Don't bring a knife into a gunfight del 20
Resten av gårdagen hade vi bara suttit och sett på TV och ätit upp resten av maten, så när jag vaknade var jag hungrig men eftersom inget fanns kvar så fick jag vänta på att även Liam skulle vakna. Medans jag väntade gick jag igenom allt vi ägde. Lite smink, massa vapen, kläder, någon drickaoch cirka 50 miljoner. Vi kunde inte stanna kvar här länge till utan jag skulle prata med Liam om vi inte borde byta gömställe.
- Vad tidigt du var uppe då, säger helt plötsligt Liam och står vid ingången till sovrummet och ler.
- Vi borde röra på oss, säger jag allvarligt.
- Du har nog rätt, säger han coh jag blir förvånad att det var så lätt att övertala han.
- Vad fick dig att ändra åsikt?
- Dom hittade kroppen i gränden, det är alldeles för nära och när dom väl listat ut vem blodet tillhör vet dom att det var du.
- Sant, så har du någon ide vart vi kan åka? frågade jag och tog en dricka.
- Eftersom du skulle...hmm...döda Carlos kan vi ju inte åka långt.
- Liam, jag kommer döda Carlos, men han kommer gömma sig när han väl pratat med Marco.
- Men Marco sa att han inte skulle berätta, eller? frågade Liam och jag kom ihåg att han inte visste hur saker gick till i vår familj.
- Tro mig, om Carlos frågar han kommer han prata, frivilligt eller med hjälp av våld.
Efter det jag sagt började vi plocka ihop det vi ägde och 20 minuter stog vi utanför hotellet, redo att söka efter ett nytt gömställe. Pengarna och vapnen hade vi i väskan som jag bärde på medans resten var i kassarna. Klockan var ungefär 10 på morgonen så det var inte lika mycket folk ute på gatorna som igår. Nu var det dags att i hitta ett gömställe någontans i London, men fortfarande kunde jag inte skaka av mig känslan av att vara förföljd.
Resten av gårdagen hade vi bara suttit och sett på TV och ätit upp resten av maten, så när jag vaknade var jag hungrig men eftersom inget fanns kvar så fick jag vänta på att även Liam skulle vakna. Medans jag väntade gick jag igenom allt vi ägde. Lite smink, massa vapen, kläder, någon drickaoch cirka 50 miljoner. Vi kunde inte stanna kvar här länge till utan jag skulle prata med Liam om vi inte borde byta gömställe.
- Vad tidigt du var uppe då, säger helt plötsligt Liam och står vid ingången till sovrummet och ler.
- Vi borde röra på oss, säger jag allvarligt.
- Du har nog rätt, säger han coh jag blir förvånad att det var så lätt att övertala han.
- Vad fick dig att ändra åsikt?
- Dom hittade kroppen i gränden, det är alldeles för nära och när dom väl listat ut vem blodet tillhör vet dom att det var du.
- Sant, så har du någon ide vart vi kan åka? frågade jag och tog en dricka.
- Eftersom du skulle...hmm...döda Carlos kan vi ju inte åka långt.
- Liam, jag kommer döda Carlos, men han kommer gömma sig när han väl pratat med Marco.
- Men Marco sa att han inte skulle berätta, eller? frågade Liam och jag kom ihåg att han inte visste hur saker gick till i vår familj.
- Tro mig, om Carlos frågar han kommer han prata, frivilligt eller med hjälp av våld.
Efter det jag sagt började vi plocka ihop det vi ägde och 20 minuter stog vi utanför hotellet, redo att söka efter ett nytt gömställe. Pengarna och vapnen hade vi i väskan som jag bar på medans resten var i kassarna. Klockan var ungefär 10 på morgonen så det var inte lika mycket folk ute på gatorna som igår. Nu var det dags att i hitta ett gömställe någontans i London, men fortfarande kunde jag inte skaka av mig känslan av att vara förföljd.
Jag vet kort kapitel och dålig uppdatering men somnade igår och håller på och somna nu, är så sjukt trött.
Men spänningen kommer öka i dom kommande kapiteln så;)
10 kommentarer tills nästa avsnitt då!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 19
Liam såg på mig medans jag smög runt i alla rummen och kollade efter dom som varit här. Men dom enda som fanns i här var jag och Liam.
- Det har varit någon här, jag lovar! säger jag och blir frustrerad.
- Det kanske bara är någon städerska, säger Liam och sätter sig ner.
- En städerska skulle inte flytta möblerna.
- Cara, slappna av, inget saknas så det är bra, du kanske bara inbillar dig.
- Men..men.
Han kanske hade rätt, kanske att jag hade blivit paranoid. Men inte kunde jag väl inbilla mig att möblerna flyttats, eller? Jag kanske höll på att bli galen, allt det här kanske bara blev för mycket.
- Förlåt, det var säkert bara städerskan eller något sånt, sa jag och gick in med alla vapnen och gömde dom i sovrummet förutom revlovern, som jag gömde i badrummet.
- Jag börjar bli hungrig, borde vi inte tänka på att äta, sa Liam när jag kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Jovisst, det ska nog vara kvar tre eller fyra mackor och någon energibar, vi får skaffa mer mat imorgon och vi borde även byta hotell, sa jag.
Liam nickade instämmande och gick till kassarna för att ta fram maten. Fyra mackor och tre emergibarer. Liam åt snabbt upp sina mackor men sparade energibarerna tills senare. Liam satte på nyheterna på TV:n och efter en halvtimma nämnde dom att det hittats en kropp i en gränd och att den identifierats som Peter Andersen. Hittills hade inga ledtrådar hittats förutom en mängd blod som blandats med offrets men som troligtvis tillhörde mördarens.
- Dom kommer kunna bevisa att det var jag Liam, sa jag och blev smått orolig.
- Vi förklarar för dom, svarar Liam.
- Vilka dom? Polisen, regeringen, domstolen?
- Cara, jag tänker inte skicka dig i fängelset.
- Men...
- Jag släpper inte taget om dig.
Men jag visste att förr eller senare skulle något skilja oss åt, för vi var från två olika världar, med två olika bakgrunder och det gjorde mig riktigt ledsen.
Liam såg på mig medans jag smög runt i alla rummen och kollade efter dom som varit här. Men dom enda som fanns i här var jag och Liam.
- Det har varit någon här, jag lovar! säger jag och blir frustrerad.
- Det kanske bara är någon städerska, säger Liam och sätter sig ner.
- En städerska skulle inte flytta möblerna.
- Cara, slappna av, inget saknas så det är bra, du kanske bara inbillar dig.
- Men..men.
Han kanske hade rätt, kanske att jag hade blivit paranoid. Men inte kunde jag väl inbilla mig att möblerna flyttats, eller? Jag kanske höll på att bli galen, allt det här kanske bara blev för mycket.
- Förlåt, det var säkert bara städerskan eller något sånt, sa jag och gick in med alla vapnen och gömde dom i sovrummet förutom revlovern, som jag gömde i badrummet.
- Jag börjar bli hungrig, borde vi inte tänka på att äta, sa Liam när jag kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Jovisst, det ska nog vara kvar tre eller fyra mackor och någon energibar, vi får skaffa mer mat imorgon och vi borde även byta hotell, sa jag.
Liam nickade instämmande och gick till kassarna för att ta fram maten. Fyra mackor och tre emergibarer. Liam åt snabbt upp sina mackor men sparade energibarerna tills senare. Liam satte på nyheterna på TV:n och efter en halvtimma nämnde dom att det hittats en kropp i en gränd och att den identifierats som Peter Andersen. Hittills hade inga ledtrådar hittats förutom en mängd blod som blandats med offrets men som troligtvis tillhörde mördarens.
- Dom kommer kunna bevisa att det var jag Liam, sa jag och blev smått orolig.
- Vi förklarar för dom, svarar Liam.
- Vilka dom? Polisen, regeringen, domstolen?
- Cara, jag tänker inte skicka dig i fängelset.
- Men...
- Jag släpper inte taget om dig.
Men jag visste att förr eller senare skulle något skilja oss åt, för vi var från två olika världar, med två olika bakgrunder och det gjorde mig riktigt ledsen.
Alla uppdateringarna framöver på vardagarna kommer nog
ut mitt i natten eftersom jag får mina bästa tankar då!:)
Men 10 kommentarer tills nästa avsnitt!
Om det är något ni undrar om novellen så fråga på:)
Don't bring a knife into a gunfight del 18
Först hade jag lite problem att hitta dit vi skulle, men efter ett tag kom vi in i kvarter jag ofta varit i.
- Bara 500 meter kvar, men jag varnar dig, min kusin finns därinne, sa jag och blev lite orolig själv.
Hon var två år yngre, men hon var en av dom galnaste jag träffat. På hennes tionde födelsedag hade hon fått ett maskingevär av hennes far. Hon var mordisk, men inte ond, mer som att folk har som hobby att skjuta djur, så är hennes hobby att skada och döda människor. Men om det var någon man kunde lite på var det hon, om hon lovat någonting dog hon hellre än bröt löftet.
- Ska jag skratta eller gråta? frågade han.
- Du ska hålla käften därinne, ett ord och han kanske berättar för Carlos. Det är Carlos bror som har hand om vapnen.
Liam förstog situationens läge och vi sa inget förräns vi var framme. Affären som från utsidan bara såg ut som en antikaffär var i själva verket en av Londons största svarta marknad. När jag öppnade dörren plingade en liten klocka och en kort man stog bakom kassan.
- Är det inte du Cara och vem är din vän? sa han och log, men leendet nådde inte ögonen.
- Han är en vän, du vet varför jag är här, sa jag dystert.
- Carlos sa att du skulle komma, han sa att jag inte fick sälja något till dig, sa han.
