onedirectionfanfics -

Don't bring a knife into a gunfight del 30

- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.

- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, ditt namn?

Liam sa inget utan bara stirrade på Carlos men jag visste att han snart skulle få lida för det.

- Jag frågade vad ditt namn var? frågade Carlos igen och tog ur cigaretten ur munnen och gick hotfullt fram mot Liam.

När Carlos var bara några centimeter från mig och Liam visste jag vad han skulle göra men jag kunde bara inte se på. Jag vände bort hela huvudet men helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag känner mig tvungen att kolla.

- Liam, Liam Payne, svarar Liam och försöker gömma ett brännsår i exakt samma storlek som Carlos cigarett men jag hinner se.

Snabbt som attans böjer sig Carlos ner och använder ett par handklovar för att låsa fast Liam i stolsryggen.

- Lämna han ifred, det är mig du vill åt, sa jag och Carlos drog sin uppmärksamhet från Liam till mig.

- Du har rätt, det är dig jag vill åt, säger Carlos. - Men eftersom du verkar bry dig så mycket om denna Liam Payne så kanske han vill dela din smärta.

Carlos gick runt bakom mig och jag försökte se vad han gjorde men pågrund av all tejp som band fast mig vid stolen kunde jag inte se. Efter ett tag tog Liam tag i min hand och viskade.

- Bara blunda och tänk på när vi kommer ut härifrån, lova mig det, vi kommer ut härifrån.

Jag fick panik och försökte ta mig loss från stolen. Men från ingenstans dök Carlos hand upp och han tryckte in den glödande cigaretten rakt på min kind. Smärtan var olidlig och jag skrek så att hela London borde hört det, men huset här var ljudisolerat så det var ingen som hörde mitt skrik. I flera timmar höll han på med cigaretter och när han äntligen var klar kändes det som att hela mitt ansikte var sönderbränt. När han gått ut ur rummet så släppte jag lös alla känslor och när tårarna rann både svalkade och sved det i brännmärkerna.

- Bara en stund till, sen tar vi oss härifrån, mumlade Liam och även han hade några brännmärken men inte ens i närheten av hur många jag hade.

- Ingen kommer rädda oss, vad är det du inte fattar?

- Varför vågar du inte tro, ha lite hopp?

- För att det bygger upp falska förhoppningar.

- Sluta, det är inte sant.

- Det är du som ska sluta Liam! Det här är ingen saga eller film där någon kommer i slutet och räddar oss och alla blir lyckliga, det här är verkligheten, och den är dyster och mörk.

- Då gör vi vårat eget slut, säger Liam och ler samtidigt som han drar fram en liten revolver som han haft gömd runt benet.

- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.

- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, och ditt namn?