Don't bring a knife into a gunfight del 40

Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.
- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.
- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.
- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.
Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.
- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.
- Det får du se, svarade han lurigt.
Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.
- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.
Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.
- Känner du igen det? frågade Liam.
- Självklart, svarade jag och granskade rummet.
Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.
- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.
- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.
- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?
Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.
- Ja.
Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.


Precis när jag gör mig redo för att rusa ut ur dörren öppnas den utifrån och Liam kliver in.

- Jag var så rädd att du var borta, sa jag och kramade om han.

- Jag var bara och fixade en sak, men följ med, det är en sak jag vill visa dig, sa han och hand i hand gick vi ut till bilen. Liam satte sig vid förarsätet och körde, men efter ett tag stannade han och tog fram en scarf.

- Sätt den över ögonen så att du inte ser något, det är en överraskning, sa han och räckte mig scarfen.

Jag knöt den över ögonen och hörde sedan hur bilen startade och vi körde iväg igen. Det gick en minut, tio minuter och ungefär när det gått tjugo minuter stannade Liam bilen och hjälpte mig ut ur den.

- Var är vi? frågade jag för lukten kändes bekant på något sätt, lite unket.

- Det får du se, svarade han lurigt.

Han ledde mig in någonstans, uppför en trappa och sedan till vänster innan han stannade.

- Du får titta nu, sa han och jag drog snabbt av mig scarfen.

Direkt när jag såg rummet insåg jag vart vi befann oss, men vad vi gjorde här hade jag ingen aning.

- Känner du igen det? frågade Liam.

- Självklart, svarade jag och granskade rummet.

Hur skulle jag inte kunna känna igen det, rummet där Liam satt fängslad, rummet där Carlos fängslade oss båda för bara någon dag sen. Det fanns flera blodfläckar som inte gick att ta bort, men det kändes ändå som att någon hade varit här och snyggat till det lite.

- Cara, anledningen till att jag åkte hit med dig var för att jag vill fråga dig en sak, sa Liam.

- Okej vad? sa jag utan att veta vad som väntade.

- Jag älskar dig Cara, ända sen jag första gången såg dig visste jag att det var något speciellt med dig. Vi har kanske inte gjort allt rätt, men även fast vi inte varit på en enda dejt vet jag att du är den enda för mig och jag vill se till att det verkligen blir så. Om vi är så säkra på vad vi tycker om varandra, varför vänta? Jag vill spendera resten av mitt liv med dig, vare sig det är lyckligt eller olyckligt, fattigt eller rikt, sa Liam och gick ner på ett knä och höll fram en liten ask med en ring. - Cara Pasolini, vill du gifta dig med mig?

Jag tappade andan så jag bara stog där enda tills jag lyckades fram mitt svar.

- Ja.

Och i det ögonblicket visste jag att precis allt skulle lösa sig. För vad som än hände, så hade vi varann, förevigt och föralltid.

Hoppas ni tyckte om slutet av novellen, ni som läste min förra novell kanske minns att jag slutade min förra novell med samma ord ungefär;)
Självklart har jag en ny novell på gång och den är ganska unik den med, har iaf inte sett någon skriva om det!
Kan ni inte snälla ta er tid och kommentera vad ni tyckt om novellen i helhet, skulle vara bra att få veta vad ni gillade/inte gillade så jag vet till nästa novell!
Kommer tillbaka med början på nästa novell inom en vecka!:D
Tack alla ni som läst och kommenterat!♥

Don't bring a knife into a gunfight del 39

Jag hörde smällen, men från helt fel håll. Hela salen blev tyst så jag tvingades öppna ögonen och se vad som hänt. Det första jag såg var domaren som satt med klubban i luften och kollade mot dörren. Sakta snurrade jag runt, nästan rädd för vad jag skulle se. Men när jag såg vem som slagit upp dörrarna och kommit in rusade jag fram till han.
- Liam, du kom! sa jag högt och kysste honom när jag kommit fram till han.
Jag kunde inte minnas hur många gånger jag gråtit idag, men för första gången var det glädjetårar som smög sig fram.
- Jag är här för att rädda dig, sa Liam och även han grät. - Vi ska ta oss ur den här röran, tillsammans.
- Jag älskar dig, sa jag.
- Jag älskar dig mer, var hans svar.
Resten av tiden i salen kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lycklig. Det var som om jag svävade på ett moln högt över alla andra. Liam satt i minst två timmar och svarade på frågor men till slut hade dom inget val än att erkänna att jag talat sanning. När vi gick ut därifrån sa vi farväl till Lisa och jag tackade henne för allt, utan henne hade jag utan tvekan inte varit fri nu.
När vi senare satte oss i bilen började jag tänka på vart jag skulle bo.
- Så jag antar att vi från och med nu bor i min lägenhet, sa Liam utan att jag ens behövde nämna det.
- Det är så det ser ut att bli, svarade jag och log.
När vi anlände till Liams lägenhet slängde jag mig ner i soffan. Efter allt jag varit med om idag var det bara skönt att få sitta ner och slappna av. Liam satte sig ner bredvid mig och vi slog på Tv:n. Efter bara några minuter sov jag djupt utan drömmar.
När jag vaknade upp nästa morgon låg jag ensam i soffan. Jag reste mig upp snabbt och sökte runt i lägenheten efter Liam men hittade inget spår efter han. Det fick inte vara sant, han kunde inte lämna mig nu, inte nu när allt äntligen skulle bli bra.


Jag hörde smällen, men från helt fel håll. Hela salen blev tyst så jag tvingades öppna ögonen och se vad som hänt. Det första jag såg var domaren som satt med klubban i luften och kollade mot dörren. Sakta snurrade jag runt, nästan rädd för vad jag skulle se. Men när jag såg vem som slagit upp dörrarna och kommit in rusade jag fram till han.

- Liam, du kom! sa jag högt och kysste honom när jag kommit fram till han.

Jag kunde inte minnas hur många gånger jag gråtit idag, men för första gången var det glädjetårar som smög sig fram.

- Jag är här för att rädda dig, sa Liam och även han grät. - Vi ska ta oss ur den här röran, tillsammans.

- Jag älskar dig, sa jag.

- Jag älskar dig mer, var hans svar.

Resten av tiden i salen kommer jag knappt ihåg, jag var bara så lycklig. Det var som om jag svävade på ett moln högt över alla andra. Liam satt i minst två timmar och svarade på frågor men till slut hade dom inget val än att erkänna att jag talat sanning. När vi gick ut därifrån sa vi farväl till Lisa och jag tackade henne för allt, utan henne hade jag utan tvekan inte varit fri nu.
När vi senare satte oss i bilen började jag tänka på vart jag skulle bo.

- Så jag antar att vi från och med nu bor i min lägenhet, sa Liam utan att jag ens behövde nämna det.

- Det är så det ser ut att bli, svarade jag och log.

När vi anlände till Liams lägenhet slängde jag mig ner i soffan. Efter allt jag varit med om idag var det bara skönt att få sitta ner och slappna av. Liam satte sig ner bredvid mig och vi slog på Tv:n. Efter bara några minuter sov jag djupt utan drömmar.

När jag vaknade upp nästa morgon låg jag ensam i soffan. Jag reste mig upp snabbt och sökte runt i lägenheten efter Liam men hittade inget spår efter han. Det fick inte vara sant, han kunde inte lämna mig nu, inte nu när allt äntligen skulle bli bra.

Det här är den näst sista delen av novellen, så checka in ofta imorrn för att få läsa sista delen!^^

Don't bring a knife into a gunfight del 38

Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.
- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.
Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.
- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.
Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.
Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.
- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.
Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.
- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.
Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?
- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.
Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.
- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.
Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.


Det kändes som att allt inom mig bara försvann, jag ville träffa han självklart. Men hur skulle jag kunna stå ut med att bara se han ligga där, när jag kunde vara den som gjort det mot han. Minnena var fortfarande suddiga från den dagen så jag kommer inte riktigt ihåg vad som var sant eller falskt. Kvinnan i receptionen sa något till Louis och sedan gick han mot en hiss. Jag följde sakta efter och efter att vi åkt upp två våningar pekade Louis på en korridor och viskade "Rum 48".
Sedan var det som att mina ben rörde sig fram utan att jag behövde tänka. Men när jag stog vid dörren till rum 48 tvekade jag inte utan öppnade dörren och klev in i rummet. Liam låg i sjukhussängen men var inte vaken, jag såg en slang som gick in i hans arm och antog att han vart drogad. Det kändes lustigt att prata med någon som inte kunde höra, men jag visste att det skulle kännas bättre.

- Hej, det är jag, Cara. Du skrämde mig ett tag, jag trodde du var död.

Jag satt där i en halv minut innan jag verklig bröt ihop.

- Liam, du måste vakna, du måste vakna upp och rädda mig. Dom tänker fängsla in mig och om jag ska vara ärlig är jag jätterädd. Vi skulle ju klara oss ut ur den här röran, vi skulle leva du och jag, vi skulle fly. Jag kan inte göra det själv, jag behöver dig, jag har bara inte insett hur mycket tills nu. Snälla Liam, bara vakna upp och kom och rädda mig.

Mina tårar rusade nerför kinderna och jag fick nästan panik. Jag klarade inte av att spendera en enda sekund därinne så jag rusade tillbaka till hissen där Louis väntade. Han såg tårarna men sa inget, han bara kramade om mig. I några sekunder inbillade jag mig att det var Liam som stog och omfamnade mig, men jag rycktes tillbaka till verkligheten när hissdörrarna slog upp. Ingen av oss sa något när vi åkte tillbaka till dom andra. Lisa mötte oss utanför men inte ens hon sa något, hon visste att vi hade förlorat. När vi stog utanför dörrarna till salen där dom skulle försegla mitt öde klarade jag bara inte av det. Allt blev svart och jag föll ner i en oändlighet. Jag hörde röster ropa mitt namn men jag orkade inte kämpa emot, jag kunde åtminstonde få vara fri i några timmar till om jag svimmade.


Jag vaknade upp av att någon ruskade om mig. Om jag hade rätt befann jag mig i det lilla rummet jag berättat min livshistoria för Lisa. Det tog ett tag att se vem som ruskade om mig men när jag väl såg det gjorde det ingen större skillnad, det var bara Lisa.

- Lyssna på mig, vi har en bra och en dålig nyhet, sa hon och reste sig upp.

Jag kollade runt i rummet och där stog även Louis, Harry, Zayn och Niall.

- Dom har inte lagt sin dom än, utan vi har ungefär en kvart tills vi blir inkallade dit igen, sa hon och jag antog att om det var den bra nyheten så ville jag inte höra den dåliga. - Och den dåliga...det vet du nog.

Ja, det visste jag. Jag skulle bli dömd tills livstids fängelse, vad annars?

- Kom vi går, sa jag och reste mig upp. - Jag vill bara få det överstökat.

Under tystnad gick vi tillbaka in i salen och den här gången svimmade jag inte. Jag satte mig ner längst fram bredvid Lisa och försökte se åtminstonde okej ut. Sakta fylldes salen på och prick en kvart senare anlände domaren.

