Don't bring a knife into a gunfight del 38
Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.
- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.
Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.
- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.
Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.
Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.
- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.
Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.
- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.
Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?
- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.
Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.
- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.
Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.
Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.
- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.
Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.
- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.
Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.
Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.
- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.
Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.
- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.
Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?
- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.
Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.
- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.
Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.
Som tack för att ni kommenterar så bra får ni ett långt kapitel!
Kommentera gärna vad ni tycker om det:))
Kommentarer
Postat av: Anonym
GUD vad bra! BEHÖVER MERRRRRR
Postat av: Novell av Evelina Friman
Mera :D
Postat av: Anonym
Skit bra, ett till idag??? snälla! Hoppas Liam kommer inspringande nu och sätter stopp för det!!!
Postat av: Rebecca
MER!
Postat av: frida
men snälla människa, sluta skriv så fruktansvärt bra!! D:
får spel, kan inte vänta till nästa kapitel, snällasnälla, ett tillidag? (a) :D :D :D
Postat av: E
Men nej! Hon får ju inte hamna i fängelse! Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!<3
Postat av: Fanny ~ moments in time
DU ÄR SÅÅ GRYYYM JAG ÄLSKAR DIN FANFICTION!!!!!!! <3
Postat av: Anonym
Men gud du skriver så jävla bra, du skulle fan kunna göra en bok , älskar verkligen din fanfiction skriv meer nu snälla du :D <3
Postat av: Grace
OMG! mer!<33
Postat av: elleni
gud gud gud!! den är sååå bra!!!!! du skulle göra en bok,den skulle bli kändare än Twilight!!!<3
Postat av: Anna
MER MER MER!! författare nästa? omg..!
Postat av: Lo. :)
Men, ååh, vad bra. <3
Jag älskar den verkligen.
Du är så sjukt duktig.
Hoppas att Liam kommer, precis som
han gjorde den natten med Carlos,
och räddar situationen. :D
Skriv mer nu, kvinnahh. ;)
Trackback