- Du bryr dig bara om hur mycket jag betalar och jag kan ge dig dubbelt pris på allt jag köper bara du inte berättar för Carlos.
Jag såg han tänka ut om det var smart, men han måste bestämt sig för att pengarna var viktigast och vinkade åt oss att följa med han in genom en dörr bakom disken. Rummet var fyllt med lådor och här och där något uppackat vapen.
- Vi vill ha varsin halvautomatiskt pistol, en AK-47 med nattsikte, den minsta revolvern du har och fem handgranater, sa jag och spanade runt i lådorna.
Liam såg helt paff ut när jag och Marco som han hette började ta fram allt jag ville ha. Det blev inte bättre av att i mitten av allt kom min kusin Cassie och började förklara för Liam hur hennes alla favoritmord gått till. Alla vapen tillsammans gick på cirka 30 000 men eftersom jag lovat han dubbelt så la jag upp 60 000 i kontanter på disken.
- Vart har du fått tag på allt? frågade Marco och granskade väskan.
- Jag kommer inte ihåg att du brukade lägga i dig dina kunders affärer, sa jag och stängde väskan snabbt.
Innan jag gick ut smög jag en sedelbunt med 5000 till Cassie, ifall att Carlos skulle dyka upp och få reda på affären.
Liam hade pistolerna och revolvern i fickorna och jag hade lagt handgranaterna och AK-47:n i väskan så det såg inte ut som vi köpt något alls. Det gick snabbare att ta sig tillbaka till hotellet än det tagit oss att gå till Marco. Men när vi kommit tillbaka till hotellrummet kändes något fel. Möblerna hade flyttats, även fast det bara gällde centimeter.
- Det har varit någon här, sa jag och drog fram vapnet ur väskan.
Först hade jag lite problem att hitta dit vi skulle,
men efter ett tag kom vi in i kvarter jag ofta varit i.
- Bara 500 meter kvar, men jag varnar dig, min kusin finns därinne, sa jag och blev lite orolig själv.
Hon var två år yngre, men hon var en av dom galnaste jag träffat. På hennes tionde födelsedag hade hon fått ett maskingevär av hennes far. Hon var mordisk, men inte ond, mer som att folk har som hobby att skjuta djur, så är hennes hobby att skada och döda människor. Men om det var någon man kunde lita på var det hon, om hon lovat någonting dog hon hellre än bröt löftet.
- Ska jag skratta eller gråta? frågade han.
- Du ska hålla käften därinne, ett ord och han kanske berättar för Carlos. Det är Carlos bror som har hand om vapnen.
Liam förstog situationens läge och vi sa inget förräns vi var framme. Affären som från utsidan bara såg ut som en antikaffär var i själva verket en av Londons största svarta marknad. När jag öppnade dörren plingade en liten klocka och en kort man stog bakom kassan.
- Är det inte du Cara och vem är din vän? sa han och log, men leendet nådde inte ögonen.
- Han är en vän, du vet varför jag är här, sa jag dystert.
- Carlos sa att du skulle komma, han sa att jag inte fick sälja något till dig, sa han.
- Du bryr dig bara om hur mycket jag betalar och jag kan ge dig dubbelt pris på allt jag köper bara du inte berättar för Carlos.
Jag såg han tänka ut om det var smart, men han måste bestämt sig för att pengarna var viktigast och vinkade åt oss att följa med han in genom en dörr bakom disken. Rummet var fyllt med lådor och här och där något uppackat vapen.
- Vi vill ha varsin halvautomatiskt pistol, en AK-47 med nattsikte, den minsta revolvern du har och fem handgranater, sa jag och spanade runt i lådorna.
Liam såg helt paff ut när jag och Marco som han hette började ta fram allt jag ville ha. Det blev inte bättre av att i mitten av allt kom min kusin Cassie och började förklara för Liam hur hennes alla favoritmord gått till. Alla vapen tillsammans gick på cirka 30 000 men eftersom jag lovat han dubbelt så la jag upp 60 000 i kontanter på disken.
- Vart har du fått tag på allt? frågade Marco och granskade väskan.
- Jag kommer inte ihåg att du brukade lägga i dig dina kunders affärer, sa jag och stängde väskan snabbt.
Innan jag gick ut smög jag en sedelbunt med
5000 till Cassie, ifall att Carlos skulle dyka upp och få reda på affären.
Liam hade pistolerna och revolvern i fickorna och jag hade lagt handgranaterna och AK-47:n i väskan så det såg inte ut som vi köpt något alls. Det gick snabbare att ta sig tillbaka till hotellet än det tagit oss att gå till Marco. Men när vi kommit tillbaka till hotellrummet kändes något fel. Möblerna hade flyttats, även fast det bara gällde centimeter.
- Det har varit någon här, sa jag och drog fram vapnet ur väskan.
Så jag har kommit ungefär halvvägs i novellen nu. 10 kommentarer tills nästa avsnitt då!:)
Tack för att ni läser min novell och extra tack till ni som kommenterar!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 17
Nialls synpunkt:
Det hade gått nu gått en dag sedan vi senast såg Liam i gränden. Allt skulle ha varit som vanligt om han bara inte sprungit iväg.
- Vi kan inte bara sitta här och vänta på att han ska kontakta oss igen, säger Harry helt plötsligt.
- Men det finns ju inget vi kan göra, säger Zayn och det blir tyst i rummet.
- Vi skulle kunna göra samma sak, försvinna och söka reda på dom, säger jag efter flera minuters tystnad.
Alla blickar i rummet vänds mot mig.
Caras synpunkt:
När jag vaknade sken solen in genom ett fönster och jag undrade hur länge vi sovit. Liam låg fortfarande kvar bredvid mig med ögona stängda. Jag lämnade han i sängen medans jag gick in i badrummet och dushade. Det kändes som ett lager av smuts rann av mig och när jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Det korta, svarta håret som satt som klistrat mot huvudet och dom klarblåa ögonen. Helt plötsligt såg jag Liam stå bakom mig i spegeln och även han granskade sig själv.
- Vi borde röra på oss, säger jag.
- Men vad ska vi göra? Vi kan inte bara irra runt på Londons gator.
- Vi ska döda Carlos, säger jag och inser att det är det enda vi kan göra.
- Han är din far, svarar Liam och kollar in i mina ögon.
- Han var min far.
Jag gick och hämtade kniven och min pistol och räckte kniven.
- Vi skaffar dig något bättre idag, vi går till en gammal vän till mig.
Vi bytte om till kläderna jag köpt, jag sminkade mig och gav lite smink till Liam. Han tvekade först men jag tvingade på han lite så hans utseende ändrades lite iallafall. Sedan lämnade vi hotellrummet och tog med oss väskan med pengarna. Vi skulle återvända senare, men just nu skulle vi skaffa oss ett rejält vapenförråd.
Nialls synpunkt:
Det hade gått nu gått en dag sedan vi senast såg Liam i gränden.
Allt skulle ha varit som vanligt om han bara inte sprungit iväg.
- Vi kan inte bara sitta här och vänta på att han ska kontakta oss igen, säger Harry helt plötsligt.
- Men det finns ju inget vi kan göra, säger Zayn och det blir tyst i rummet.
- Vi skulle kunna göra samma sak, försvinna och söka reda på dom, säger jag efter flera minuters tystnad.
Alla blickar i rummet vänds mot mig.
Caras synpunkt:
När jag vaknade sken solen in genom ett fönster och jag undrade hur länge vi sovit. Liam låg fortfarande kvar bredvid mig med ögona stängda. Jag lämnade han i sängen medans jag gick in i badrummet och dushade. Det kändes som ett lager av smuts rann av mig och när jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Det korta, svarta håret som satt som klistrat mot huvudet och dom klarblåa ögonen. Helt plötsligt såg jag Liam stå bakom mig i spegeln och även han granskade sig själv.
- Vi borde röra på oss, säger jag.
- Men vad ska vi göra? Vi kan inte bara irra runt på Londons gator.
- Vi ska döda Carlos, säger jag och inser att det är det enda vi kan göra.
- Han är din far, svarar Liam och kollar in i mina ögon.
- Han var min far.
Jag gick och hämtade kniven och min pistol och räckte kniven.
- Vi skaffar dig något bättre idag, vi går till en gammal vän till mig.
Vi bytte om till kläderna jag köpt, jag sminkade mig och gav lite smink till Liam. Han tvekade först men jag tvingade på han lite så hans utseende ändrades lite iallafall. Sedan lämnade vi hotellrummet och tog med oss väskan med pengarna. Vi skulle återvända senare, men just nu skulle vi skaffa oss ett rejält vapenförråd.
Som sagt är jag sjukt upptagen och är tveksam om jag hinner skriva ett till kapitel idag men ska försöka!
10 kommentarer tills nästa då!
Tack för att ni läser:)♥
Min twitter: https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 16
Jag satt i soffan med foten på bordet. Blodet hade slutat rinna och smärtan hade nästan försvunnit då Liam lyckades gå ner till kassan och be om lite tabletter.
- Ge mig saxen och hjälp mig bort till badrummet är du snäll, sa jag till Liam som genast kom för att hjälpa mig.
Sedan stog jag där framför spegeln i badrummet med saxen i min hand. Jag tog tag i håret och klippte bara. Klippte bort mitt förflutna, det blonda håret föll i handfatet men Liam ville spara en lock.
- Ifall vi på något sätt klarar oss ur det här så vill jag minnas hur du var då, sa Liam.
- Vi kommer aldrig få ett normalt liv Liam.
- Nä, men inget liv med dig i är normalt, sa han och kysste mig.
Det var så orättvist, varför skulle inte vi få ett normalt liv? Varför skulle vi aldrig få chansen att bara leva. Det var i den sekunden jag visste vad jag kände för Liam.