- Juryn och jag har röstat och vi har kommit fram till en slutsats, sa domaren och även fast jag visste hur det skulle sluta kunde jag bara inte sluta hoppas. - Cara Pasolini döms till livstidsfängelse.

Jag kunde se domaren höja sin klubba och när den slog ner i träet nedanför skulle allt ta slut. Jag blundade och inväntade smällen, precis som natten då Carlos skulle mörda mig.


Som tack för att ni kommenterar så bra får ni ett långt kapitel!
Kommentera gärna vad ni tycker om det:))

Don't bring a knife into a gunfight del 37

- Om vi nu skulle säga att Cara hittat på allt det här, hur kommer det sig då att vi har 4 vittnen som kan säga att Liam medvetet sprang för att rädda Cara, vid tiden för Michael Parkers mord? sa Lisa med ett leende som visade alla hennes vita tänder.
- Och vilka är dessa vittnen? frågar domaren.
- Kan Zayn Malik, Louis Tomlinson, Harry Styles och Niall Horan vara så vänliga att komma fram hit? svarade Lisa.
Dom reste sig upp och gick och ställde sig bredvid Lisa. Louis såg på mig och log, det fick mig att slappna av lite. Jag kände igen Harry och tydligen så verkade hans arm må bra, för han hade bara ett bandage runt armen.
- Är det Ms Callister sagt sant? Att Mr Payne frivilligt sprang för att rädda Ms Pasolini? frågade domaren.
- Ja, svarade alla nästan samtidigt.
- Liam...ehm Mr Payne stog bredvid oss och sen hördes ett skott och han rusade mot Ms Pasolini, sa Louis.
- Såg ni exakt vad som hände? frågade domaren.
- Ja, eller...vi hörde skottet, sa Louis och jag såg hur Lisas leende försvann.
- Okej, om det var allt kan ni återvända till era platser, sa domaren och kollade i några papper hon hade framför sig.
Lisa nickar åt killarna och dom återgår till sina platser medans hon själv står klar och verkar förbereda sig.
- Kan jag fortsätta? frågade Lisa och domaren nickade. - Så Ms Pasolini, vill du vara så vänlig att berätta allt, precis allt som hänt efter det att du träffat Mr Payne?
Jag tänkte efter men började sedan berätta, sakta men säkert. Det måste dröjt längre tid än när jag berättade för Lisa, för i slutet blev jag hemskt torr i munnen och var tvungen att be om ett glas med vatten. När jag berättat klart blir hela salen knäpptyst och jag ber till gud att domaren tror på mig.
- Du har inga bevis på att det du säger är sant, förutom fyra vittnen som knappt vet vad dom såg, du förstår väl att det inte räcker, säger domaren.
Nej, det var kört. Jag trodde faktiskt vi hade en chans, men allt var förstört nu. Hela jag höll på att rasa ihop inombords och det var ett under att jag bara inte bröt ihop inför alla härinne. Men det tänkte jag inte ge dom, jag skulle vara stark.
- Juryn och jag ska överlägga och se om Cara Pasolini är skyldig eller oskyldig, vi samlas återigen i salen om en halvtimma, tjugo över tre, sa domaren och reste sig upp.
Jag nästan sprang ut ur salen för att hinna iväg från allt, jag hade ingen aning om vart jag sprang. Bakom mig hördes steg från någon annan så jag saktade in och kollade bak.
- Vad som du än tror kommer hända när vi ska tillbaka, vill jag att du följer med mig nu, sa Louis och fortsatte gå.
Jag blev förvånad men följde med han ut ur byggnaden till en bil som stog och väntade vid parkeringen. Louis viskade något till chauffören när vi satt oss i bilen och sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men ärligt talat brydde jag mig inte, jag var glad att få kunna röra på mig lite innan jag skulle fängslas in för gott. Efter cirka 10 minuter stannade chauffören bilen och jag och Louis klev ut. Jag följde med Louis utan att lyfta blicken, men när vi gått in i en byggnad med vita golv höjde jag blicken och insåg vad vi gjorde här.
- Hej, vi är här för att träffa Liam Payne, sa Louis till en gammal dam som satt i receptionen



- Om vi nu skulle säga att Cara hittat på allt det här, hur kommer det sig då att vi har 4 vittnen som kan säga att Liam medvetet sprang för att rädda Cara, vid tiden för Michael Parkers mord? sa Lisa med ett leende som visade alla hennes vita tänder.

- Och vilka är dessa vittnen? frågar domaren.

- Kan Zayn Malik, Louis Tomlinson, Harry Styles och Niall Horan vara så vänliga att komma fram hit? svarade Lisa.

Dom reste sig upp och gick och ställde sig bredvid Lisa. Louis såg på mig och log, det fick mig att slappna av lite. Jag kände igen Harry och tydligen så verkade hans arm må bra, för han hade bara ett bandage runt armen.

- Är det Ms Callister sagt sant? Att Mr Payne frivilligt sprang för att rädda Ms Pasolini? frågade domaren.

- Ja, svarade alla nästan samtidigt.

- Liam...ehm Mr Payne stog bredvid oss och sen hördes ett skott och han rusade mot Ms Pasolini, sa Louis.

- Såg ni exakt vad som hände? frågade domaren.

- Ja, eller...vi hörde skottet, sa Louis och jag såg hur Lisas leende försvann.

- Okej, om det var allt kan ni återvända till era platser, sa domaren och kollade i några papper hon hade framför sig.

Lisa nickar åt killarna och dom återgår till sina platser medans hon själv står klar och verkar förbereda sig.

- Kan jag fortsätta? frågade Lisa och domaren nickade. - Så Ms Pasolini, vill du vara så vänlig att berätta allt, precis allt som hänt efter det att du träffat Mr Payne?

Jag tänkte efter men började sedan berätta, sakta men säkert. Det måste dröjt längre tid än när jag berättade för Lisa, för i slutet blev jag hemskt torr i munnen och var tvungen att be om ett glas med vatten. När jag berättat klart blir hela salen knäpptyst och jag ber till gud att domaren tror på mig.

- Du har inga bevis på att det du säger är sant, förutom fyra vittnen som knappt vet vad dom såg, du förstår väl att det inte räcker, säger domaren.

Nej, det var kört. Jag trodde faktiskt vi hade en chans, men allt var förstört nu. Hela jag höll på att rasa ihop inombords och det var ett under att jag bara inte bröt ihop inför alla härinne. Men det tänkte jag inte ge dom, jag skulle vara stark.

- Juryn och jag ska överlägga och se om Cara Pasolini är skyldig eller oskyldig, vi samlas återigen i salen om en halvtimma, tjugo över tre, sa domaren och reste sig upp.

Jag nästan sprang ut ur salen för att hinna iväg från allt, jag hade ingen aning om vart jag sprang. Bakom mig hördes steg från någon annan så jag saktade in och kollade bak.

- Vad som du än tror kommer hända när vi ska tillbaka, vill jag att du följer med mig nu, sa Louis och fortsatte gå.

Jag blev förvånad men följde med han ut ur byggnaden till en bil som stog och väntade vid parkeringen. Louis viskade något till chauffören när vi satt oss i bilen och sedan åkte vi iväg. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men ärligt talat brydde jag mig inte, jag var glad att få kunna röra på mig lite innan jag skulle fängslas in för gott. Efter cirka 10 minuter stannade chauffören bilen och jag och Louis klev ut. Jag följde med Louis utan att lyfta blicken, men när vi gått in i en byggnad med vita golv höjde jag blicken och insåg vad vi gjorde här.

- Hej, vi är här för att träffa Liam Payne, sa Louis till en gammal dam som satt i receptionen

Så hur tror ni det kommer gå?
Kommer Liam överleva, kommer Cara hamna i fängelse för resten av sitt liv?
Tack för kommentarerna!♥

Don't bring a knife into a gunfight del 36

- Vad vill du veta? frågade jag advokaten med en envis ton men jag fick en blick från Lisa som visade att hon inte tyckte om vad jag gjorde med så jag ångrade mig smått.
- Dödade du din far? frågade åklagaren.
- Ja, för att...
- Med flera dolkhugg?
- Ja, men det var för att han försökt döda mig.
- Är det sant att du även mördat Michael Parker? Adrian Nicholsen? Peter Sarisko? Och nästan huggit ihjäl Liam Payne?
- Det var inte jag, inte allt! sa jag och reste mig upp av ilska men allas blickar vändes mot mig så jag satte mig sakta ner igen. - Mordet på Peter Sarisko är jag skyldig till, men det var i självförsvar då han tänkte döda mig och Liam.
- Så vem är den skyldige till dom andra brotten då? frågade åklagaren med en röst som visste att han skulle kunna döma mig till livstid, allt som behövdes var ett misstag från min sida.
- Michael Parker skjöts ihjäl av Carlos Pasolini, strax efter att han försökt döda mig, svarade jag men såg att jag inte hade något bevis på det. - Det är tack vare Michael jag är här idag, hade han inte knuffat iväg Carlos precis när han skjöt skulle jag legat på bårhuset idag.
- Men om nu Carlos dödade Michael, vem mördade Adrian Nicholsen, för det var ju tydligen inte du?
Jag såg mot Lisa och hon nickade åt mig och jag besvarade hans fråga med ett namn ingen någonsin skulle tro.
- Liam Payne.
Den såkallade publiken viskade högt och jag kunde höra domaren slå med klubban i bordet för att få ordning i salen.
- Men det var självförsvar, Adrian var bara sekunder från att skjuta mig!
- Hur kommer det sig att personen du kidnappade, skulle rädda ditt liv?
- För att vi försökte fly från Carlos, för att vi älskade varann, sa jag och visste sedan att vreden jag kände inte skulle gå att stoppa.
- För att vi ville ha ett liv tillsammans, för att vi inte ville dö! skrek jag högt ut i salen samtidigt som jag reste mig upp och gick fram mot åklagaren.
- FÖR ATT VI ÄLSKADE VARANN! skrek jag och jag kunde se en skymt av rädsla i hans öga.
- P-p-protest! skrek han ut och backade ifrån mig.
- Godkännes, Ms Pasolini, återgå till vittnesbåset, sa domaren och till min förvåning minskade vreden och jag gick lugnt och satte mig vid min ursprungliga plats. Jag kunde se att Lisa såg väldigt lättad ut när jag satte mig ner igen.
- Jag tror faktiskt jag var klar med utfrågningen, jag har bevisat tillräckligt, sa åklagaren och satte sig ner.
- Okej försvarets tur, Lisa Callister vill du kalla Cara Pasolini som vittne eller kan hon gå och sätta sig? frågar domaren men ser bara allmänt ointresserad ut.
- Jag vill att hon sitter kvar, men jag har även några frågor till dig domaren, sa Lisa och log, på ett sätt som visade att hon visste ett sätt att ta mig ut ur allt det här.


- Vad vill du veta? frågade jag advokaten med en envis ton men jag fick en blick från Lisa som visade att hon inte tyckte om vad jag gjorde med så jag ångrade mig smått.

- Dödade du din far? frågade åklagaren.

- Ja, för att...

- Med flera dolkhugg?


