vi har varit sjukt oroliga, varför har du... var allt mannen som svarade hann säga innan jag avbröt han.
- Han är skadad och behöver opereras snarast, åk dit snabbt, var allt jag sa och sedan la jag på.
Efter det körde jag runt med bilen, alla tankar slogs inuti min hjärna tills jag stannade bilen vid ett motell. Jag hade inga pengar att köpa mat eller övernatta därinne så jag fick sova ute i bilen. Lyckligtvis lyckades jag hitta en engergibar som måste trillat ur kassen och jag åt upp den i några få tuggor. Jag hade absolut ingen aning om vart jag kunde åka nu så jag tog upp mobilen och letade fram Liams nummer och började skriva på ett sms.
"Jag är hemskt ledsen för Harry, för allt egentligen. Det här är ett farväl, för efter jag har dödat Carlos så överlämnar jag mig till polisen och det finns inget du kan säga för att ändra på det. Allt vi gjort tillsammans var bara för att vi försökte överleva och vi båda visste att det skulle ta slut någon gång. Jag älskar dig fortfarande, men vi var bara inte gjorda för varandra, farväl"
I flera minuter tvekade jag men tryckte sedan på knappen och smset skickades. Mina ögon var röda men inga tårar kom, jag hade inget kvar.
- Ta ut den då, ta ut den jävla kulan! skriker han medans hans tårar rinner.
- Jag kan inte, jag vet inte! svarar jag och även mina tårar börjar rinna.
- Sluta gråt och ta ut kulan du sköt, kulan som dödar honom!
Jag svarar inte utan springer bara fram till Liam och tar mobilelefonen ur hans hand och springer. I bakfickan vilar revolvern och medans jag springer ut ur huset och mot bilen drar jag upp bilnyckeln ur den andra bakfickan. Jag kastar ut påsarna och väskan med pengar och kör sedan iväg. Efter en halv minut öppnar jag mobilen och upptäcker att det är fullt med missade samtal. Jag provar att ringa upp det senaste från någon som heter Niall Horan.
- Äntligen Harry, vi har varit sjukt oroliga, varför har du... var allt mannen som svarade hann säga innan jag avbröt han.
- Han är skadad och behöver opereras snarast, åk dit snabbt, var allt jag sa och sedan la jag på.
Efter det körde jag runt med bilen, alla tankar slogs inuti min hjärna tills jag stannade bilen vid ett motell. Jag hade inga pengar att köpa mat eller övernatta därinne så jag fick sova ute i bilen. Lyckligtvis lyckades jag hitta en engergibar som måste trillat ur kassen och jag åt upp den i några få tuggor. Jag hade absolut ingen aning om vart jag kunde åka nu så jag tog upp mobilen och letade fram Liams nummer och började skriva på ett sms.
"Jag är hemskt ledsen för Harry, för allt egentligen. Det här är ett farväl, för efter jag har dödat Carlos så överlämnar jag mig till polisen och det finns inget du kan säga för att ändra på det. Allt vi gjort tillsammans var bara för att vi försökte överleva och vi båda visste att det skulle ta slut någon gång. Jag älskar dig fortfarande, men vi var bara inte gjorda för varandra, farväl"
I flera minuter tvekade jag men tryckte sedan på knappen och smset skickades. Mina ögon var röda men inga tårar kom, jag hade inget kvar.
Sorry för sen uppdatering, men 12 kommentarer tills nästa kapitel!
Don't bring a knife into a gunfight del 26
När jag hört Liam skrika insåg jag att det inte var Carlos eller någon ur maffian. Det såg ut som Liam fick panik, han sprang fram till killen som låg där och viftade med händerna som nu var röda av allt blod.
- Harry?! Harry kan du höra mig?! nästan skrek han och hans röst lät som att den skulle försvinna vilken sekund som helst.
- Ring dom andra, säg att ni är här, mumlar killen som tydligen hette Harry medans han gav en mobiltelefon till Liam.
- Stanna här, Cara hjälp honom! sa Liam.
Jag hade stått som paralyserad enda tills han nämnde mitt namn och då satt jag mig ner bredvid Liam på golvet.
- Gör något, bara vad som helst, bara rädda han, säger Liam med låg röst men fortfarande med panik i rösten.
- Jag kan inte, jag sköt han rakt i en artär i övre armen, förklarar jag med lugn röst. - Det är därför han förlorar så mycket blod, vi måste hitta något att stoppa blodet med.
Liam for upp som en stucken gris och sprang runt i huset och sökte efter något att stoppa blodet med. Jag höll handen hårt pressad mot såret men Harry skrek till av smärta så jag lättade lite på trycket.
- Lyssna på min röst, okej? sa jag och granskade Harry.
- Mhhm, var det enda Harry kunde få ur sig och jag försökte få han och sätta sig upp.