- Jag älskar dig, sa jag och log för första gången på något som kändes som en evighet.
- Jag älskar dig också, svarade han och kramade om mig.
Vi släppte taget om varann och han satte sig ner på en stol som han dragit in i badrummet. Jag granskade hans hår och började klippa. Liams hår som förutom varit nedanför öronen hade kortats med flera centimeter. Jag drog fingrarna genom hans hår och klippte dom sista detaljerna.
- Sådär, nu är det bara hårfärgen kvar, sa jag och drog upp två förpackningar ur kassen. En timma senare var både jag och Liam svarthåriga och Liam hade börjat packa upp resten av det jag köpt. Drycker, smörgåsar, engergibarer, tidningen, sminket och kläderna. Vi la kläderna inne i sovrummet och la maten och drickan i ett minikylskåp som stog i vardagsrummet.
- Det känns lite som hemma på något konstigt sätt, säger Liam och skrattar.
Jag håller med han, för första gången i mitt liv känner jag mig trygg och lycklig. Kanske att vi skulle kunna leva såhär. Resa från stad till stad, vi hade 50 miljoner, vi skulle kunna göra vad vi ville.
- Tänk om vi skulle fly långt bort från London, bara ta oss härifrån, säger jag när vi lagt oss i sängen och ska sova.
- Nya identiter, ett nytt liv menar du?
- Bara ett liv tillsammans, det är allt jag menar.
- För sålänge jag får spendera mitt liv med dig blir allt bra, sa han och sedan somnade vi båda nästan direkt.
Jag satt i soffan med foten på bordet. Blodet hade slutat rinna och smärtan hade nästan försvunnit då Liam lyckades gå ner till kassan och be om lite tabletter.
- Ge mig saxen och hjälp mig bort till badrummet är du snäll, sa jag till Liam som genast kom för att hjälpa mig.
Sedan stog jag där framför spegeln i badrummet med saxen i min hand. Jag tog tag i håret och klippte bara. Klippte bort mitt förflutna, det blonda håret föll i handfatet men Liam ville spara en lock.
- Ifall vi på något sätt klarar oss ur det här så vill jag minnas hur du var då, sa Liam.
- Vi kommer aldrig få ett normalt liv Liam.
- Nä, men inget liv med dig i är normalt, sa han och kysste mig.
Det var så orättvist, varför skulle inte vi få ett normalt liv? Varför skulle vi aldrig få chansen att bara leva. Det var i den sekunden jag visste vad jag kände för Liam.
- Jag älskar dig, sa jag och log för första gången på något som kändes som en evighet.
- Jag älskar dig också, svarade han och kramade om mig.
Vi släppte taget om varann och han satte sig ner på en stol som han dragit in i badrummet. Jag granskade hans hår och började klippa. Liams hår som förutom varit nedanför öronen hade kortats med flera centimeter. Jag drog fingrarna genom hans hår och klippte dom sista detaljerna.
- Sådär, nu är det bara hårfärgen kvar, sa jag och drog upp två förpackningar ur kassen.
En timma senare var både jag och Liam svarthåriga och Liam hade börjat packa upp resten av det jag köpt. Drycker, smörgåsar, engergibarer, tidningen, sminket och kläderna. Vi la kläderna inne i sovrummet och la maten och drickan i ett minikylskåp som stog i vardagsrummet.
- Det känns lite som hemma på något konstigt sätt, säger Liam och skrattar.
Jag håller med han, för första gången i mitt liv känner jag mig trygg och lycklig. Kanske att vi skulle kunna leva såhär. Resa från stad till stad, vi hade 50 miljoner, vi skulle kunna göra vad vi ville.
- Tänk om vi skulle fly långt bort från London, bara ta oss härifrån, säger jag när vi lagt oss i sängen och ska sova.
- Nya identiter, ett nytt liv menar du?
- Bara ett liv tillsammans, det är allt jag menar.
- För sålänge jag får spendera mitt liv med dig blir allt bra, sa han och sedan somnade vi båda nästan direkt.
Både min lillasyrra och morsa fyller år i helgen så kommervara ganska upptagen bara så ni vet.
10 kommentarer tills nästa kapitel!
Ville bara tipsa om en annan blogg oxå, hon som äger är grymt bra så checka in!
Don't bring a knife into a gunfight del 15
Jag visste att vi inte hade mycket tid på oss innan någon skulle komma hit så jag försökte dölja såret efter kulan med mina kläder. Kulan hade gått rakt igenom utan att ha gjort någon större skada på benen inuti men om jag inte fixade något som kunde stoppa blodet från att rinna snart skulle det snabbt bli allvarligare.
- Du måste gå till hotellet, hyra ett rum och sen komma tillbaka.
- Vad händer om jag inte hinner? frågar han och ser helt skräckslagen ut.
- Du måste, ta med dig kassarna och väskan och kom inte tillbaka om du inte vet att det är säkert här.
Han sprang iväg med alla saker och jag försökte sätta mig upp mot containern. Det som oroade mig var att någon skulle se allt blod och hitta kroppen som jag omöjligen kunde flytta på. Efter ett tag försökte jag resa mig upp men jag kunde inte göra det helt själv utan behövde stödja mig mot containern. Det kändes som en evighet innan Liam återvände.
- Bara jag får luta mig mot din axel så kan jag gå, sa jag.
- Jag har en bättre ide som inte kommer väcka så mycket uppmärksamhet, sa han och log. - Klättra upp på min rygg.
Han böjde sig ner så jag kunde klättra upp på hans rygg och sedan gick han ut ur gränden. Liam hade rätt, ingen stirrade särskilt mycket på oss. Han gick den korta lilla biten till hotellet och sen när vi kommit in släppte han av mig. Benet gjorde fortfarande alldeles för ont för att jag skulle kunna gå själv, så Liam hjälpte mig in i hissen och tryckte sedan på hissknappen. Tydligen bodde vi på fjärde våningen vilket kanske inte var så smart då man inte kunde fly ut genom fönstret men ingen skulle nog ändå hitta oss här. När vi väl tagit oss in i rummet såg jag att det var finare än jag trott. En hall som ledde till ett stort vardagsrum och sedan såg jag två dörrar till. Jag hasade mig bort till soffan och la foten mot bordet.
- Liam hämta vatten och papper och om det finns någon första hjälpen låda, jag måste rengöra såret.
Han sprang runt och hämtade vatten, papper och lyckades hitta en första hjälpen låda i badrummet. Den innehöll bandage,plåster och ögontvätt. Jag rengjorde såret med vatten och lindade sedan om det med bandaget. Smärtan var mindre nu och jag kunde gå mindre sträckor. Vi hade klarat oss den här gången, men Carlos var inte den som gav upp.
Jag visste att vi inte hade mycket tid på oss innan någon skulle komma hit så jag försökte dölja såret efter kulan med mina kläder. Kulan hade gått rakt igenom utan att ha gjort någon större skada på benen inuti men om jag inte fixade något som kunde stoppa blodet från att rinna snart skulle det snabbt bli allvarligare.
- Du måste gå till hotellet, hyra ett rum och sen komma tillbaka.
- Vad händer om jag inte hinner? frågar han och ser helt skräckslagen ut.
- Du måste, ta med dig kassarna och väskan och kom inte tillbaka om du inte vet att det är säkert här.
Han sprang iväg med alla saker och jag försökte sätta mig upp mot containern. Det som oroade mig var att någon skulle se allt blod och hitta kroppen som jag omöjligen kunde flytta på. Efter ett tag försökte jag resa mig upp men jag kunde inte göra det helt själv utan behövde stödja mig mot containern. Det kändes som en evighet innan Liam återvände.
- Bara jag får luta mig mot din axel så kan jag gå, sa jag.
- Jag har en bättre ide som inte kommer väcka så mycket uppmärksamhet, sa han och log. - Klättra upp på min rygg.
Han böjde sig ner så jag kunde klättra upp på hans rygg och sedan gick han ut ur gränden. Liam hade rätt, ingen stirrade särskilt mycket på oss. Han gick den korta lilla biten till hotellet och sen när vi kommit in släppte han av mig. Benet gjorde fortfarande alldeles för ont för att jag skulle kunna gå själv, så Liam hjälpte mig in i hissen och tryckte sedan på hissknappen. Tydligen bodde vi på fjärde våningen vilket kanske inte var så smart då man inte kunde fly ut genom fönstret men ingen skulle nog ändå hitta oss här. När vi väl tagit oss in i rummet såg jag att det var finare än jag trott. En hall som ledde till ett stort vardagsrum och sedan såg jag två dörrar till. Jag hasade mig bort till soffan och la foten mot bordet.
- Liam hämta vatten och papper och om det finns någon första hjälpen låda, jag måste rengöra såret.
Han sprang runt och hämtade vatten, papper och lyckades hitta en första hjälpen låda i badrummet. Den innehöll bandage,plåster och ögontvätt. Jag rengjorde såret med vatten och lindade sedan om det med bandaget. Smärtan var mindre nu och jag kunde gå mindre sträckor. Vi hade klarat oss den här gången, men Carlos var inte den som gav upp.
Sen uppdatering jag vet...
Men tack för era kommentarer, det känns bättre nu:)♥
10 kommentarer tills nästa då!:)
Min twitter:https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 14
Liam frågade inte varför vi var tvungna att springa. Han visste att det var allvar och vi rusade mellan folkmassan. Jag kollade snabbt bakom oss och såg ingen skymt av Peter men jag vågade ändå inte sakta in, jag visste att han fortfarande var där ute någonstans.
- Kolla därborta, sa jag och pekade mot ett hotell. - Vi splittrar oss och möts därinne om tio minuter.