- Ja, men det var för att han försökt döda mig.
- Är det sant att du även mördat Michael Parker? Adrian Nicholsen? Peter Sarisko? Och nästan huggit ihjäl Liam Payne?

- Det var inte jag, inte allt! sa jag och reste mig upp av ilska men allas blickar vändes mot mig så jag satte mig sakta ner igen. - Mordet på Peter Sarisko är jag skyldig till, men det var i självförsvar då han tänkte döda mig och Liam.

- Så vem är den skyldige till dom andra brotten då? frågade åklagaren med en röst som visste att han skulle kunna döma mig till livstid, allt som behövdes var ett misstag från min sida.

- Michael Parker skjöts ihjäl av Carlos Pasolini, strax efter att han försökt döda mig, svarade jag men såg att jag inte hade något bevis på det. - Det är tack vare Michael jag är här idag, hade han inte knuffat iväg Carlos precis när han skjöt skulle jag legat på bårhuset idag.

- Men om nu Carlos dödade Michael, vem mördade Adrian Nicholsen, för det var ju tydligen inte du?

Jag såg mot Lisa och hon nickade åt mig och jag besvarade hans fråga med ett namn ingen någonsin skulle tro.

- Liam Payne.

Den såkallade publiken viskade högt och jag kunde höra domaren slå med klubban i bordet för att få ordning i salen.

- Men det var självförsvar, Adrian var bara sekunder från att skjuta mig!

- Hur kommer det sig att personen du kidnappade, skulle rädda ditt liv?

- För att vi försökte fly från Carlos, för att vi älskade varann, sa jag och visste sedan att vreden jag kände inte skulle gå att stoppa.
- För att vi ville ha ett liv tillsammans, för att vi inte ville dö!
skrek jag högt ut i salen samtidigt som jag reste mig upp och gick fram mot åklagaren.
- FÖR ATT VI ÄLSKADE VARANN! skrek jag och jag kunde se en skymt av rädsla i hans öga.

- P-p-protest! skrek han ut och backade ifrån mig.

- Godkännes, Ms Pasolini, återgå till vittnesbåset, sa domaren och till min förvåning minskade vreden och jag gick lugnt och satte mig vid min ursprungliga plats.

Jag kunde se att Lisa såg väldigt lättad ut när jag satte mig ner igen.

- Jag tror faktiskt jag var klar med utfrågningen, jag har bevisat tillräckligt, sa åklagaren och satte sig ner.

- Okej försvarets tur, Lisa Callister vill du kalla Cara Pasolini som vittne eller kan hon gå och sätta sig? frågar domaren men ser bara allmänt ointresserad ut.

- Jag vill att hon sitter kvar, men jag har även några frågor till dig domaren, sa Lisa och log på ett sätt som visade att hon visste ett sätt att ta mig ut ur allt det här.

Hoppas ni gillar denna del^^


Don't bring a knife into a gunfight del 35

När jag gick ut ur rummet hade jag förväntat mig någon slags sci-fi anläggning med robotar och andra saker eftersom rummet jag var i påminde om det. Men jag kunde inte haft mer fel, när jag kom ut ur rummet var det en trappa ner och sen anlände vi i något som måste vara något staten byggt.
- Vart är vi? frågade jag samtidigt som jag försökte memorera allt som kunde vara till min hjälp.
- I Londons domstol och om inte mindre än en timma vill dom dömma dig till livstids fängelse, svarade hon men gick fortfarande i samma takt utan att ens vända blicken mot mig.
- Livstid?
- Du är en mördare och kidnappare, vad tror du?
- Men det var inte så, var allt jag hann säga innan Lisa avbröt mig.
- Tyst, in här, sa hon och höll upp dörren till ett ganska litet rum med endast två stolar och ett bord.
Jag gick in och satte mig på en av stolarna och även Lisa satte sig ner efter att hon viskat något till mannen som följt med oss hit.
- Så nu vill jag att du berättar allt, precis allt, sa hon.
- Ehm innan eller efter jag träffade Liam? frågade jag och började tänka igenom allt jag gjort i mitt förflutna.
- Säg inte att det finns mer än dom vill anklaga dig för, sa Lisa och suckade. - Berätta allt, precis allt!
Jag började berätta och hann precis klart när mannen knackade på och berättade att det var dags att gå.
- Lyssna nu, försök och se så sorglig och ledsen ut om du vill få dom att tro på eran lilla "Romeo och Julia" historia, sa hon och sedan gick vi.
När jag klev in i rummet blev jag nervös över alla som stirrade på mig. Jag såg att Louis och några andra killar, en av dom kändes det som jag kände igen från någonstans, satt längst fram och det kändes tryggt på något sätt. Vi satte oss ner på bänkarna och väntar på att domaren ska anlända. Efter bara några minuter anländer domaren och sätter sig högt uppe på sin plats.
- Vill anfallet lägga upp anklagelsen och bevisen? frågade domaren och kollade på någon som satt några meter höger om oss.
- Ja, Cara Pasolini är misstänkt för fyra mord, kidnappning, bilstöld och grov misshandel, svarar en lång man samtidigt som han reste sig upp. - Jag skulle vilja kalla Cara Pasolini till vittnes båset för utfrågning.
- Bara säg sanningen, om dom tror på dig kan vi skylla allt på din far, att han är anledningen till allt detta, viskade Lisa till mig innan hon gav mig en liten knuff i ryggen och pekade dit jag skulle.
Det kändes som att mitt hjärta stannade när jag gick den lilla sträckan till vittnesbåset. Alla hade sin blick på mig så jag småsprang fram och satte mig.
- Så Ms Pasolini, kan du berätta för mig om mordet på Carlos Pasolini, din far? sa åklagaren samtidigt som han log ett vinnande leende.


När jag gick ut ur rummet hade jag förväntat mig någon slags sci-fi anläggning med robotar och andra saker eftersom rummet jag var i påminde om det. Men jag kunde inte haft mer fel, när jag kom ut ur rummet var det en trappa ner och sen anlände vi i något som måste vara något staten byggt.

- Vart är vi? frågade jag samtidigt som jag försökte memorera allt som kunde vara till min hjälp.

- I Londons domstol och om inte mindre än en timma vill dom dömma dig till livstids fängelse, svarade hon men gick fortfarande i samma takt utan att ens vända blicken mot mig.

- Livstid?

- Du är en mördare och kidnappare, vad tror du?

- Men det var inte så, var allt jag hann säga innan Lisa avbröt mig.

- Tyst, in här, sa hon och höll upp dörren till ett ganska litet rum med endast två stolar och ett bord.
Jag gick in och satte mig på en av stolarna och även Lisa satte sig ner efter att hon viskat något till mannen som följt med oss hit.

- Så nu vill jag att du berättar allt, precis allt, sa hon.

- Ehm innan eller efter jag träffade Liam? frågade jag och började tänka igenom allt jag gjort i mitt förflutna
.
- Säg inte att det finns mer än dom vill anklaga dig för, sa Lisa och suckade. - Berätta allt, precis allt!

Jag började berätta och hann precis klart när mannen knackade på och berättade att det var dags att gå.

- Lyssna nu, försök och se så sorglig och ledsen ut om du vill få dom att tro på eran lilla "Romeo och Julia" historia, sa hon och sedan gick vi.

När jag klev in i rummet blev jag nervös över alla som stirrade på mig. Jag såg att Louis och några andra killar, en av dom kändes det som jag kände igen från någonstans, satt längst fram och det kändes tryggt på något sätt. Vi satte oss ner på bänkarna och väntar på att domaren ska anlända. Efter bara några minuter anländer domaren och sätter sig högt uppe på sin plats.

- Vill anfallet lägga upp anklagelsen och bevisen? frågade domaren och kollade på någon som satt några meter höger om oss.

- Ja, Cara Pasolini är misstänkt för fyra mord, kidnappning, bilstöld och grov misshandel, svarar en lång man samtidigt som han reste sig upp. - Jag skulle vilja kalla Cara Pasolini till vittnesbåset för utfrågning.

- Bara säg sanningen, om dom tror på dig kan vi skylla allt på din far, att han är anledningen till allt detta, viskade Lisa till mig innan hon gav mig en liten knuff i ryggen och pekade dit jag skulle.

Det kändes som att mitt hjärta stannade när jag gick den lilla sträckan till vittnesbåset. Alla hade sin blick på mig så jag småsprang fram och satte mig.

- Så Ms Pasolini, kan du berätta för mig om mordet på Carlos Pasolini, din far? sa åklagaren samtidigt som han log ett vinnande leende.

Tack för att ni läser!
Kan vi inte försöka slå mitt kommentarrekord på 34?
Snälla ni kan väl bara lämna en liten kommentar^^
Det skulle betyda mycket:D

Don't bring a knife into a gunfight del 34

Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.
- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.
Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag  gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.
- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.
Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.
- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.
- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.
- Och vad får dig att tro det?
- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.
Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.
- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.
- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.
- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.
Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.
- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?
Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.


Efter att Louis gått satt jag i flera timmar och tänkte hur jag skulle ta mig ur den här röran. Den ena iden galnare än den andra. När jag var fullt upp att tänka ut en flyktplan slogs dörren upp och en medelålders kvinna steg in i rummet.

- Upp med dig, sa hon och såg på mig med sina mörkbruna ögon. - Och hur du ser ut, precis som att du kommit ut ur fängelset.

Jag blev helt paff av det hon sa och hade det varit en vanlig dag hade jag gått fram och spöat skiten ur henne men av någon konstig anledning reste jag mig upp och fixade till håret lite snabbt.

- Åh lilla gumman det där räcker inte, vi har personer som hjälper dig med det där.

Tanken att gå fram och slå till henne växte större och större men jag visste att det bara skulle ge mig ännu mer problem.

- Passa dig, jag antar att du vet vem jag är och vad jag gjort, sa jag hotfullt.

- Du är en mördare, men du kommer inte göra något mot mig, sa hon och hånlog.

- Och vad får dig att tro det?

- För att jag är den enda som kan hjälpa dig ur denna röra, sa hon och sträckte fram handen för att hälsa. - Lisa Callister, försvarsadvokat.

Jag skakade hennes hand men förstog ingenting, den här kvinnan skulle försvara mig, när hon visste vad jag gjort. Mitt ansiktsuttryck måste sett väldigt förvånat ut för hon började förklara varför hon var där.

- Louis anställde mig, du måste betyda mycket för han, sa hon och log på ett lustigt sätt.

- Nej, vi är inte...du vet, förklarade jag men det kändes som att hon inte riktigt trodde mig.

- Hur som helst så vill jag att du berättar sanningen nu, precis allt, det kommer behövas ett mirakel för att få dig fri om det jag hört stämmer.

Hon blev sedan tyst och jag antog att han väntade på att jag skulle göra något, men envis som jag var stog jag bara där. Efter kanske en minut öppnades dörren åter igen och denna gången gick en man in i rummet och viskade något till Lisa.

- Kom nu, vi ska till ett ställe där ingen kommer kunna höra oss, säger Lisa och börjar gå mot dörren. - Tänker du följa med eller?

Jag lovar, inom en snar framtid skulle jag inte stå ut med att vara i hennes närhet. Men ändå så följde jag efter henne ut ur rummet, för jag visste att hon var min enda chans att någonsin få se Liam igen.

