Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.
- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.
- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.
- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.
Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.
- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.
- Det får du se, svarade han lurigt.
Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.
- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.
Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.
- Känner du igen det? frågade Liam.
- Självklart, svarade jag och granskade rummet.
Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.
- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.
- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.
- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?
Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.
- Ja.
Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.
Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.
- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.
- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.
- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.
Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.
- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.
- Det får du se, svarade han lurigt.
Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.
- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.
Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.
- Känner du igen det? frågade Liam.
- Självklart, svarade jag och granskade rummet.
Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.
- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.
- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.
- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?
Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.
- Ja.
Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.
Hoppas ni tyckte om slutet av novellen, ni som läste min förra novell kanske minns att jag slutade min förra novell med samma ord ungefär;)
Självklart har jag en ny novell på gång och den är ganska unik den med, har iaf inte sett någon skriva om det!
Kan ni inte snälla ta er tid och kommentera vad ni tyckt om novellen i helhet, skulle vara bra att få veta vad ni gillade/inte gillade så jag vet till nästa novell!
Kommer tillbaka med början på nästa novell inom en vecka!:D
Tack alla ni som läst och kommenterat!♥
21