Don't bring a knife into a gunfight del 34
Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.
- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.
Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.
- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.
Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.
- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.
- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.
- Och vad får dig att tro det?
- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.
Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.
- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.
- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.
- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.
Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.
- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?
Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.
Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.
- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.
Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.
- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.
Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.
- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.
- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.
- Och vad får dig att tro det?
- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.
Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.
- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.
- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.
- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.
Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.
- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?
Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.
TACK till alla ni läsare, så kul att se när ni kommenterar:)♥
Kommentarer
Postat av: Anna
mer mer mer mer :D
Postat av: Vendela
Nawe, meeer!
Postat av: Alicia
Yey vad bra! :D Mer imorgon snälllaaaa?
Postat av: Sofia
SKITBRA:D
Postat av: Frida
Merrrr!!!!
Postat av: E
Bra, meeeer!<3
Postat av: grace
två till kapitel idag? snääällaa!!??^^ <3
Postat av: Rebecca
Mer!
Postat av: Lo :)
Skitbra! C:
Bästa, alltså.
Skriv mer nu. ;)
Postat av: hiilma.
super :D
Trackback