TACK till alla ni läsare, så kul att se när ni kommenterar:)♥

Don't bring a knife into a gunfight del 33

- LIAM?! LIAM VART ÄR DU?! skrek jag samtidigt som jag slog nävarna i den skinande vita väggen. - Du får inte vara död, jag skulle rädda dig, vi skulle klara oss!
Helt plötsligt öppnades en dörr jag inte märkt och en ung man kom in i rummet.
- Hej, mitt namn är Louis, Louis Tomlinson , säger han och ställer sig någon meter ifrån mig.
- Vad vill du? frågar jag och intar försvarställning.
- Jag får egentligen inte vara här, så det är viktigt att du inte berättar det här för någon. Men jag vet att Liam skulle velat att jag berättar det här för dig.
- Är han död? frågade jag och kände gråten i halsen.
- Nej, men det är inte säkert om han kommer överleva, svarar Louis och sänker blicken.
- Var det jag? Var det jag som skadade honom?
- Jag hade hoppats att du skulle kunna svara på den frågan.
- Det känns inte som att det var jag, men när jag tänker tillbaka så har jag minnessnuttar av när jag drar ut en kniv ur hans rygg, säger jag som svar och känner hur rösten börjar försvinna i slutet av meningen.
- Lyssna här, bevisen tyder på att det var du som gjorde det, du höll i mordvapnet och hade Liams blod över hela dig. Det hjälpte ju inte att du hittades bredvid en död kropp. Alla tror att du kidnappade Liam och sedan rymde med pengarna.
- Så vad får dig att tro att det inte är sant?
- För att i gränden så var det Liam som sprang tillbaka frivilligt, ingen tvingade honom. Och sen sa han en sak när vi hämtade upp han och Harry i stugan och det var att vi skulle lita på dig, att du visste vad vi skulle göra.
- Men tänk om jag inte vet, Liam gjorde fel i att lita på mig.
- Nej, det gjorde han inte, jag tänker hjälpa dig ut ur den här röran, för både Liams och din skull.
- Du känner inte ens mig, varför skulle du göra det för min skull?
- För att du räddade Liam, även fast han ligger på sjukhuset halvdöd så fick han uppleva det många skulle dö för, äkta kärlek.
- Bara se till att ingen får reda på att Liam var den som dödade Adrian, lova det, att vad som än händer med mig så tänker jag säga att jag dödade han.
Louis såg förvånad ut när han hörde vad jag sa om Liam men han sa inget om det utan vände sig om och gick mot dörren.
- Jag lovar, sa han innan han lämnade mig ensam kvar i rummet.


- LIAM?! LIAM VART ÄR DU?! skrek jag samtidigt som jag slog nävarna i den skinande vita väggen.
- Du får inte vara död, jag skulle rädda dig, vi skulle klara oss!

Helt plötsligt öppnades en dörr jag inte märkt och en ung man kom in i rummet.

- Hej, mitt namn är Louis, Louis Tomlinson , säger han och ställer sig någon meter ifrån mig.

- Vad vill du? frågar jag och intar försvarställning.

- Jag får egentligen inte vara här, så det är viktigt att du inte berättar det här för någon. Men jag vet att Liam skulle velat att jag berättar det här för dig.

- Är han död? frågade jag och kände gråten i halsen.

- Nej, men det är inte säkert om han kommer överleva, svarar Louis och sänker blicken.

- Var det jag? Var det jag som skadade honom?

- Jag hade hoppats att du skulle kunna svara på den frågan.

- Det känns inte som att det var jag, men när jag tänker tillbaka så har jag minnessnuttar av när jag drar ut en kniv ur hans rygg, säger jag som svar och känner hur rösten börjar försvinna i slutet av meningen.

- Lyssna här, bevisen tyder på att det var du som gjorde det, du höll i mordvapnet och hade Liams blod över hela dig. Det hjälpte ju inte att du hittades bredvid en död kropp. Alla tror att du kidnappade Liam och sedan rymde med pengarna.

- Så vad får dig att tro att det inte är sant?

- För att i gränden så var det Liam som sprang tillbaka frivilligt, ingen tvingade honom. Och sen sa han en sak när vi hämtade upp han och Harry i stugan och det var att vi skulle lita på dig, att du visste vad vi skulle göra.

- Men tänk om jag inte vet, Liam gjorde fel i att lita på mig.

- Nej, det gjorde han inte, jag tänker hjälpa dig ut ur den här röran, för både Liams och din skull.

- Du känner inte ens mig, varför skulle du göra det för min skull?

- För att du räddade Liam, även fast han ligger på sjukhuset halvdöd så fick han uppleva det många skulle dö för, äkta kärlek.

- Bara se till att ingen får reda på att Liam var den som dödade Adrian, lova det, att vad som än händer med mig så tänker jag säga att jag dödade han.

Louis såg förvånad ut när han hörde vad jag sa om Liam men han sa inget om det utan vände sig om och gick mot dörren.

- Jag lovar, sa han innan han lämnade mig ensam kvar i rummet.
Sen uppdatering men som sagt så har jag ett socialt liv och jag är ju inte hemma varje kväll;)
Tack för kommentarerna!♥

Don't bring a knife into a gunfight del 32

I några sekunder verkade Liam stå ut med smärtan men helt plötsligt fick han en hostattack och precis som Harry kom det upp massa blod. Men nu rann det även smått ur näsan.
- LIAM?! skrek jag och när han föll ner på golvet såg jag Carlos stå vid dörren innan han sprang iväg.
När jag såg på Liam igen såg jag något sticka ut från ryggen. Sakta tog jag tag i kniven och drog ut den ur Liams rygg. Den var full av blod och glänsande röd. Snabbt befriade jag mig från tejpen och sprang efter Carlos. Det var som att en del i mig tänkte att om jag dödade Carlos skulle Liam bli bra, han måste bli bra. När jag svängt runt hörnet såg jag Carlos springa, men på bara några sekunder var jag ifatt han och knuffade in han i väggen.
- Den här gången Carlos, så går bara en av oss ut levande ur byggnaden, sa jag.
Sedan var det som att någon tog över mig, ett monster. Jag bara högg med kniven, flera gånger. Blod sprutade överallt och Carlos mage var helt uppsprättad. Efter vad som kunde varit sekunder, minuter eller timmar satte jag mig ner vid den motsatta väggen i korridoren och bröt ihop. Jag skrek och grät om vartannat, det kändes som att allt var förlorat. Efter en stund kände jag ett sting i armen men innan jag hann se efter vad det var föll jag ihop och sjönk in i en djup sömn.
Jag har ingen aning vart jag var när jag slog upp ögonen. Väggarna, golvet och taket var glänsande vita och bländade mig i några sekunder tills mina ögon började vänja sig.
- Hallå?! Vart är jag? frågade jag högt.
Ingen svarade så jag reste mig upp från golvet och försökte minnas vad jag gjort för att hamna här. Små snuttar av när jag dödade Carlos med en kniv, men sedan ett hemskt minne av att jag drog ut samma kniv i Liams rygg. Men inte kunde det ha varit jag som gjort det? Eller?
-  LIAM?! Snälla svar, jag vet att du är här någonstans, skrek jag och kände samma ilska komma emot mig igen.
Dock fanns det ingen eller inget att avreagera sig på förutom mig själv så jag började gå runt i rummet samtidigt som jag lät minnena uppspela sig i min hjärna. Jag som drog ut kniven ur Liam, jag som stack in kniven i hans rygg. Det kunde inte ha varit jag, det fick inte vara jag. Men någon del av min hjärna verkade tro att det var jag som satt kniven i Liams rygg. Paniken kom igen och jag började gråta och skrika efter hjälp, skrika efter Liam.



I några sekunder verkade Liam stå ut med smärtan men helt plötsligt fick han en hostattack och precis som Harry kom det upp massa blod. Men nu rann det även smått ur näsan.

- LIAM?! skrek jag och när han föll ner på golvet såg jag Carlos stå vid dörren innan han sprang iväg.

När jag såg på Liam igen såg jag något sticka ut från ryggen. Sakta tog jag tag i kniven och drog ut den ur Liams rygg. Den var full av blod och glänsande röd. Snabbt befriade jag mig från tejpen och sprang efter Carlos. Det var som att en del i mig tänkte att om jag dödade Carlos skulle Liam bli bra, han måste bli bra. När jag svängt runt hörnet såg jag Carlos springa, men på bara några sekunder var jag ifatt han och knuffade in han i väggen.

- Den här gången Carlos, så går bara en av oss ut levande ur byggnaden, sa jag.

Sedan var det som att någon tog över mig, ett monster. Jag bara högg med kniven, flera gånger. Blod sprutade överallt och Carlos mage var helt uppsprättad. Efter vad som kunde varit sekunder, minuter eller timmar satte jag mig ner vid den motsatta väggen i korridoren och bröt ihop. Jag skrek och grät om vartannat, det kändes som att allt var förlorat. Efter en stund kände jag ett sting i armen men innan jag hann se efter vad det var föll jag ihop och sjönk in i en djup sömn.


Jag har ingen aning vart jag var när jag slog upp ögonen. Väggarna, golvet och taket var glänsande vita och bländade mig i några sekunder tills mina ögon började vänja sig.

- Hallå?! Vart är jag? frågade jag högt.

Ingen svarade så jag reste mig upp från golvet och försökte minnas vad jag gjort för att hamna här. Små snuttar av när jag dödade Carlos med en kniv, men sedan ett hemskt minne av att jag drog ut samma kniv i Liams rygg. Men inte kunde det ha varit jag som gjort det? Eller?

- LIAM?! Snälla svar, jag vet att du är här någonstans, skrek jag och kände samma ilska komma emot mig igen.

Dock fanns det ingen eller inget att avreagera sig på förutom mig själv så jag började gå runt i rummet samtidigt som jag lät minnena uppspela sig i min hjärna. Jag som drog ut kniven ur Liam, jag som stack in kniven i hans rygg. Det kunde inte ha varit jag, det fick inte vara jag. Men någon del av min hjärna verkade tro att det var jag som satt kniven i Liams rygg. Paniken kom igen och jag började gråta och skrika efter hjälp, skrika efter Liam.