Men han började hosta och ut ur munnen rann små droppar av blod och jag insåg vad som hänt.
- Liam!?!? skriker jag och får panik själv, det är som att det vore mitt eget liv som var på spel.
Liam kommer in i rummet och kollar på mig där jag sitter med blodiga händer.
- Kulan är kvar i armen och om vi inte får ut den snart, kommer han vara död innan solen går ner, säger jag och Liams tårar börjar rinna.
När jag hört Liam skrika insåg jag att det inte var Carlos eller någon ur maffian. Det såg ut som Liam fick panik, han sprang fram till killen som låg där och viftade med händerna som nu var röda av allt blod.
- Harry?! Harry kan du höra mig?! nästan skrek han och hans röst lät som att den skulle försvinna vilken sekund som helst.
- Ring dom andra, säg att ni är här, mumlar killen som tydligen hette Harry medans han gav en mobiltelefon till Liam.
- Stanna här, Cara hjälp honom! sa Liam.
Jag hade stått som paralyserad enda tills han nämnde mitt namn och då satt jag mig ner bredvid Liam på golvet.
- Gör något, bara vad som helst, bara rädda han, säger Liam med låg röst men fortfarande med panik i rösten.
- Jag kan inte, jag sköt han rakt i en artär i övre armen, förklarar jag med lugn röst. - Det är därför han förlorar så mycket blod, vi måste hitta något att stoppa blodet med.
Liam for upp som en stucken gris och sprang runt i huset och sökte efter något att stoppa blodet med. Jag höll handen hårt pressad mot såret men Harry skrek till av smärta så jag lättade lite på trycket.
- Lyssna på min röst, okej? sa jag och granskade Harry.
- Mhhm, var det enda Harry kunde få ur sig och jag försökte få han och sätta sig upp.
Men han började hosta och ut ur munnen rann små droppar av blod och jag insåg vad som hänt.
- Liam!?!? skriker jag och får panik själv, det är som att det vore mitt eget liv som var på spel.
Liam kommer in i rummet och kollar på mig där jag sitter med blodiga händer.
- Kulan är kvar i armen och om vi inte får ut den snart, kommer han vara död innan solen går ner, säger jag och Liams tårar börjar rinna.
Kort kapitel men dock väldigt spännande slut hoppas jag^^
12 kommentarer och ni får del 27!:D
Don't bring a knife into a gunfight del 25
- Jag har faktiskt en ide om vart vi kan åka, säger Liam.
- Okej vart? frågar jag och är helt öppen för förslag.
- När jag var mindre brukade vi åka ut till en liten stuga på sommaren och om jag har rätt är den alldeles i närheten.
- Är det många som känner till den? frågade jag men insåg sedan att frågan var värdelös.
Eftersom Carlos tydligen kunde spåra mig var det ingen mening med att gömma sig alltför länge. Jag skulle behöva gillra en fälla för att kunna göra slut på Carlos.
- Den enda jag kan komma på förutom min familj är Niall, men jag är osäker på att han hittar hit ut, säger helt plötsligt Liam och jag dras bort från mina tankar.
Jag hade ingen aning om vem Niall var, men antog att det var en vän till Liam eller något liknande.
- Och din familj kommer inte dyka upp? frågade jag.
- Nä, det har varit år sedan senast vi var här ute.
- Okej.
Det blev tyst i bilen ett tag tills ungefär 10 minuter senare då vi svängde in framför en liten röd stuga med vita kanter.
- Det är fint, men har du någon nyckel? frågade jag.
- Vänta och se, svarar han och ler på ett lite lurigt sätt.
Liam går fram till dörren men när han är framme stannar han upp och kollar noga på något jag inte riktigt ser.
- Vad är det Liam? frågade jag och blev lite orolig när jag såg minen han hade.
- Vi är inte ensamma, säger han lågt och jag smyger fram till han.
Liam pekar på springan mellan dörren och väggen och jag ser att dörren inte är låst. Jag drar fram revolvern och gör mig redo för att gå in.
- Beredd? säger jag och Liam nickar, även han har ett vapen i sin hand, en pistol.
Jag öppnar sakta dörren ljudlöst och steg in i hallen. Sakta fortsatte jag in i det som måste vara vardagsrummet och jag tecknar åt Liam att stå kvar vid dörren. Helt plötsligt öppnas en dörr snett bakom mig så innan jag hinner tänka efter riktigt snurrar jag runt och skjuter. Jag hör Liam komma springande och när han ser vem som ligger på golvet med blod rinnande ut ur sig skriker han till.
Förlåt att jag inte skrev något igår men var på sleepover så kunde inte, men 11 kommentarer tills nästa kapitel?:D
Man kan göra reklam för sin blogg på tex Facebook, twitter, dayviews och liknande sajter^^