Jag skickade iväg Liam så att han kunde gå rakt mot hotellet och vänta där. Fortfarande så syntes inte Peter tills så jag väntade tills han sett mig och då började jag springa. Nu skulle han defenitivt följa efter mig och inte Liam. Jag sprang ända tills folkmassan började tunna ut sig och började söka efter en gränd. Efter några hundra meter svängde jag in i en gränd och gömde mig bakom en container och väntade på att Peter skulle komma. Efter ett tag hörde jag fotsteg men det lät alldeles för högt.
- Kom ut nu Cara, jag har din lilla älskling här, ropade han och jag kikade fram från bakom containern och såg Peter rikta en pistol mot Liams huvud.
Jag har ingen aning vad som hände. Pistolen satt fortfarande fast runt mitt ben men jag drog istället fram kniven och rusade mot Peter med kniven i handen. Men sen insåg jag varför han inte sköt, det skulle låta alldeles för högt så jag saktade in och stannade alldeles framför honom med kniven riktad mot hans hjärta.
- Ge mig din mobil, säger jag till Peter. - Annars dödar jag dig.
Jag ser blicken i Peters ögon och inser vad han gör. Han siktar pistolen mot mig och precis innan han skjuter kör jag kniven i han. Jag känner smärtan i mitt högra ben och faller ner på marken. Smärtan är olidlig och jag är så nära att bara skrika så högt jag kan men jag måste hålla allt skrik inom mig.
- Cara? Vi måste röra på oss, polisen är nog påväg, säger Liam och jag ser hur nervös han är.
Hur ska jag kunna ta mig bort till hotellet nu?
Liam frågade inte varför vi var tvungna att springa. Han visste att det var allvar och vi rusade mellan folkmassan. Jag kollade snabbt bakom oss och såg ingen skymt av Peter men jag vågade ändå inte sakta in, jag visste att han fortfarande var där ute någonstans.
- Kolla därborta, sa jag och pekade mot ett hotell. - Vi splittrar oss och möts därinne om tio minuter.
Jag skickade iväg Liam så att han kunde gå rakt mot hotellet och vänta där. Fortfarande så syntes inte Peter tills så jag väntade tills han sett mig och då började jag springa. Nu skulle han defenitivt följa efter mig och inte Liam. Jag sprang ända tills folkmassan började tunna ut sig och började söka efter en gränd. Efter några hundra meter svängde jag in i en gränd och gömde mig bakom en container och väntade på att Peter skulle komma. Efter ett tag hörde jag fotsteg men det lät alldeles för högt.
- Kom ut nu Cara, jag har din lilla älskling här, ropade han och jag kikade fram från bakom containern och såg Peter rikta en pistol mot Liams huvud.
Jag har ingen aning vad som hände. Pistolen satt fortfarande fast runt mitt ben men jag drog istället fram kniven och rusade mot Peter med kniven i handen. Men sen insåg jag varför han inte sköt, det skulle låta alldeles för högt så jag saktade in och stannade alldeles framför honom med kniven riktad mot hans hjärta.
- Ge mig din mobil, säger jag till Peter. - Annars dödar jag dig.
Jag ser blicken i Peters ögon och inser vad han gör. Han siktar pistolen mot mig och precis innan han skjuter kör jag kniven i han. Jag känner smärtan i mitt högra ben och faller ner på marken. Smärtan är olidlig och jag är så nära att bara skrika så högt jag kan men jag måste hålla allt skrik inom mig.
- Cara? Vi måste röra på oss, polisen är nog påväg, säger Liam och jag ser hur nervös han är.
Hur ska jag kunna ta mig bort till hotellet nu?
Förlåt för sen uppdatering igen men fick en inte så snäll kommentar som jag var tvungen att ta hand om.
Det var en fegis som inte vågade skriva sitt namn ens, men jag har lyckats lista ut vem det är pågrund av IP-adressen! Så alla ni andra som har negativa kommentarer, bara skriv ert namn?
Var redan lite deppig så det där gjorde bara hela saken värre!
Men 10 kommentarer tills nästa avsnitt!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 13
Jag försökte göra något med håret så att det inte såg ut som mig för dom visade bilder på både mig och Liam. Så snabbt som möjligt gick jag runt i affären med en kundvagn och plockade ihop dricka, massa engergibarer och färdiga mackor. Jag gick förbi hyllan med alla tidningar och jag och Liam prydde första sidorna på dom flesta. Men det stog ingenting om någon som hette Carlos och det bevisar bara att min teori var rätt. Jag vet inte riktigt varför men jag tog en nyhetstidning och la ner den i kundvagnen och gick sedan vidare till en liten avelning där dom hade kläder. En huvtröja åt oss var, ett par solglasögon till Liam, varsin keps, och ett ombyte till oss var. Det sista jag la ner var smink, hårfärg och en sax. Om jag sminkade mig och både jag och Liam bytte hårfärg och frisyr skulle det vara svårare att känna igen oss. Jag la upp allt på rullbandet och betalade snabbt så jag kunde återvända till Liam. Ingen såg vem jag var men jag sprang ändå med kassarna tillbaka till Liam. När jag kom fram hade han hoppat fram ur soptunnan och höll på att ta bort klet från kläderna.
- Innan vi gör något annat måste vi hitta någonstans där vi kan gömma oss, kanske något litet hotell, sa jag.
- Du har rätt, men köpte du något som skyddar ansiktet? frågade han och kom närmare mig.
- Ja här, solglasögon och keps, sa jag och kastade dom mot han.
Även jag tog på mig min keps och sedan gick vi ut från gränden. Liam bärde väskan med pengarna och jag bärde kassarna. När vi gått några hundra meter la Liam armen runt mig. Efter kanske någon kilometer började vi komma in i mitten av London. Jag hade en äcklig känsla att vi var förföljda men jag kunde inte se någon misstänksam.
- Är det så smart att verkligen söka sig till mitten av allt Cara? frågar Liam och jag märker att han börjar bli nervös.
- Tro mig, ingen känner igen oss, dom förväntar sig att vi ska fly långt från London.
- Okej, men det börjar bli sent, vi borde hitta någonstans att sova.
Jag kollade runtom mig för något litet hotell och då såg jag han, Peter. Han stog och pratade i telefon med någon, möjligtvis Carlos. Jag hade rätt, vi var förföljda men Peter hade ännu inte upptäckt att jag sett han.
- Kom Liam, vi måste gömma oss nu, sa jag och började springa iväg i folkmassan.
Jag försökte göra något med håret så att det inte såg ut som mig för dom visade bilder på både mig och Liam. Så snabbt som möjligt gick jag runt i affären med en kundvagn och plockade ihop dricka, massa engergibarer och färdiga mackor. Jag gick förbi hyllan med alla tidningar och jag och Liam prydde första sidorna på dom flesta. Men det stog ingenting om någon som hette Carlos och det bevisar bara att min teori var rätt. Jag vet inte riktigt varför men jag tog en nyhetstidning och la ner den i kundvagnen och gick sedan vidare till en liten avelning där dom hade kläder. En huvtröja åt oss var, ett par solglasögon till Liam, varsin keps, och ett ombyte till oss var. Det sista jag la ner var smink, hårfärg och en sax. Om jag sminkade mig och både jag och Liam bytte hårfärg och frisyr skulle det vara svårare att känna igen oss. Jag la upp allt på rullbandet och betalade snabbt så jag kunde återvända till Liam. Ingen såg vem jag var men jag sprang ändå med kassarna tillbaka till Liam. När jag kom fram hade han hoppat fram ur soptunnan och höll på att ta bort klet från kläderna.
- Innan vi gör något annat måste vi hitta någonstans där vi kan gömma oss, kanske något litet hotell, sa jag.
- Du har rätt, men köpte du något som skyddar ansiktet? frågade han och kom närmare mig.
- Ja här, solglasögon och keps, sa jag och kastade dom mot han.
Även jag tog på mig min keps och sedan gick vi ut från gränden. Liam bärde väskan med pengarna och jag bärde kassarna. När vi gått några hundra meter la Liam armen runt mig. Efter kanske någon kilometer började vi komma in i mitten av London. Jag hade en äcklig känsla att vi var förföljda men jag kunde inte se någon misstänksam.
- Är det så smart att verkligen söka sig till mitten av allt Cara? frågar Liam och jag märker att han börjar bli nervös.
- Tro mig, ingen känner igen oss, dom förväntar sig att vi ska fly långt från London.
- Okej, men det börjar bli sent, vi borde hitta någonstans att sova.
Jag kollade runtom mig för något litet hotell och då såg jag han, Peter. Han stog och pratade i telefon med någon, möjligtvis Carlos. Jag hade rätt, vi var förföljda men Peter hade ännu inte upptäckt att jag sett han.
- Kom Liam, vi måste gömma oss nu, sa jag och började springa iväg i folkmassan.
Förlåt för sen uppdatering men har varit upptagen!
9 kommentarer tills nästa avsnitt!:D
Någon frågade efter min twitter och här är den! https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 12
Caras synpunkt:
Jag hörde skottet, men kulan kom aldrig så jag öppnade ögonen och massa saker skedde samtidigt. Michael slogs med Carlos och försökte ta pistolen av han, Liam kom springande och någon skrek Liams namn. Michael måste ha knuffat Carlos när han skulle skjuta så att han missade. Helt plötsligt tog Liam tag i min hand och försökte dra med sig mig bort härifrån. I några sekunder stog jag som paralyserad men sen sprang jag, bara bort härifrån. Liam var precis bredvid mig, vi svängde in bakom en bil som jag krossade rutan på och hoppade in i. Jag öppnade dörrarna åt Liam och sedan började jag tjuvkoppla bilen så vi kunde köra härifrån. Mitt i allt hörde jag ett till skott och kollade mot plassen vi. Michael låg på marken och blod rann.