Sorry för uppdateringen, var sjukt trött och sånt...
Men eftersom jag är snäll så  ska jag sluta med att ni behöver kommentera mkt för att få ett nytt kapitel.
Men jag skulle gärna vilja ha synpunkter på vad ni tycker om novellen, bra som dåligt^^

Don't bring a knife into a gunfight del 31

- Varför gjorde du inget tidigare, du hade kunnat sluppit brännmärkena, sa jag.
- Jag ville inte chansa, som du sa så är det här verkligheten, vi har bara en chans på oss.
- Du har rätt, men ta bort tejpen nu.
I flera minuter försökte han att ta bort tejpen men det enda han lyckades med var att få loss mina armar. Allt annat satt för hårt tejpat så istället insåg jag att vi var tvungna att få loss Liams hand ur handklovarna.
- Jag har en ide, men det kommer göra ont, riktigt ont och jag vet inte om det går att fixa sen, sa jag och mindes något Carlos berättat för mig för länge sedan.
- Vi har ju inga andra förslag så berätta, säger Liam.
- Det finns ett ben i handen du kan bryta och då går det att få ut handen ur handkloven.
- Okej, vilket? frågade Liam och försökte låta så normal som möjligt men jag såg på han att han var livrädd.
- Längst ner på tummen, här, sa jag och visade på min hand. - Det är bara att trycka tills det...ehm...knäcker till.
Liam såg på mig med rädsla i ögonen och hade det bara funnit något annat sätt hade jag gjort det.
- Lyssna Cara, jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag är inte som du, jag är en feg jävel som nästan aldrig gjort som jag velat. Alltid har jag varit den som är minst omtyckt, men ikväll ska jag ändra på det. Egentligen skulle jag bara vilja krypa ihop i ett hörn och gråta så att någon kunde komma och hjälpa mig. Men jag har insett att jag inte kan vara så något mer, för att vi får bara spendera så lite tid med dom vi verkligen tycker om, så jag tänker inte hålla på med något annat än sanningen. Cara Pasolini, jag älskar dig, mer än något annat och jag tänker göra allt för dig. Död eller levande, sa han och sedan hörde jag något som knäcktes och Liams ansikt var förvridet av smärta samtidigt som han försökte att inte skrika.


- Varför gjorde du inget tidigare, du hade kunnat sluppit brännmärkena, sa jag.

- Jag ville inte chansa, som du sa så är det här verkligheten, vi har bara en chans på oss.

- Du har rätt, men ta bort tejpen nu.

I flera minuter försökte han att ta bort tejpen men det enda han lyckades med var att få loss mina armar. Allt annat satt för hårt tejpat så istället insåg jag att vi var tvungna att få loss Liams hand ur handklovarna.

- Jag har en ide, men det kommer göra ont, riktigt ont och jag vet inte om det går att fixa sen, sa jag och mindes något Carlos berättat för mig för länge sedan.

- Vi har ju inga andra förslag så berätta, säger Liam.

- Det finns ett ben i handen du kan bryta och då går det att få ut handen ur handkloven.

- Okej, vilket? frågade Liam och försökte låta så normal som möjligt men jag såg på han att han var livrädd.

- Längst ner på tummen, här, sa jag och visade på min hand. - Det är bara att trycka tills det...ehm...knäcker till.

Liam såg på mig med rädsla i ögonen och hade det bara funnit något annat sätt hade jag gjort det.

- Lyssna Cara, jag är ärligt talat rädd, riktigt rädd. Jag är inte som du, jag är en feg jävel som nästan aldrig gjort som jag velat. Alltid har jag varit den som är minst omtyckt, men ikväll ska jag ändra på det. Egentligen skulle jag bara vilja krypa ihop i ett hörn och gråta så att någon kunde komma och hjälpa mig. Men jag har insett att jag inte kan vara så något mer, för att vi får bara spendera så lite tid med dom vi verkligen tycker om, så jag tänker inte hålla på med något annat än sanningen. Cara Pasolini, jag älskar dig, mer än något annat och jag tänker göra allt för dig. Död eller levande, sa han och sedan hörde jag något som knäcktes och Liams ansikt var förvridet av smärta samtidigt som han försökte att inte skrika.

JAG VET JÄTTEKORT!
Men är sjukt trött, var tvungen att arbeta på utomhustennisplanerna med att göra dom redo för att spela.
Det kanske inte låter så jobbigt men man är tvungen att dra en skittung sak över hela banan + lite till.
13 kommentarer tills nästa kapitel^^

Don't bring a knife into a gunfight del 30

- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.
- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, ditt namn?
Liam sa inget utan bara stirrade på Carlos men jag visste att han snart skulle få lida för det.
- Jag frågade vad ditt namn var? frågade Carlos igen och tog ur cigaretten ur munnen och gick hotfullt fram mot Liam.
När Carlos var bara några centimeter från mig och Liam visste jag vad han skulle göra men jag kunde bara inte se på. Jag vände bort hela huvudet men helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag känner mig tvungen att kolla.
- Liam, Liam Payne, svarar Liam och försöker gömma ett brännsår i exakt samma storlek som Carlos cigarett men jag hinner se.
Snabbt som attans böjer sig Carlos ner och använder ett par handklovar för att låsa fast Liam i stolsryggen.
- Lämna han ifred, det är mig du vill åt, sa jag och Carlos drog sin uppmärksamhet från Liam till mig.
- Du har rätt, det är dig jag vill åt, säger Carlos. - Men eftersom du verkar bry dig så mycket om denna Liam Payne så kanske han vill dela din smärta.
Carlos gick runt bakom mig och jag försökte se vad han gjorde men pågrund av all tejp som band fast mig vid stolen kunde jag inte se. Efter ett tag tog Liam tag i min hand och viskade.
- Bara blunda och tänk på när vi kommer ut härifrån, lova mig det, vi kommer ut härifrån.
Jag fick panik och försökte ta mig loss från stolen. Men från ingenstans dök Carlos hand upp  och han tryckte in den glödande cigaretten rakt på min kind. Smärtan var olidlig och jag skrek så att hela London borde hört det, men huset här var ljudisolerat så det var ingen som hörde mitt skrik. I flera timmar höll han på med cigaretter och när han äntligen var klar kändes det som att hela mitt ansikte var sönderbränt. När han gått ut ur rummet så släppte jag lös alla känslor och när tårarna rann både svalkade och sved det i brännmärkerna.
- Bara en stund till, sen tar vi oss härifrån, mumlade Liam och även han hade några brännmärken men inte ens i närheten av hur många jag hade.
- Ingen kommer rädda oss, vad är det du inte fattar?
- Varför vågar du inte tro, ha lite hopp?
- För att det bygger upp falska förhoppningar.
- Sluta, det är inte sant.
- Det är du som ska sluta Liam! Det här är ingen saga eller film där någon kommer i slutet och räddar oss och alla blir lyckliga, det här är verkligheten, och den är dyster och mörk.
- Då gör vi vårat eget slut, säger Liam och ler samtidigt som han drar fram en liten revolver som han haft gömd runt benet.


- Men...vem? frågade Liam men han behövde inte vänta länge för att få svar.

- Goddag, jag tror inte vi har blivit riktigt presenterade, sa Carlos när han steg in genom dörren med en pistol i handen och en cigarett i munnen. - Carlos Pasolini, och ditt namn?

Liam sa inget utan bara stirrade på Carlos men jag visste att han snart skulle få lida för det.

- Jag frågade vad ditt namn var? frågade Carlos igen och tog ur cigaretten ur munnen och gick hotfullt fram mot Liam.

När Carlos var bara några centimeter från mig och Liam visste jag vad han skulle göra men jag kunde bara inte se på. Jag vände bort hela huvudet men helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag känner mig tvungen att kolla.

- Liam, Liam Payne, svarar Liam och försöker gömma ett brännsår i exakt samma storlek som Carlos cigarett men jag hinner se.

Snabbt som attans böjer sig Carlos ner och använder ett par handklovar för att låsa fast Liam i stolsryggen.

- Lämna han ifred, det är mig du vill åt, sa jag och Carlos drog sin uppmärksamhet från Liam till mig.

- Du har rätt, det är dig jag vill åt, säger Carlos. - Men eftersom du verkar bry dig så mycket om denna Liam Payne så kanske han vill dela din smärta.

Carlos gick runt bakom mig och jag försökte se vad han gjorde men pågrund av all tejp som band fast mig vid stolen kunde jag inte se. Efter ett tag tog Liam tag i min hand och viskade.

- Bara blunda och tänk på när vi kommer ut härifrån, lova mig det, vi kommer ut härifrån.

Jag fick panik och försökte ta mig loss från stolen. Men från ingenstans dök Carlos hand upp  och han tryckte in den glödande cigaretten rakt på min kind. Smärtan var olidlig och jag skrek så att hela London borde hört det, men huset här var ljudisolerat så det var ingen som hörde mitt skrik. I flera timmar höll han på med cigaretter och när han äntligen var klar kändes det som att hela mitt ansikte var sönderbränt. När han gått ut ur rummet så släppte jag lös alla känslor och när tårarna rann både svalkade och sved det i brännmärkerna.

- Bara en stund till, sen tar vi oss härifrån, mumlade Liam och även han hade några brännmärken men inte ens i närheten av hur många jag hade.

- Ingen kommer rädda oss, vad är det du inte fattar?

- Varför vågar du inte tro, ha lite hopp?

- För att det bygger upp falska förhoppningar.

- Sluta, det är inte sant.

- Det är du som ska sluta Liam! Det här är ingen saga eller film där någon kommer i slutet och räddar oss och alla blir lyckliga, det här är verkligheten, och den är dyster och mörk.
- Då gör vi vårat eget slut, säger Liam och ler samtidigt som han drar fram en liten revolver som han haft gömd runt benet.

Okej, ska försöka få ihop mellan 5-15 kapitel till och sen är denna novell slut och en ny påbörjas^^
13 kommentarer tills nästa del?;))
Tack alla ni som läser och kommenterar♥

Don't bring a knife into a gunfight del 29

Caras synpunkt:
När Liam hade ringt fick jag knappt fram orden men jag visste att jag gjort det rätta. Jag var helt fel person för honom, jag tänkte inte vara den som förstörde hans liv. Det jag skulle göra var att döda Carlos, sen skulle allt bli bra. Bara jag visste vart han gömde sig, men ärlig talat hade jag ingen aning. I brist på bättre ideer körde jag mot där jag träffat Liam för första gången, jag körde hem. Dock tog bensinen slut några kvarter bort så jag fick gå den sista biten. Av någon anledning tog jag med mig mobiltelefonen även fast jag inte tänkte använda den. Jag fick rysningar i kroppen när jag började närma mig ingången och tvekade smått innan jag drog i dörren som till min förvåning öppnade sig.
- Carlos? Jag vet att du är här, sa jag och drog upp revolvern.
- Men lilla Cara, inte trodde jag att du skulle vara så oförsiktig, säger Carlos och hoppar fram bakom mig och trycker en trasa med kloroform mot mitt ansikte och jag känner hur jag sakta förlorar medvetandet.
Jag har ingen aning om det var timmar eller dagar, men sakta så vaknade jag till liv. När jag försökte resa mig upp såg jag att Carlos tejpat fast mig vid en stol. Det tog ett tag att fatta men sen insåg jag vart vi befann oss, där vi brukade hålla Liam inlåst. Rummet hade som en osynlig kraft som fick mig att må riktigt dåligt, fast det kanske bara berodde på att det påminde så starkt om Liam. Jag sökte runt i rummet men bortsett från mig var rummet tomt. Det kan ha dröjt ytterligare flera timmar eller bara minuter innan dörren slogs upp och den jag aldrig trott uppenbarade sig i dörröppningen.
- Jag är här nu, sa Liam och rusade fram till mig och började försöka få loss mig.
- Hur visste du vart jag var? frågade jag.
- Vad pratar du om? Du smsade ju? svarade Liam och såg på mig oroligt.
Då insåg jag vad det här var, jag insåg att Carlos bara börjat sitt spel.
- Liam, jag skickade inget sms...


