onedirectionfanfics -

Don't bring a knife into a gunfight del 37

- Om vi nu skulle säga att Cara hittat på allt det här, hur kommer det sig då att vi har 4 vittnen som kan säga att Liam medvetet sprang för att rädda Cara, vid tiden för Michael Parkers mord? sa Lisa med ett leende som visade alla hennes vita tänder.

- Och vilka är dessa vittnen? frågar domaren.

- Kan Zayn Malik, Louis Tomlinson, Harry Styles och Niall Horan vara så vänliga att komma fram hit? svarade Lisa.

Dom reste sig upp och gick och ställde sig bredvid Lisa. Louis såg på mig och log, det fick mig att slappna av lite. Jag kände igen Harry och tydligen så verkade hans arm må bra, för han hade bara ett bandage runt armen.

- Är det Ms Callister sagt sant? Att Mr Payne frivilligt sprang för att rädda Ms Pasolini? frågade domaren.

- Ja, svarade alla nästan samtidigt.

- Liam...ehm Mr Payne stog bredvid oss och sen hördes ett skott och han rusade mot Ms Pasolini, sa Louis.

- Såg ni exakt vad som hände? frågade domaren.

- Ja, eller...vi hörde skottet, sa Louis och jag såg hur Lisas leende försvann.

- Okej, om det var allt kan ni återvända till era platser, sa domaren och kollade i några papper hon hade framför sig.

Lisa nickar åt killarna och dom återgår till sina platser medans hon själv står klar och verkar förbereda sig.

- Kan jag fortsätta? frågade Lisa och domaren nickade. - Så Ms Pasolini, vill du vara så vänlig att berätta allt, precis allt som hänt efter det att du träffat Mr Payne?

Jag tänkte efter men började sedan berätta, sakta men säkert. Det måste dröjt längre tid än när jag berättade för Lisa, för i slutet blev jag hemskt torr i munnen och var tvungen att be om ett glas med vatten. När jag berättat klart blir hela salen knäpptyst och jag ber till gud att domaren tror på mig.

- Du har inga bevis på att det du säger är sant, förutom fyra vittnen som knappt vet vad dom såg, du förstår väl att det inte räcker, säger domaren.

Nej, det var kört. Jag trodde faktiskt vi hade en chans, men allt var förstört nu. Hela jag höll på att rasa ihop inombords och det var ett under att jag bara inte bröt ihop inför alla härinne. Men det tänkte jag inte ge dom, jag skulle vara stark.

- Juryn och jag ska överlägga och se om Cara Pasolini är skyldig eller oskyldig, vi samlas återigen i salen om en halvtimma, tjugo över tre, sa domaren och reste sig upp.

Jag nästan sprang ut ur salen för att hinna iväg från allt, jag hade ingen aning om vart jag sprang. Bakom mig hördes steg från någon annan så jag saktade in och kollade bak.

- Vad som du än tror kommer hända när vi ska tillbaka, vill jag att du följer med mig nu, sa Louis och fortsatte gå.

Jag blev förvånad men följde med han ut ur byggnaden till en bil som stog och väntade vid parkeringen. Louis viskade något till chauffören när vi satt oss i bilen och sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men ärligt talat brydde jag mig inte, jag var glad att få kunna röra på mig lite innan jag skulle fängslas in för gott. Efter cirka 10 minuter stannade chauffören bilen och jag och Louis klev ut. Jag följde med Louis utan att lyfta blicken, men när vi gått in i en byggnad med vita golv höjde jag blicken och insåg vad vi gjorde här.

- Hej, vi är här för att träffa Liam Payne, sa Louis till en gammal dam som satt i receptionen