- Vi måste rädda han, sa jag och var påväg ut ur bilen som börjat tjuta.
- Det är försent Cara, sa Liam dystert. - Fortsätt tjuvkoppla så vi kommer härifrån.
- Jag kommer inte hinna Liam, han kommer,
Jag kastade mig ut ur bilen och började springa. Liam var en halvmeter bakom mig och jag kan ärligt talat säga att jag var livrädd. Jag visste vad Carlos skulle göra om han fångade oss så jag sprang in i en gränd och sökte efter någonstans att gömma oss. Det slutade med att vi kröp ihop inuti en container. Ingen av oss vågade säga något utan vi bara satt där i flera timmar. Jag somnade och använde Liam som kudde. Dock släppte jag inte kniven på all denna tid, utan den låg kvar i min hand. Eftersom ingen av oss vågade säga något så resulterade det i att jag tänkte alldeles för mycket. Michael som offrade sig för mig, vart Liams vänner tog vägen och vad pappa skulle göra. Förresten, inte pappa, han var Carlos, jag hade ingen far. Det var jag och Liam mot världen, med 50 miljoner i en väska.
Inte förräns klockan var 5 på eftermiddagen bestämde jag mig för att vi borde röra på oss. Vi kröp försiktigt ut ur containern och jag sökte noga igenom gränden efter någon som spionerade på oss. Min som jag använt för att ingen skulle känna igen mig hade flygit av men jag hade solglasögonen i jackfickan så jag tog på mig dom och sa åt Liam att vänta här medans jag fixade en förklädnad åt han. Jag lämnade väskan med pengar hos han men tog med mig pengar för att köpa en förklädnad och lite mat. Nu när jag inte skulle dö blev jag jättehungrig. Jag sprang nerför gatan och lyckades hitta en liten livsmedelsaffär som jag svängde in på. Det första jag märkte var en Tv som var uppsatt i ett hörn i affären. Det var nyheter och jag kände igen mitt och Liams namn när nyhetskvinnan pratade.
- Liam Paynes mystiska kidnappare har nu identifierats som Cara Pasolini, 19 år och dom sågs senast i gränden mellan St. James gate och och Shaffesbury street vid tre tiden inatt då Cara försökte stjäla en bil men misslyckades och fick troligtvis fortsätta till fots, berättade den rödhåriga medelåders kvinnan på Tv:n.
Carlos hade tipsat dom, han såg till att jag aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en del av hans lek, en lek på liv och död, men den här gången skulle jag kämpa.
Caras synpunkt:
Jag hörde skottet, men kulan kom aldrig så jag öppnade ögonen och massa saker skedde samtidigt. Michael slogs med Carlos och försökte ta pistolen av han, Liam kom springande och någon skrek Liams namn. Michael måste ha knuffat Carlos när han skulle skjuta så att han missade. Helt plötsligt tog Liam tag i min hand och försökte dra med sig mig bort härifrån. I några sekunder stog jag som paralyserad men sen sprang jag, bara bort härifrån. Liam var precis bredvid mig, vi svängde in bakom en bil som jag krossade rutan på och hoppade in i. Jag öppnade dörrarna åt Liam och sedan började jag tjuvkoppla bilen så vi kunde köra härifrån. Mitt i allt hörde jag ett till skott och kollade mot platsen vi. Michael låg på marken och blod rann.
- Vi måste rädda han, sa jag och var påväg ut ur bilen som börjat tjuta.
- Det är försent Cara, sa Liam dystert. - Fortsätt tjuvkoppla så vi kommer härifrån.
- Jag kommer inte hinna Liam, han kommer.
Jag kastade mig ut ur bilen och började springa. Liam var en halvmeter bakom mig och jag kan ärligt talat säga att jag var livrädd. Jag visste vad Carlos skulle göra om han fångade oss så jag sprang in i en gränd och sökte efter någonstans att gömma oss. Det slutade med att vi kröp ihop inuti en container. Ingen av oss vågade säga något utan vi bara satt där i flera timmar. Jag somnade och använde Liam som kudde. Dock släppte jag inte kniven på all denna tid, utan den låg kvar i min hand. Eftersom ingen av oss vågade säga något så resulterade det i att jag tänkte alldeles för mycket. Michael som offrade sig för mig, vart Liams vänner tog vägen och vad pappa skulle göra. Förresten, inte pappa, han var Carlos, jag hade ingen far. Det var jag och Liam mot världen, med 50 miljoner i en väska.
Inte förräns klockan var 5 på eftermiddagen bestämde jag mig för att vi borde röra på oss. Vi kröp försiktigt ut ur containern och jag sökte noga igenom gränden efter någon som spionerade på oss. Min som jag använt för att ingen skulle känna igen mig hade flygit av men jag hade solglasögonen i jackfickan så jag tog på mig dom och sa åt Liam att vänta här medans jag fixade en förklädnad åt han. Jag lämnade väskan med pengar hos han men tog med mig pengar för att köpa en förklädnad och lite mat. Nu när jag inte skulle dö blev jag jättehungrig. Jag sprang nerför gatan och lyckades hitta en liten livsmedelsaffär som jag svängde in på. Det första jag märkte var en Tv som var uppsatt i ett hörn i affären. Det var nyheter och jag kände igen mitt och Liams namn när nyhetskvinnan pratade.
- Liam Paynes mystiska kidnappare har nu identifierats som Cara Pasolini, 19 år och dom sågs senast i gränden mellan St. James gate och och Shaffesbury street vid tre tiden inatt då Cara försökte stjäla en bil men misslyckades och fick troligtvis fortsätta till fots, berättade den rödhåriga medelåders kvinnan på Tv:n.
Carlos hade tipsat dom, han såg till att jag aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en del av hans lek, en lek på liv och död, men den här gången skulle jag kämpa.
Jag blir så glad när jag ser alla era kommentarer!:D
Nu blev ni väl lite lättade över att hon överlevde, den här gången!;)
9 kommentarer tills nästa avsnitt!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 11
Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.
När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.
- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.
Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.
- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.
När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.
Liams synpunkt:
Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.
Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.
När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.
- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.
Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.
- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.
När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.
Liams synpunkt:
Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.
Jag fick en fråga, det var hur jag kom på iden till den här novellen.
Det var så att jag lyssnade på en låt som heter "Smooth Criminial" som glee gjort en cover på. Och då började jag fantisera lite oxå bara BAM så visste jag vad jag skulle skriva om!
9 komentarer tills nästa avsnitt då?:)
Tack underbara läsare!♥
Vad tror ni händer nudå?;)
Don't bring a knife into a gunfight del 10
- Är du verkligen säker på att inget är fel? frågade Liam igen.
- Varför skulle något vara fel? frågade jag.
- Okej, vad sa dom till dig då?
Jag berättade allt dom sa, precis allt för Liam förutom delen där dom planerade mitt mord. Liam verkade tro på mig så nu behövde jag bara hålla masken så skulle allt bli bra, för han. Jag hjälpte Liam upp och la han ner i sängen.
- Skulle du inte ta med dig mat? frågade han skämtsamt.
- Jag kan inte, dom sitter i köket och pratar. - Är det enda du behöver för att fixa det där twitter en dator?
- Ja, med internet.
- Kommer snart tillbaka, sa jag och gick för att hämta min dator.
Inom fem minuter var jag tillbaka hos Liam och höll på att starta datorn. Han loggade in på twitter och sen tog jag datorn och började skriva.
"Om ni vill se Liam igen tar ni med er 50 miljoner i kontanter och möter mig vid gränden mellan St James gate och Shaffesbury avenue den 3 juni klockan tre på natten. Om ni ringer polisen eller något liknande så får ni aldrig se eran vän igen."
Jag stängde av datorn direkt efter att det skickats och vände mig med ansiktet mot Liam som såg ledsen ut.
- Varför är du ledsen? frågade jag.
- För att när jag är tillbaka kommer jag aldrig få se dig igen, svarade han.
- Det blir bäst så Liam.
- Men jag vill inte förlora dig.
- Jag förstår inte hur du kan tro att det kommer sluta på ett annat sätt.
- Man kan alltid hoppas på ett mirakel.
Det var det jag behövde nu, ett mirakel. Ett mirakel som skulle rädda mitt liv.
- Är du verkligen säker på att inget är fel? frågade Liam igen.
- Varför skulle något vara fel? frågade jag.
- Okej, vad sa dom till dig då?
Jag berättade allt dom sa, precis allt för Liam förutom delen där dom planerade mitt mord. Liam verkade tro på mig så nu behövde jag bara hålla masken så skulle allt bli bra, för han. Jag hjälpte Liam upp och la han ner i sängen.
- Skulle du inte ta med dig mat? frågade han skämtsamt.
- Jag kan inte, dom sitter i köket och pratar. - Är det enda du behöver för att fixa det där twitter en dator?
- Ja, med internet.
- Kommer snart tillbaka, sa jag och gick för att hämta min dator.
Inom fem minuter var jag tillbaka hos Liam och höll på att starta datorn. Han loggade in på twitter och sen tog jag datorn och började skriva.
"Om ni vill se Liam igen tar ni med er 50 miljoner i kontanter och möter mig vid gränden mellan St James gate och Shaffesbury avenue den 3 juni klockan tre på natten.
Om ni ringer polisen eller något liknande så får ni aldrig se eran vän igen."
Jag stängde av datorn direkt efter att det skickats och vände mig med ansiktet mot Liam som såg ledsen ut.
- Varför är du ledsen? frågade jag.
- För att när jag är tillbaka kommer jag aldrig få se dig igen, svarade han.
- Det blir bäst så Liam.