Caras synpunkt:

När Liam hade ringt fick jag knappt fram orden men jag visste att jag gjort det rätta. Jag var helt fel person för honom, jag tänkte inte vara den som förstörde hans liv. Det jag skulle göra var att döda Carlos, sen skulle allt bli bra. Bara jag visste vart han gömde sig, men ärlig talat hade jag ingen aning. I brist på bättre ideer körde jag mot där jag träffat Liam för första gången, jag körde hem. Dock tog bensinen slut några kvarter bort så jag fick gå den sista biten. Av någon anledning tog jag med mig mobiltelefonen även fast jag inte tänkte använda den. Jag fick rysningar i kroppen när jag började närma mig ingången och tvekade smått innan jag drog i dörren som till min förvåning öppnade sig.

- Carlos? Jag vet att du är här, sa jag och drog upp revolvern.

- Men lilla Cara, inte trodde jag att du skulle vara så oförsiktig, säger Carlos och hoppar fram bakom mig och trycker en trasa med kloroform mot mitt ansikte och jag känner hur jag sakta förlorar medvetandet.

Jag har ingen aning om det var timmar eller dagar, men sakta så vaknade jag till liv. När jag försökte resa mig upp såg jag att Carlos tejpat fast mig vid en stol. Det tog ett tag att fatta men sen insåg jag vart vi befann oss, där vi brukade hålla Liam inlåst. Rummet hade som en osynlig kraft som fick mig att må riktigt dåligt, fast det kanske bara berodde på att det påminde så starkt om Liam. Jag sökte runt i rummet men bortsett från mig var rummet tomt. Det kan ha dröjt ytterligare flera timmar eller bara minuter innan dörren slogs upp och den jag aldrig trott uppenbarade sig i dörröppningen.

- Jag är här nu, sa Liam och rusade fram till mig och började försöka få loss mig.

- Hur visste du vart jag var? frågade jag.

- Vad pratar du om? Du smsade ju? svarade Liam och såg på mig oroligt.

Då insåg jag vad det här var, jag insåg att Carlos bara börjat sitt spel.

- Liam, jag skickade inget sms...

Den här novellen börjar enligt mig närma sitt slut så jag undrar hur många kapitel till ni vill att jag ska skriva?:)
Har en awesome ide till nästa novell så vill verkligen starta på den snart^^
12 kommentarer tills nästa del♥

Don't bring a knife into a gunfight del 28

Liams synpunkt:
I flera minuter satt jag och höll min hand mot Harrys sår. Inte förräns Zayn, Niall och Louis kom instörtande i stugan insåg jag att Cara inte skulle komma tillbaka. Men när Zayn gav mig min mobil och jag kollade det senaste smset från Harrys telefon var det som att något inuti mig gick sönder. Medans dom andra hade burit ut Harry til deras bil så stog jag där ensam i stugan och allt var kaos. Jag kunde knappt andas och Harrys blod var överallt. Sedan ringde jag Harrys telefon och hoppades för hela mitt liv att Cara skulle svara.
- Liam...jag kommer inte tillbaka, var det enda hon sa och sedan la hon på.
Det kändes som att allt blev mörkt och jag blev nästan galen. Jag tog tag i en stol och bara kastade den mot väggen. Flera andra saker som fotoramar och ljusstakar kastade jag också mot väggarna så att rummet såg ut som att det bombats.  Någon öppnade dörren till stugan så jag försökte lugna ner mig men min andning var fortfarande intensiv och det lät säkert som jag sprungit ett maratonlopp.
-Du älskade henne,visst? frågade Zayn när han sett röran jag ställt till med.
- Ja, men hon älskade inte mig, svarade jag och sjönk ner i den sista stolen i rummet jag inte kastat sönder.
- Du har fel, det gjorde hon, det märks, sa Zayn.
- Hur fan kan du veta det, du har inte ens träffat henne.
- Det har jag, för länge sen och om jag minns rätt så är hon inte en person som förändras så lätt.
- Va? frågade jag och blev helt paff.
- Vi hade precis börjat sjuan då hon flyttat dit, jag hade aldrig träffat någon som hon. Så orädd, men hon brydde sig inte om något eller någon. Ingen visste något om henne och det fanns tusen rykten om henne. Att hennes mamma drogade, hennes pappa satt i fängelse, att hon var en mördare. Inte förräns nu visste jag att några faktiskt var sanna.
- Där ser du, inte brydde sig om någon.
- Men hon är en känslokall mördare, om du inte betytt något för henne, hade hon väl satt en kula i ditt huvud? frågade Zayn och jag visste att han hade rätt.
- Men hon vill inte ha nåt med mig att göra, jag skrek åt henne att det var hennes fel att Harry blev skjuten.
- Lyssna noga för jag vet vad hon går igenom, hon har nyss förlorat allt som någonsin betytt något för henne. Jag läste smset och där stog det att hon skulle döda Carlos, jag tror det var hennes far. Hon inbillar sig att om hon lyckas med det kommer allt lösa sig, att allt kommer bli bra. Men när hon inser att allt inte löser sig har hon inget annat att leva för och då...
- Då är det försent, avslutade jag åt Zayn.
- Så vad ska du göra? frågade Zayn.
- Jag har absolut ingen aning, men jag ska slåss för henne, bokstavligen.


Liams synpunkt:

I flera minuter satt jag och höll min hand mot Harrys sår. Inte förräns Zayn, Niall och Louis kom instörtande i stugan insåg jag att Cara inte skulle komma tillbaka. Men när Zayn gav mig min mobil och jag kollade det senaste smset från Harrys telefon var det som att något inuti mig gick sönder. Medans dom andra hade burit ut Harry til deras bil så stog jag där ensam i stugan och allt var kaos. Jag kunde knappt andas och Harrys blod var överallt. Sedan ringde jag Harrys telefon och hoppades för hela mitt liv att Cara skulle svara.

- Liam...jag kommer inte tillbaka, var det enda hon sa och sedan la hon på.

Det kändes som att allt blev mörkt och jag blev nästan galen. Jag tog tag i en stol och bara kastade den mot väggen. Flera andra saker som fotoramar och ljusstakar kastade jag också mot väggarna så att rummet såg ut som att det bombats.  Någon öppnade dörren till stugan så jag försökte lugna ner mig men min andning var fortfarande intensiv och det lät säkert som jag sprungit ett maratonlopp.

-Du älskade henne, visst? frågade Zayn när han sett röran jag ställt till med.

- Ja, men hon älskade inte mig, svarade jag och sjönk ner i den sista stolen i rummet jag inte kastat sönder.

- Du har fel, det gjorde hon, det märks, sa Zayn.

- Hur fan kan du veta det, du har inte ens träffat henne.

- Det har jag, för länge sen och om jag minns rätt så är hon inte en person som förändras så lätt.

- Va? frågade jag och blev helt paff.

- Vi hade precis börjat sjuan då hon flyttat dit, jag hade aldrig träffat någon som hon. Så orädd, men hon brydde sig inte om något eller någon. Ingen visste något om henne och det fanns tusen rykten om henne. Att hennes mamma drogade, hennes pappa satt i fängelse, att hon var en mördare. Inte förräns nu visste jag att några faktiskt var sanna.

- Där ser du, inte brydde sig om någon.

- Men hon är en känslokall mördare, om du inte betytt något för henne, hade hon väl satt en kula i ditt huvud? frågade Zayn och jag visste att han hade rätt.

- Men hon vill inte ha nåt med mig att göra, jag skrek åt henne att det var hennes fel att Harry blev skjuten.

- Lyssna noga för jag vet vad hon går igenom, hon har nyss förlorat allt som någonsin betytt något för henne. Jag läste smset och där stog det att hon skulle döda Carlos, jag tror det var hennes far. Hon inbillar sig att om hon lyckas med det kommer allt lösa sig, att allt kommer bli bra. Men när hon inser att allt inte löser sig har hon inget annat att leva för och då...

- Då är det försent, avslutade jag åt Zayn.

- Så vad ska du göra? frågade Zayn.

- Jag har absolut ingen aning, men jag ska slåss för henne, bokstavligen.

Förlåt för sen uppdatering, men novellen är svår att skriva så att det händer intressanta saker hela tiden.
Men hoppas ni nöjer er med den hittills:)
12 kommentarer och jag börjar skriva på nästa!^^

Don't bring a knife into a gunfight del 27

- Ta ut den då, ta ut den jävla kulan! skriker han medans hans tårar rinner.
- Jag kan inte, jag vet inte! svarar jag och även mina tårar börjar rinna.
- Sluta gråt och ta ut kulan du sköt, kulan som dödar honom!
Jag svarar inte utan springer bara fram till Liam och tar mobilelefonen ur hans hand och springer. I bakfickan vilar revolvern och medans jag springer ut ur huset och mot bilen drar jag upp bilnyckeln ur den andra bakfickan. Jag kastar ut påsarna och väskan med pengar och kör sedan iväg. Efter en halv minut öppnar jag mobilen och upptäcker att det är fullt med missade samtal. Jag provar att ringa upp det senaste från någon som heter Niall Horan.
- Äntligen Harry, vi har varit sjukt oroliga, varför har du... var allt mannen som svarade hann säga innan jag avbröt han.
- Han är skadad och behöver opereras snarast, åk dit snabbt, var allt jag sa och sedan la jag på.
Efter det körde jag runt med bilen, alla tankar slogs inuti min hjärna tills jag stannade bilen vid ett motell. Jag hade inga pengar att köpa mat eller övernatta därinne så jag fick sova ute i bilen. Lyckligtvis lyckades jag hitta en engergibar som måste trillat ur kassen och jag åt upp den i några få tuggor. Jag hade absolut ingen aning om vart jag kunde åka nu så jag tog upp mobilen och letade fram Liams nummer och började skriva på ett sms.
"Jag är hemskt ledsen för Harry, för allt egentligen. Det här är ett farväl, för efter jag har dödat Carlos så överlämnar jag mig till polisen och det finns inget du kan säga för att ändra på det. Allt vi gjort tillsammans var bara för att vi försökte överleva och vi båda visste att det skulle ta slut någon gång. Jag älskar dig fortfarande, men vi var bara inte gjorda för varandra, farväl"
I flera minuter tvekade jag men tryckte sedan på knappen och smset skickades. Mina ögon var röda men inga tårar kom, jag hade inget kvar.


- Ta ut den då, ta ut den jävla kulan! skriker han medans hans tårar rinner.

- Jag kan inte, jag vet inte! svarar jag och även mina tårar börjar rinna.

- Sluta gråt och ta ut kulan du sköt, kulan som dödar honom!

Jag svarar inte utan springer bara fram till Liam och tar mobilelefonen ur hans hand och springer. I bakfickan vilar revolvern och medans jag springer ut ur huset och mot bilen drar jag upp bilnyckeln ur den andra bakfickan. Jag kastar ut påsarna och väskan med pengar och kör sedan iväg. Efter en halv minut öppnar jag mobilen och upptäcker att det är fullt med missade samtal. Jag provar att ringa upp det senaste från någon som heter Niall Horan.