- Men jag vill inte förlora dig.
- Jag förstår inte hur du kan tro att det kommer sluta på ett annat sätt.
- Man kan alltid hoppas på ett mirakel.
Det var det jag behövde nu, ett mirakel. Ett mirakel som kunde rädda mitt liv.
Nu börjar det närma sig, vad kommer ske när dom ska överlämna Liam?:)
Hade tänkt att om ni hade några frågor om NOVELLEN så kan ni ställa dom nu.
Då kör vi 9 kommentarer tills nästa avsnitt då!:)
Förlåt för ett otroligt kort kapitel men är lite upptagen idag.
Don't bring a knife into a gunfight del 9
Direkt när jag vaknat bytte jag om och gick mot Liams rum. Till min förvåning stog Michael utanför rummet och det såg ut som att han vaktade rummet.
- Vad gör du här? frågade jag Michael.
- Vad tror du? Carlos är där inne och underhåller din lilla vän, svarade han retsamt.
- Han är inte min vän, men han har ju berättat allt vi behövt veta.
- Carlos vill veta allt om han, precis allt.
- Men varför? frågade jag även fast jag visste svaret.
Min far gillade att "leka" med sina offer. Det var inte svaren han var ute efter, det enda han ville var att tortera offret och nu var det Liams tur. Helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag sket i att Michael vaktade utan knuffade undan han och öppnade dörren. Pappa stog och höll Liams rygg nertryckt mot golvet samtidigt som pappa höll en kniv otäckt nära Liams öga. Jag kunde se flera sår och blodfläckar på Liam och hans kläder. Men när jag kom in släppte pappa taget om Liam och lät han falla ner till marken.
- Enligt våran lilla guldgosse här så kommer hans vänner endast befinna sig i London i fem dagar till, så jag vill att du ikväll meddelar hans vänner att vi vill ha 50 miljoner i kontanter, sa Carlos medans han var påväg ut från rummet.
- Vanliga mötesplatsen? frågade jag.
- Ja, kom med nu, vi måste planera, sa Carlos och sedan gick han.
- Jag kommer snart! ropade jag och gick och stängde dörren.
Liam låg på golvet med små skärsår i ansiktet, på armarna och på magen. Hans vita skjorta var full av blodfäckar och hans ansikte blänkte av svett. Rädslan i hans ansikte hade avtagit när jag steg in i rummet men det var ändå något som skrämde han.
- Lyssna här Liam, jag måste gå men jag kommer tillbaka, med mat och plåster, sa jag och höll i hans hand i några sekunder innan jag återigen lämnade honom alldeles ensam. Jag gick till köket där pappa, Michael och två andra maffiamedlemmar, Peter och Adrian satt. Båda två var i trettioårs åldern och kollade på mig när jag tog en stol och satte mig ner.
- Cara, du sätter på dig peruk och solglasögon och går med vår lille guldgosse för att göra bytet. Dirket när du fått väskan går du runt hörnet som vanligt där vi väntar på dig och sen kör vi iväg, förstått? förklarade pappa medans han rökte en cigarr.
- Ja, men om dom har ringt polisen? frågade jag.
- Då skjuter du han och springer tillbaka till oss och vi kör iväg, som med Mr Andersen, svarade pappa. - Gå nu och meddela hans vänner om mötplatsen, klockan 3 på natten om två dagar blir väl en bra tid?
- Visst, sa jag och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter mig.
Men något sa mig att dom inte hade pratat klart så jag stog kvar alldeles utanför dörren och lyssnade vad dom sa därinne.
- Vad har du tänkt ut nu Carlos? frågade antingen Peter eller Adrian, jag kommer inte ihåg deras röster riktigt.
- När Cara gjort bytet och hon kommer runt hörnet... boom, ett skott och sen kör vi iväg.
Jag förstog direkt vad han menade och gick därifrån. Carlos tänkte döda sin enda dotter, han tänkte mörda mig. Allt snurrade runt mig och jag fick kämpa för att gå bort dit där Liam väntade. Direkt när jag öppnade dörren såg han att något var fel.
- Vad sa han? frågade Liam.
- Inget, bara att vi ska överlämna dig om två dagar, svarar jag och ler ett litet falskt leende.
Han hade inget med mina problem att göra, han kunde få fortsätta leva sitt liv efter att mitt avslutats. Allt jag ville var att han skulle överleva, jag var beredd att kämpa för det.
Direkt när jag vaknat bytte jag om och gick mot Liams rum. Till min förvåning stog Michael utanför rummet och det såg ut som att han vaktade rummet.
- Vad gör du här? frågade jag Michael.
- Vad tror du? Carlos är där inne och underhåller din lilla vän, svarade han retsamt.
- Han är inte min vän, men han har ju berättat allt vi behövt veta.
- Carlos vill veta allt om han, precis allt.
- Men varför? frågade jag även fast jag visste svaret.
Min far gillade att "leka" med sina offer. Det var inte svaren han var ute efter, det enda han ville var att tortera offret och nu var det Liams tur. Helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag sket i att Michael vaktade utan knuffade undan han och öppnade dörren. Pappa stog och höll Liams rygg nertryckt mot golvet samtidigt som pappa höll en kniv otäckt nära Liams öga. Jag kunde se flera sår och blodfläckar på Liam och hans kläder. Men när jag kom in släppte pappa taget om Liam och lät han falla ner till marken.
- Enligt våran lilla guldgosse här så kommer hans vänner endast befinna sig i London i fem dagar till, så jag vill att du ikväll meddelar hans vänner att vi vill ha 50 miljoner i kontanter, sa Carlos medans han var påväg ut från rummet.
- Vanliga mötesplatsen? frågade jag.
- Ja, kom med nu, vi måste planera, sa Carlos och sedan gick han.
- Jag kommer snart! ropade jag och gick och stängde dörren.
Liam låg på golvet med små skärsår i ansiktet, på armarna och på magen. Hans vita skjorta var full av blodfäckar och hans ansikte blänkte av svett. Rädslan i hans ansikte hade avtagit när jag steg in i rummet men det var ändå något som skrämde han.
- Lyssna här Liam, jag måste gå men jag kommer tillbaka, med mat och plåster, sa jag och höll i hans hand i några sekunder innan jag återigen lämnade honom alldeles ensam.
Jag gick till köket där pappa, Michael och två andra maffiamedlemmar, Peter och Adrian satt. Båda två var i trettioårs åldern och kollade på mig när jag tog en stol och satte mig ner.
- Cara, du sätter på dig peruk och solglasögon och går med vår lille guldgosse för att göra bytet. Dirket när du fått väskan går du runt hörnet som vanligt där vi väntar på dig och sen kör vi iväg, förstått? förklarade pappa medans han rökte en cigarr.
- Ja, men om dom har ringt polisen? frågade jag.
- Då skjuter du han och springer tillbaka till oss och vi kör iväg, som med Mr Andersen, svarade pappa. - Gå nu och meddela hans vänner om mötplatsen, klockan 3 på natten om två dagar blir väl en bra tid?
- Visst, sa jag och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter mig.
Men något sa mig att dom inte hade pratat klart så jag stog kvar alldeles utanför dörren och lyssnade vad dom sa därinne.
- Vad har du tänkt ut nu Carlos? frågade antingen Peter eller Adrian, jag kommer inte ihåg deras röster riktigt.
- När Cara gjort bytet och hon kommer runt hörnet... boom, ett skott och sen kör vi iväg.
Jag förstog direkt vad han menade och gick därifrån. Carlos tänkte döda sin enda dotter, han tänkte mörda mig. Allt snurrade runt mig och jag fick kämpa för att gå bort dit där Liam väntade. Direkt när jag öppnade dörren såg han att något var fel.
- Vad sa han? frågade Liam.
- Inget, bara att vi ska överlämna dig om två dagar, svarar jag och ler ett litet falskt leende.
Han hade inget med mina problem att göra, han kunde få fortsätta leva sitt liv efter att mitt avslutats. Allt jag ville var att han skulle överleva, jag var beredd att kämpa för det.
8 kommentarer tills nästa avsnitt!
Don't bring a knife into a gunfight del 8
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Jag har sett era kommentarer om längre kapitel men jag måste hitta bra ställen att sluta ett kapitel på så ni får acceptera att det blir lite korta kapitel. Men jag har en fråga till er, om ni vore Cara vad skulle ni göra? Fly med Liam, döda han eller något helt annat?;)
8 kommentarer tills nästa avsnitt då!:D
Don't bring a knife into a gunfight del 7
Jag vaknade av att någon skakade mig. Sedan såg jag att det var Michael och jag satte mig genast upp. Tydligen hade jag somnat i gårdagens kläder.
- Carlos vill prata med dig, just nu är han hos den dära Liam, var det enda han sa och sedan gick han ut ur rummet.
Jag kunde höra på tonfallet hans att det här inte skulle sluta bra. Snabbt så bytte jag om och gick sedan den lilla sträckan dit där Carlos väntade.
- Du ville prata med mig? frågade jag och kollade han rakt i ögonen.
För första gången i mitt liv så kände jag hat mot han. Hat för att han var anledningen till att Liam var här. Hat för vad han gjort mot mig.
- Varför gjorde du inte det jag bad dig om?! sa Carlos med höjd röst. - Och varför är han skadad?!
- Ehm för att... det var så att... bara det att, sa jag men sen så avbröt någon mig.
- För att jag spottade på henne, säger Liam med en nonchalant ton.
Jag granskade pappa och såg hur vreden i hans ansikte försvann och han till och med började att skratta.
- Ja då får du ta och skylla dig själv, säger Carlos. - Bra gjort stumpan, jag tror vi struntar i fingret för tillfället.
Sedan går han ut ur rummet och jag väntar tills jag vet att han hunnit gå en bit. Även fast rummet är ljudisolerat vill jag inte ta några risker.
- Tack, är allt jag lyckas få fram. - Du vet inte vad han gör med folk som inte gör som han säger. Min mamma var en av dom.
- Berätta vad som hände, säger han och jag slår mig ner på sängen och börjar prata.
- Min mamma hette Nelly. Pappa var ofta borta hela dagar och ofta elak mot henne så en dag fick honnog och tänkte fly. Men innan hon hunnit ut sköt pappa henne. Jag hörde skottet och såg när han bärde ut kroppen. Han vet inte att jag vet utan han sa att hon dog i en bilolycka.
Sedan kom tårarna och Liam la sina armar runtom mig. Det kändes som att jag äntligen var helt skyddad och att inget kunde röra mig. Jag böjde mig mot han och kysste han, riktigt den här gången och det enda jag visste var att jag aldrig ville släppa taget om han.
Jag vaknade av att någon skakade mig. Sedan såg jag att det var Michael och jag satte mig genast upp. Tydligen hade jag somnat i gårdagens kläder.
- Carlos vill prata med dig, just nu är han hos den dära Liam, var det enda han sa och sedan gick han ut ur rummet.
Jag kunde höra på tonfallet hans att det här inte skulle sluta bra. Snabbt så bytte jag om och gick sedan den lilla sträckan dit där Carlos väntade.
- Du ville prata med mig? frågade jag och kollade han rakt i ögonen.
För första gången i mitt liv så kände jag hat mot han. Hat för att han var anledningen till att Liam var här. Hat för vad han gjort mot mig.
- Varför gjorde du inte det jag bad dig om?! sa Carlos med höjd röst. - Och varför är han skadad?!
- Ehm för att... det var så att... bara det att, sa jag men sen så avbröt någon mig.
- För att jag spottade på henne, säger Liam med en nonchalant ton.
Jag granskade pappa och såg hur vreden i hans
ansikte försvann och han till och med började att skratta.
- Ja då får du ta och skylla dig själv, säger Carlos. - Bra gjort stumpan, jag tror vi struntar i fingret för tillfället.
Sedan går han ut ur rummet och jag väntar tills jag vet att han hunnit gå en bit.
Även fast rummet är ljudisolerat vill jag inte ta några risker.
- Tack, är allt jag lyckas få fram. - Du vet inte vad han gör med folk som inte gör som han säger. Min mamma var en av dom.
- Berätta vad som hände, säger han och jag slår mig ner på sängen och börjar prata.
- Min mamma hette Nelly. Pappa var ofta borta hela dagar och ofta elak mot henne så en dag fick hon nog och tänkte fly. Men innan hon hunnit ut sköt pappa henne. Jag hörde skottet och såg när han bärde ut kroppen. Han vet inte att jag vet utan han sa att hon dog i en bilolycka.
Sedan kom tårarna och Liam la sina armar runtom mig. Det kändes som att jag äntligen var helt skyddad och att inget kunde röra mig. Jag böjde mig mot han och kysste han, riktigt den här gången och det enda jag visste var att jag aldrig ville släppa taget om han.
Okej besöksrekordet är nu 123 unika personer och 612 sidvisningar.
Även rekordet på kommentarerna har höjts till 20 kommentarer!:D TACK!♥
Så vi kör med 8 kommentarer tills nästa del:)
Don't bring a knife into a gunfight del 6
Jag hade hade träffat övre delen av armen i min ilska. Blodet från armen rann ner på golvet och lämnade droppar. Det var bara ett ytligt sår men jag hade träffat en ven så om jag inte stoppade blodet skulle det bli värre. Jag tog bandaget och lindade det runt armen. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag höll på med, det var ju jag som skadat han. Det enda jag visste var att han inte borde dö.
- Jag ska vara glad att du inte högg av mig fingret i alla fall, sa Liam och försökte låta så normal som möjligt.
- Tyst med dig, sa jag men Liam hörde att jag kvävde ett litet skratt. - Jag tänker inte skära av ditt finger, inte än.
Liam var tyst medans jag fixade bandaget runt hans arm.
- Jag är ledsen för det här, för allt, sa jag.
- Som jag sa så är det inte ditt fel.
- Lyssna Liam, du har ingen aning vilka problem du ger mig genom att bete dig såhär.
- Döda mig då, sa han och allvaret i hans röst berättade att han menade det.
Han räckte mig kniven som jag släppt ner på sängen. Bara det att han höll i kniven utan att skada mig chockade mig. Jag tog emot kniven och höll spetsen mot hans bröstkorg. För bara några dagar sedan hade jag utan tvekan dödat han, men något var annorlunda, för hur jag än försökte lyckades jag inte röra mina armar. Jag släppte ner kniven mot golvet och i samma rörelse tog Liam min hand. Min första instinkt var att resa mig upp och börja skrika igen, men något höll mig kvar, något i hans ögon. Sakta kände jag Liams ansikte komma närmare. Stunden våra läppar möttes drog jag mig undan och tänkte börja skrika åt han igen.
- Han kommer döda mig, var allt jag fick ur mig innan jag gick därifrån och lämnade Liam ensam.
Jag gick in på mitt rum och tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra med Liam? Jag kunde inte döda han, men en liten del av mig ångrade att jag rusade därifrån. Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra?
Jag hade hade träffat övre delen av hans arm i min ilska. Blodet från armen rann ner på golvet och lämnade droppar. Det var bara ett ytligt sår men jag hade träffat en ven så om jag inte stoppade blodet skulle det bli värre. Jag tog bandaget och lindade det runt armen. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag höll på med, det var ju jag som skadat han. Det enda jag visste var att han inte borde dö.
- Jag ska vara glad att du inte högg av mig fingret i alla fall, sa Liam och försökte låta så normal som möjligt.
- Tyst med dig, sa jag men Liam hörde att jag kvävde ett litet skratt. - Jag tänker inte skära av ditt finger, inte än.
Liam var tyst medans jag fixade bandaget runt hans arm.
- Jag är ledsen för det här, för allt, sa jag.
- Som jag sa så är det inte ditt fel.
- Lyssna Liam, du har ingen aning vilka problem du ger mig genom att bete dig såhär.
- Döda mig då, sa han och allvaret i hans röst berättade att han menade det.
Han räckte mig kniven som jag släppt ner på sängen. Bara det att han höll i kniven utan att skada mig chockade mig. Jag tog emot kniven och höll spetsen mot hans bröstkorg. För bara några dagar sedan hade jag utan tvekan dödat han, men något var annorlunda, för hur jag än försökte lyckades jag inte röra mina armar. Jag släppte ner kniven mot golvet och i samma rörelse tog Liam min hand. Min första instinkt var att resa mig upp och börja skrika igen, men något höll mig kvar, något i hans ögon. Sakta kände jag Liams ansikte komma närmare. Stunden våra läppar möttes drog jag mig undan och tänkte börja skrika åt han igen.
- Han kommer döda mig, var allt jag fick ur mig innan jag gick därifrån och lämnade Liam ensam.
Jag gick in på mitt rum och tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra med Liam? Jag kunde inte döda han, men en liten del av mig ångrade att jag rusade därifrån. Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra?
Eftersom ni gav mig hela 17 kommentarer på mindre än en timme så kände jag mig tvungen att skriva klart kapitlet. Hoppas ni är nöjda!:)
TUSEN TACK!♥ ILY!♥
8 kommentarer och ett nytt kapitel är påväg:D
Don't bring a knife into a gunfight del 5
- Va? Ska jag skära av han ett finger? sa jag högt.
- Ja, det brukar ju inte vara något problem eller?
Nej just det, det brukade inte vara ett problem. Jag hittar på någon dålig ursäkt så att pappa inte blir misstänksam över min förvåning. Sedan hämtar jag bandage och vatten och går mot Liam. Min hjärna hade en inre kamp om vad jag skulle göra. Men jag visste att det bara var en sak jag kunde göra, lyda pappas order. Varför var Liam tvungen att vara så annorlunda? Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra? Jag hatade honom, tror jag. Jag gick in i rummet och där satt han, i hörnet som alltid.
- Hej Cara, sa han.
Hela min kropp och själ kämpade emot för att inte skrika åt han att hålla käften och börja hata mig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängen som alltid och stirrade rakt framför mig. Liam måste ha sett att något var fel för han reste sig upp och satte sig bredvid mig. Men innan han sa något så klarade jag inte av att hålla allt inom mig.
- Rör mig inte! skrek jag, drog fram kniven och flög upp.
- F-förlåt, jag skulle bara, var allt Liam hann säga innan jag började skrika igen.
- Vad är det för fel på dig? Varför ska du alltid vara så jävla snäll mot mig?! Jag har ju förfan hotat dig till livet, kidnappat dig och mitt nuvarande uppdrag är att skära av ett finger från dig och skicka det till dina vänner! Varför hatar du mig inte?!?
- För att det inte är ditt fel, säger han tyst efter ett tag.
Jag blir så paff att jag sätter mig ner på golvet. Inte bara det att han inte hatade mig, han försvarade mig.
- Vems fel är det då? frågade jag och försökte att inte låta alltför förvånad.
- Din far, Carlos tror jag han hette, svarade han. - Jag hörde er prata när jag var drogad. Han skulle sett till att du inte behövt göra allt det här.
Jag ville skrika åt han hur fel han hade, skjuta han och elda upp kroppen. Men jag visste att han hade rätt. Det var droppen, jag gick fram till han och högg med kniven. Jag kommer aldrig glömma blicken han gav mig, fylld med rädsla.
- Va? Ska jag skära av han ett finger? sa jag högt.