- Äntligen Harry, vi har varit sjukt oroliga, varför har du... var allt mannen som svarade hann säga innan jag avbröt han.

- Han är skadad och behöver opereras snarast, åk dit snabbt, var allt jag sa och sedan la jag på.

Efter det körde jag runt med bilen, alla tankar slogs inuti min hjärna tills jag stannade bilen vid ett motell. Jag hade inga pengar att köpa mat eller övernatta därinne så jag fick sova ute i bilen. Lyckligtvis lyckades jag hitta en engergibar som måste trillat ur kassen och jag åt upp den i några få tuggor. Jag hade absolut ingen aning om vart jag kunde åka nu så jag tog upp mobilen och letade fram Liams nummer och började skriva på ett sms.

"Jag är hemskt ledsen för Harry, för allt egentligen. Det här är ett farväl, för efter jag har dödat Carlos så överlämnar jag mig till polisen och det finns inget du kan säga för att ändra på det. Allt vi gjort tillsammans var bara för att vi försökte överleva och vi båda visste att det skulle ta slut någon gång. Jag älskar dig fortfarande, men vi var bara inte gjorda för varandra, farväl"

I flera minuter tvekade jag men tryckte sedan på knappen och smset skickades. Mina ögon var röda men inga tårar kom, jag hade inget kvar.

Sorry för sen uppdatering, men 12 kommentarer tills nästa kapitel!

Don't bring a knife into a gunfight del 26

När jag hört Liam skrika insåg jag att det inte var Carlos eller någon ur maffian. Det såg ut som Liam fick panik, han sprang fram till killen som låg där och viftade med händerna som nu var röda av allt blod.
- Harry?! Harry kan du höra mig?! nästan skrek han och hans röst lät som att den skulle försvinna vilken sekund som helst.
- Ring dom andra, säg att ni är här, mumlar killen som tydligen hette Harry medans han gav en mobiltelefon till Liam.
- Stanna här, Cara hjälp honom! sa Liam.
Jag hade stått som paralyserad enda tills han nämnde mitt namn och då satt jag mig ner bredvid Liam på golvet.
- Gör något, bara vad som helst, bara rädda han, säger Liam med låg röst men fortfarande med panik i rösten.
- Jag kan inte, jag sköt han rakt i en artär i övre armen, förklarar jag med lugn röst. - Det är därför han förlorar så mycket blod, vi måste hitta något att stoppa blodet med.
Liam for upp som en stucken gris och sprang runt i huset och sökte efter något att stoppa blodet med. Jag höll handen hårt pressad mot såret men Harry skrek till av smärta så jag lättade lite på trycket.
- Lyssna på min röst, okej? sa jag och granskade Harry.
- Mhhm, var det enda Harry kunde få ur sig och jag försökte få han och sätta sig upp.
Men han började hosta och ut ur munnen rann små droppar av blod och jag insåg vad som hänt.
- Liam!?!? skriker jag och får panik själv, det är som att det vore mitt eget liv som var på spel.
Liam kommer in i rummet och kollar på mig där jag sitter med blodiga händer.
- Kulan är kvar i armen och om vi inte får ut den snart, kommer han vara död innan solen går ner, säger jag och Liams tårar börjar rinna.


När jag hört Liam skrika insåg jag att det inte var Carlos eller någon ur maffian. Det såg ut som Liam fick panik, han sprang fram till killen som låg där och viftade med händerna som nu var röda av allt blod.

- Harry?! Harry kan du höra mig?! nästan skrek han och hans röst lät som att den skulle försvinna vilken sekund som helst.

- Ring dom andra, säg att ni är här, mumlar killen som tydligen hette Harry medans han gav en mobiltelefon till Liam.

- Stanna här, Cara hjälp honom! sa Liam.

Jag hade stått som paralyserad enda tills han nämnde mitt namn och då satt jag mig ner bredvid Liam på golvet.

- Gör något, bara vad som helst, bara rädda han, säger Liam med låg röst men fortfarande med panik i rösten.

- Jag kan inte, jag sköt han rakt i en artär i övre armen, förklarar jag med lugn röst. - Det är därför han förlorar så mycket blod, vi måste hitta något att stoppa blodet med.

Liam for upp som en stucken gris och sprang runt i huset och sökte efter något att stoppa blodet med. Jag höll handen hårt pressad mot såret men Harry skrek till av smärta så jag lättade lite på trycket.

- Lyssna på min röst, okej? sa jag och granskade Harry.

- Mhhm, var det enda Harry kunde få ur sig och jag försökte få han och sätta sig upp.

Men han började hosta och ut ur munnen rann små droppar av blod och jag insåg vad som hänt.

- Liam!?!? skriker jag och får panik själv, det är som att det vore mitt eget liv som var på spel.

Liam kommer in i rummet och kollar på mig där jag sitter med blodiga händer.

- Kulan är kvar i armen och om vi inte får ut den snart, kommer han vara död innan solen går ner, säger jag och Liams tårar börjar rinna.

Kort kapitel men dock väldigt spännande slut hoppas jag^^
12 kommentarer och ni får del 27!:D

Don't bring a knife into a gunfight del 25

 


- Jag har faktiskt en ide om vart vi kan åka, säger Liam.

- Okej vart? frågar jag och är helt öppen för förslag.

- När jag var mindre brukade vi åka ut till en liten stuga på sommaren och om jag har rätt är den alldeles i närheten.

- Är det många som känner till den? frågade jag men insåg sedan att frågan var värdelös.

Eftersom Carlos tydligen kunde spåra mig var det ingen mening med att gömma sig alltför länge. Jag skulle behöva gillra en fälla för att kunna göra slut på Carlos.

- Den enda jag kan komma på förutom min familj är Niall, men jag är osäker på att han hittar hit ut, säger helt plötsligt Liam och jag dras bort från mina tankar.

Jag hade ingen aning om vem Niall var, men antog att det var en vän till Liam eller något liknande.
- Och din familj kommer inte dyka upp? frågade jag.

- Nä, det har varit år sedan senast vi var här ute.

- Okej.

Det blev tyst i bilen ett tag tills ungefär 10 minuter senare då vi svängde in framför en liten röd stuga med vita kanter.

- Det är fint, men har du någon nyckel? frågade jag.

- Vänta och se, svarar han och ler på ett lite lurigt sätt.

Liam går fram till dörren men när han är framme stannar han upp och kollar noga på något jag inte riktigt ser.

- Vad är det Liam? frågade jag och blev lite orolig när jag såg minen han hade.

- Vi är inte ensamma, säger han lågt och jag smyger fram till han.

Liam pekar på springan mellan dörren och väggen och jag ser att dörren inte är låst. Jag drar fram revolvern och gör mig redo för att gå in.

- Beredd? säger jag och Liam nickar, även han har ett vapen i sin hand, en pistol.

Jag öppnar sakta dörren ljudlöst och steg in i hallen. Sakta fortsatte jag in i det som måste vara vardagsrummet och jag tecknar åt Liam att stå kvar vid dörren. Helt plötsligt öppnas en dörr snett bakom mig så innan jag hinner tänka efter riktigt snurrar jag runt och skjuter. Jag hör Liam komma springande och när han ser vem som ligger på golvet med blod rinnande ut ur sig skriker han till.

Förlåt att jag inte skrev något igår men var på sleepover så kunde inte, men 11 kommentarer tills nästa kapitel?:D
Man kan göra reklam för sin blogg på tex Facebook, twitter, dayviews och liknande sajter^^

Don't bring a knife into a gunfight del 24

Caras synpunkt:
Allt snurrade runt och jag kände mig smått illamående när jag slog upp ögonen igen. Det tog mig flera sekunder innan jag insåg vems ansikte som var framför mig.
- Liam...vad hände? frågade jag och försökte sätta mig upp i något som det tog ett tag innan jag förstog att det var en bil.
- Du lever, du andas, sa han och något som såg ut som tårar började samlas i hans ögon.
Hans leende var stort och hans vita tänder gjorde nästan ont i ögonen. Jag frågade igen vad som hade hänt och han berättade allt från striden med Adrian till nu.
- Så Adrian är död, sa jag och kände sorg, men inte för att han var död, utan för att det var Liam som behövt döda han. - Och det var du som dödade han.
- Ja, svarade han och leendet försvann.
- Det är inget fel med det, bara det att du är kriminell nu, jag ville verkligen inte dra in dig i min sörja, sa jag.
- Det är vår sörja.
- Nej det är det inte, det är inte din far som försöker döda dig, det är inte du som säkert varenda polis i London vill fånga, det är inte du som hamnar i fängelse på livstid om dom får fast dig.
- Om polisen tar oss, säger jag att jag mördade Adrian och att jag hjälpt dig med allt dom kommer åtala dig för.
- Du får inte, du skulle kasta bort hela ditt liv, vi skulle ändå aldrig få se varandra igen.
- Men det handlar om att inte svika dig, jag vill inte leva mitt liv och veta att du sitter inlåst någonstans.
- Det kanske är ett opassande tillfälle att säga det, men jag älskar dig, säger jag och kysser honom.
- Jag älskar dig också, säger han efter kyssen.
- Så vart åker vi nu då? säger jag och vi båda skrattar.
Men det spelade ingen roll vart vi åkte, jag hade tänkt ut en plan. Döda Carlos och sen se till att Liam återvände till sitt egna liv. Jag tänkte överlämna mig till polisen.


Caras synpunkt:

Allt snurrade runt och jag kände mig smått illamående när jag slog upp ögonen igen. Det tog mig flera sekunder innan jag insåg vems ansikte som var framför mig.

- Liam...vad hände? frågade jag och försökte sätta mig upp i något som det tog ett tag innan jag förstog att det var en bil.

- Du lever, du andas, sa han och något som såg ut som tårar började samlas i hans ögon.

Hans leende var stort och hans vita tänder gjorde nästan ont i ögonen. Jag frågade igen vad som hade hänt och han berättade allt från striden med Adrian till nu.

- Så Adrian är död, sa jag och kände sorg, men inte för att han var död, utan för att det var Liam som behövt döda han. - Och det var du som dödade han.

- Ja, svarade han och leendet försvann.

- Det är inget fel med det, bara det att du är kriminell nu, jag ville verkligen inte dra in dig i min sörja, sa jag.

- Det är vår sörja.

- Nej det är det inte, det är inte din far som försöker döda dig, det är inte du som säkert varenda polis i London vill fånga, det är inte du som hamnar i fängelse på livstid om dom får fast dig.

- Om polisen tar oss, säger jag att jag mördade Adrian och att jag hjälpt dig med allt dom kommer åtala dig för.

- Du får inte, du skulle kasta bort hela ditt liv, vi skulle ändå aldrig få se varandra igen.

- Men det handlar om att inte svika dig, jag vill inte leva mitt liv och veta att du sitter inlåst någonstans.

- Det kanske är ett opassande tillfälle att säga det, men jag älskar dig, säger jag och kysser honom.

- Jag älskar dig också, säger han efter kyssen.

- Så vart åker vi nu då? säger jag och vi båda skrattar.

Men det spelade ingen roll vart vi åkte, jag hade tänkt ut en plan. Döda Carlos och sen se till att Liam återvände till sitt egna liv. Jag tänkte överlämna mig till polisen.

Så vad tycker ni Cara och Liam ska göra nu?^^
Jag fick en fråga om hur man får många besökare, svaret är enkelt, reklam och en bra story.
Om folk gillar det du skriver tipsar dom andra!
11 kommentarer tills nästa avsnitt!:))

Don't bring a knife into a gunfight del 23

Liams synpunkt:
Adrian hade inte sett mig och den dära Oscar hade sprungit iväg och gömt sig. Jag såg hur Cara sprang och försökte slåss mot Adrian men hon hade ingen chans att vinna. När han tog tag om hennes hals var det som att min kropp rörde sig själv. Jag tog fram en revolver ur väskan och smög upp bakom Adrian och utan att tveka tog jag sikte mot hans huvud och sköt. Blod hamnade över mig och Cara, som sjunkit ihop på golvet. Hon fick inte vara död, jag måste hunnit rädda henne.
- Cara?? Cara, öppna ögonen, snälla, säger jag och skakar på henne smått. - Du måste vakna upp nu Cara, du får inte sova nu, vi måste dra härifrån nu, snälla bara säg något.
Jag får panik när hon bara ligger där så jag ser mig omkring och ser Oscar gömma sig bakom en bil. Helt plötsligt dyker en galen ide upp i mitt huvud.
- OSCAR! Ge mig nyckeln till din snabbaste bil, annars skjuter jag skallen av dig, skriker jag och rusar mot han med pistolen i handen.
- H-h-h-här b-b-bar-ra l-l-ämn-na m-mig if-f-r-red, stammade han fram och kastade en svart bilnyckel till mig och pekade på en svart stor bil några meter bort.
Jag sprang mot bilen och låste upp den, sedan sprang jag och hämtade väskorna och kastade in dom i bilen.  Efter det rusade jag tillbaka till Cara och lyfte upp henne. Sedan bar jag henne till bilen och la henne i baksätet.
- Det kommer bli bra, vi ska härifrån nu, sa jag till henne även fast hon troligtvis inte hörde mig.
Sedan satte jag mig i förarsätet och tryckte gasen i botten. Jag körde ut genom en glasvägg som splittrades och folk ute på gatorna stirrade på bilen. Utan att ha en aning om vart jag var påväg körde jag flera kilometer snabbare än hastighetsgränsen men ännu hade ingen polis sett oss. Otroligt nog lyckades jag ta mig ut ur London utan att bli förföljd av polisen och när jag kört en bra bit stoppade jag vid en bensinmack och vände mig bak mot Cara. Jag kände hennes puls och en sakta andning så hon hade klarat sig.
- Cara? frågade jag och körde fingrarna genom hennes hår.
- Liam, hörde jag henne svagt mumla och jag kunde andas ut på riktigt. Men då var det som att jag verkligen insett vad jag gjort. Dödat en man, hotat en annan till livet och stulit en bil. Vi kunde inte återvända, vi skulle båda hamna i fängelse om dom kunde bevisa det. Det gjorde verkligen ont, att jag aldrig skulle få se min familj eller mina vänner, men jag var beredd att offra det för att få leva ett liv med Cara.

Liams synpunkt:

Adrian hade inte sett mig och den dära Oscar hade sprungit iväg och gömt sig. Jag såg hur Cara sprang och försökte slåss mot Adrian men hon hade ingen chans att vinna. När han tog tag om hennes hals var det som att min kropp rörde sig själv. Jag tog fram en revolver ur väskan och smög upp bakom Adrian och utan att tveka tog jag sikte mot hans huvud och sköt. Blod hamnade över mig och Cara, som sjunkit ihop på golvet. Hon fick inte vara död, jag måste hunnit rädda henne.

- Cara?? Cara, öppna ögonen, snälla, säger jag och skakar på henne smått. - Du måste vakna upp nu Cara, du får inte sova nu, vi måste dra härifrån nu, snälla bara säg något.

Jag får panik när hon bara ligger där så jag ser mig omkring och ser Oscar gömma sig bakom en bil. Helt plötsligt dyker en galen ide upp i mitt huvud.

- OSCAR! Ge mig nyckeln till din snabbaste bil, annars skjuter jag skallen av dig, skriker jag och rusar mot han med pistolen i handen.

- H-h-h-här b-b-bar-ra l-l-ämn-na m-mig if-f-r-red, stammade han fram och kastade en svart bilnyckel till mig och pekade på en svart stor bil några meter bort.

Jag sprang mot bilen och låste upp den, sedan sprang jag och hämtade väskorna och kastade in dom i bilen.  Efter det rusade jag tillbaka till Cara och lyfte upp henne. Sedan bar jag henne till bilen och la henne i baksätet.

- Det kommer bli bra, vi ska härifrån nu, sa jag till henne även fast hon troligtvis inte hörde mig.

Sedan satte jag mig i förarsätet och tryckte gasen i botten. Jag körde ut genom en glasvägg som splittrades och folk ute på gatorna stirrade på bilen. Utan att ha en aning om vart jag var påväg körde jag flera kilometer snabbare än hastighetsgränsen men ännu hade ingen polis sett oss. Otroligt nog lyckades jag ta mig ut ur London utan att bli förföljd av polisen och när jag kört en bra bit stoppade jag vid en bensinmack och vände mig bak mot Cara. Jag kände hennes puls och en sakta andning så hon hade klarat sig.

- Cara? frågade jag och körde fingrarna genom hennes hår.

- Liam, hörde jag henne svagt mumla och jag kunde andas ut på riktigt.

Men då var det som att jag verkligen insett vad jag gjort. Dödat en man, hotat en annan till livet och stulit en bil. Vi kunde inte återvända, vi skulle båda hamna i fängelse om dom kunde bevisa det. Det gjorde verkligen ont, att jag aldrig skulle få se min familj eller mina vänner, men jag var beredd att offra det för att få leva ett liv med Cara.

Hoppas ni gillade den här delen och tack för att ni läser!♥
11 kommentarer tills nästa del!:D

Don't bring a knife into a gunfight del 22

Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.
- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.
- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.
- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.
- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!
- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.
Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.
- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.
- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.
- Vad menar du? frågar jag.
- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.
- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.
Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna och synen försvann.


Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.

- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.

- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.

- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.

- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!

- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.

Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.

- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.

- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.

- Vad menar du? frågar jag.

- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.

- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.

Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna, synen försvann och jag försökte ropa men det enda jag fick fram var en viskning.

- Liam...



Så vad tror ni händer nudå?:)
11 kommentarer tills nästa avsnitt!^^
Tack alla underbara läsare och stort tack till ni som kommenterar!♥

Don't bring a knife into a gunfight del 21

Ingen av oss visste vart vi skulle, men ändå så gick vi. Ingen av oss sa heller något, för det fanns inget av betydelse att säga. Smärtan i benet kändes fortfarande men jag kunde gå hyfsat normalt. Det var en dyster stämning tills jag gick förbi en affär jag sett förut.
- Kom Liam, jag vet hur vi kan få tag på ett fordon, säger jag och går in i affären.
- Säg inte att det här är ännu en av dina vänner, suckar Liam oc följer efter mig in.
- Oscar är ingen vän, han tjallade för oss på polisen en gång, sa jag surt och mindes den dagen för två år sedan.
Vi skulle precis råna en bank då polisen redan stog där. Direkt hade dom vetat att det var vi och det blev en biljakt utan dess like. Efter två mil lyckades vi skaka av oss dom.
- Så hur kommer det sig att han inte är... du vet...död? frågade Liam.
- För att han ser till att vi alltid haft alla fordon vi behövt, säger jag och ler för att Liam började förstå sig på mitt liv.
Det var ingen i affären så jag gick runt i lokalen och kollade på alla bilarna. Jag kanske kunde sno en innan Oscar upptäckte att vi var här. Fast då skulle jag behöva tjuvkoppla den och sedan köra ut den. Men innan jag hann tänka något mer på det så dök Oscar upp och stog helt plötsligt bara några meter bakom mig och Liam.
- Så vad för dig hit? säger han och det känns som att det är något som inte stämmer.
- En bil som är snabb men som ändå inte sticker ut allt för mycket, svarade Liam till min förvåning och lät allvarligar än jag någonsin hört.
- Och vem är du? frågade Oscar och skrattar smått.
- Marcel Lancer,ljuger Liam.
- Så Oscar, har du det vi söker? säger jag innan någon annan hinner öppna munnen igen.
- Jag har allt som någonsin kallats för en bil, säger han och försäljaren inuti han börjar komma fram.
Helt plötsligt drog Oscar fram en pistol och riktade den mot mig. Jag knuffade ner Liam och väskan på golvet bakom en bil, medans jag gick med händera i luften bort från bilen.

Ingen av oss visste vart vi skulle, men ändå så gick vi. Ingen av oss sa heller något, för det fanns inget av betydelse att säga. Smärtan i benet kändes fortfarande men jag kunde gå hyfsat normalt. Det var en dyster stämning tills jag gick förbi en affär jag sett förut.

- Kom Liam, jag vet hur vi kan få tag på ett fordon, säger jag och går in i affären.

- Säg inte att det här är ännu en av dina vänner, suckar Liam oc följer efter mig in.

- Oscar är ingen vän, han tjallade för oss på polisen en gång, sa jag surt och mindes den dagen för två år sedan.

Vi skulle precis råna en bank då polisen redan stog där. Direkt hade dom vetat att det var vi och det blev en biljakt utan dess like. Efter två mil lyckades vi skaka av oss dom.

- Så hur kommer det sig att han inte är... du vet...död? frågade Liam.

- För att han ser till att vi alltid haft alla fordon vi behövt, säger jag och ler för att Liam började förstå sig på mitt liv.

Det var ingen i affären så jag gick runt i lokalen och kollade på alla bilarna. Jag kanske kunde sno en innan Oscar upptäckte att vi var här. Fast då skulle jag behöva tjuvkoppla den och sedan köra ut den. Men innan jag hann tänka något mer på det så dök Oscar upp och stog helt plötsligt bara några meter bakom mig och Liam.

- Så vad för dig hit? säger han och det känns som att det är något som inte stämmer.

- En bil som är snabb men som ändå inte sticker ut allt för mycket, svarade Liam till min förvåning och lät allvarligar än jag någonsin hört.

- Och vem är du? frågade Oscar och skrattar smått.

- Marcel Lancer,ljuger Liam.

- Så Oscar, har du det vi söker? säger jag innan någon annan hinner öppna munnen igen.

- Jag har allt som någonsin kallats för en bil, säger han och försäljaren inuti
han börjar komma fram.

Helt plötsligt drog Oscar fram en pistol och riktade den mot mig. Jag knuffade ner Liam och väskan på golvet bakom en bil, medans jag gick med händerna i luften bort från bilen.


Eftersom vissa sett stavningsfel så ursäktar jag, men tyvärr har jag inte tid/orkar inte kolla igenom efter stavningsfel, ni får helt enkelt leva med det!:)
11 kommentarer tills nästa avsnitt^^

Tidigare inlägg
RSS 2.0