- Ja, det brukar ju inte vara något problem eller?
Nej just det, det brukade inte vara ett problem. Jag hittar på någon dålig ursäkt så att pappa inte blir misstänksam över min förvåning. Sedan hämtar jag bandage och vatten och går mot Liam. Min hjärna hade en inre kamp om vad jag skulle göra. Men jag visste att det bara var en sak jag kunde göra, lyda pappas order. Varför var Liam tvungen att vara så annorlunda? Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra? Jag hatade honom, tror jag. Jag gick in i rummet och där satt han, i hörnet som alltid.
- Hej Cara, sa han.
Hela min kropp och själ kämpade emot för att inte skrika åt han att hålla käften och börja hata mig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängen som alltid och stirrade rakt framför mig. Liam måste ha sett att något var fel för han reste sig upp och satte sig bredvid mig. Men innan han sa något så klarade jag inte av att hålla allt inom mig.
- Rör mig inte! skrek jag, drog fram kniven och flög upp.
- F-förlåt, jag skulle bara, var allt Liam hann säga innan jag började skrika igen.
- Vad är det för fel på dig? Varför ska du alltid vara så jävla snäll mot mig?! Jag har ju förfan hotat dig till livet, kidnappat dig och mitt nuvarande uppdrag är att skära av ett finger från dig och skicka det till dina vänner! Varför hatar du mig inte?!?
- För att det inte är ditt fel, säger han tyst efter ett tag.
Jag blir så paff att jag sätter mig ner på golvet. Inte bara det att han inte hatade mig, han försvarade mig.
- Vems fel är det då? frågade jag och försökte att inte låta alltför förvånad.
- Din far, Carlos tror jag han hette, svarade han. - Jag hörde er prata när jag var drogad. Han skulle sett till att du inte behövt göra allt det här.
Jag ville skrika åt han hur fel han hade, skjuta han och elda upp kroppen. Men jag visste att han hade rätt. Det var droppen, jag gick fram till han och högg med kniven. Jag kommer aldrig glömma blicken han gav mig, fylld med rädsla.
Hehe spännande va?;)
SJUKT TACK för besöksrekordet idag igen:D♥♥♥
7 kommentarer tills nästa avsnitt då:)
Don't bring a knife into a gunfight del 4
- Jag menade inte med att göra dig ledsen, sa Liam från andra sidan dörren.
Mina tårar stannade plötsligt upp och jag torkade bort resten av dom från kinden och reste mig upp. Det som störde mig var inte det att han stirrat ut mig, utan att han inte hatade mig. Det var min pappa som kidnappat han och jag har hotat att döda honom. Jag gick in i rummet och orkade inte komma på en lögn för mina tårar. Vi båda visste vad som hänt.
- Vad heter du? frågade Liam igen även fast han var medveten om kniven jag gömde.
- Cara, sa jag efter att jag först hindrat mig själv från att skrika åt han.
Jag tog resten av pizzan och åt upp den i några tuggor. Sedan satt vi bara där i rummet i flera timmar. Liam i sitt hörn och jag i sängen. Men när jag hörde pappa och Michael återvända fick jag bråttom med att kasta kartongen.
- Hur går det stumpan? frågade pappa när han kom in i köket. - Har du skärt av han något än?
Pappas humor var lite absurb om man säger så.
- Nä, men enligt han så är bästa sättet att ta kontakt med dom andra att använda Twitter.
- Hahahaha, vad är det? skrattade pappa frågande.
- Typ någon internetsida, svarade jag.
- Vi håller lågt i någon vecka innan vi tar första kontakten, okej? sa pappa samtidigt som han kastade en tidning till mig.
- Mmm okej.
På första sidan står det med stora svarta bokstäver "Liam Payne från One direction spårlöst försvunnen, troligtvis kidnappad". Jag bläddrar upp sidan för artikeln och läser. Det står nästan bara fakta om bandet för att dölja hur lite dom vet om hans kidnappning.
- Dom vet ingenting om vad som hänt, sa jag när jag läst klart.
- Då kanske vi borde ge dom bevis på att vi har honom, säger pappa och jag anar att det inte kommer sluta bra. - Skär av ett finger och visa det för hans såkallade vänner.
- Jag menade inte med att göra dig ledsen, sa Liam från andra sidan dörren.
Mina tårar stannade plötsligt upp och jag torkade bort resten av dom från kinden och reste mig upp. Det som störde mig var inte det att han stirrat ut mig, utan att han inte hatade mig. Det var min pappa som kidnappat han och jag har hotat att döda honom. Jag gick in i rummet och orkade inte komma på en lögn för mina tårar. Vi båda visste vad som hänt.
- Vad heter du? frågade Liam igen även fast han var medveten om kniven jag gömde.
- Cara, sa jag efter att jag först hindrat mig själv från att skrika åt han.
Jag tog resten av pizzan och åt upp den i några tuggor. Sedan satt vi bara där i rummet i flera timmar. Liam i sitt hörn och jag i sängen. Men när jag hörde pappa och Michael återvända fick jag bråttom med att kasta kartongen.
- Hur går det stumpan? frågade pappa när han kom in i köket. - Har du skärt av han något än?
Pappas humor var lite absurb om man säger så.
- Nä, men enligt han så är bästa sättet att ta kontakt med dom andra att använda Twitter.
- Hahahaha, vad är det? skrattade pappa frågande.
- Typ någon internetsida, svarade jag.
- Vi håller lågt i någon vecka innan vi tar första kontakten, okej? sa pappa samtidigt som han kastade en tidning till mig.
- Mmm okej.
På första sidan står det med stora svarta bokstäver "Liam Payne från One direction spårlöst försvunnen, troligtvis kidnappad". Jag bläddrar upp sidan för artikeln och läser. Det står nästan bara fakta om bandet för att dölja hur lite dom vet om hans kidnappning.
- Dom vet ingenting om vad som hänt, sa jag när jag läst klart.
- Då kanske vi borde ge dom bevis på att vi har honom, säger pappa och jag anar att det inte kommer sluta bra. - Skär av ett finger och visa det för hans såkallade vänner.
DAMN vi är påväg att slå besöksrekord igen!;D
Behöver bara några få besökare till så tipsa era vänner:)
7 kommentarer till nästa avsnitt, tack för era kommentarer!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 3
Hela natten låg jag vaken och tänkte på hur rädd han sett ut när jag hotat han. Jag försökte neka det men jag ångrade faktiskt hur jag betett mig mot han. Men jag visste att jag skulle få prata med han idag igen, jag var en av maffians bästa förhörare. Det var för att jag inte var rädd att ta till våld.
- Cara, lyssnar du på vad jag säger? frågar helt plötsligt pappa som kommit in i mitt rum.
- Va?
- Jag åker med Michael för att... ta hand om Mr Andressa, säger han och kastar en nyckel till mig. - Du går tillbaka till Mr Payne och frågar hur man bäst tar kontakt med hans kompisar utan att någon annan får reda på det.
- Aa okej.
Jag går från mitt rum in i köket för att ta något snabbt att äta. Ni kan ju tro att vi borde leva ett lyxliv men ärligt talat så är jag nöjd med det här livet. Vi köpte ett stort gammalt fabrikshus och anlitade en firma för att renovera den. I nuläget så gjorde vi det inte för pengarna, utan för att jag faktiskt på något konstigt sätt som jag inte själv förstår så gillar jag det. I kylen fanns en halv pizza sen två dagar tillbaka så jag slänger in den i micron. Precis när jag är påväg att sätta mig ner och äta den tar jag med mig pizzan i kartongen och går iväg. Jag låser upp dörren och går in till Liam och sätter mig på sängen. Han själv sitter fortfarande kvar i hörnet där jag lämnade honom igår. Blicken han ger mig är inte fylld av rent hat, utan mer någon slags sorg. Innan han hinner säga något kastar jag en pizzabit till han.
- Men tro inte att jag gör det av godhet, det är för att du ska veta vad som väntar om man gör som jag säger, säger jag men han ger mig ett leende som att han vet att jag nyss ljög. - Så hur tar man kontakt med dina bandkompisar utan att någon annan får veta?
- Twitter, svarar han efter ett tag.
- Allvarligt? frågar jag.
- Troligtvis så har dom buggat telefonlinjerna och du kommer aldrig fram till dom för alla säkerhetsvakter, så ja twitter.
Det som irriterade mig var inte tonfallet i hans röst utan att han faktiskt talade sanning. Varför bestämde han sig helt plötsligt för att börja prata? Han gick mig på nerverna och jag funderade seriöst på att skjuta han och skylla på att han försökte rymma, men det var ändå något som stoppade mig. Jag gick fram och tillbaka i rummet medans Liam stirrade ut mig som vanligt.
- Vad stirrar du på?! skrek jag helt plötsligt. - Jag är för fan inget jävla zoo-djur!!!
Jag gick ut ur rummet med stora steg och slog igen dörren. Aldrig hade det här hänt förut, att någon bara genom att stirra på mig fått mig att bli så här arg. Men på något sätt ersattes allt det arga av, ja sorg. Sorg över att han stirrat ut mig som att jag var något miffo, jag var faktiskt en vanlig person med ett lite ovanligt yrke. Jag kryper upp och sätter mig mot dörren och kan inte stoppa tårarna som kommer rinnande.
Hela natten låg jag vaken och tänkte på hur rädd han sett ut när jag hotat han. Jag försökte neka det men jag ångrade faktiskt hur jag betett mig mot han. Men jag visste att jag skulle få prata med han idag igen, jag var en av maffians bästa förhörare. Det var för att jag inte var rädd att ta till våld.
- Cara, lyssnar du på vad jag säger? frågar helt plötsligt pappa som kommit in i mitt rum.
- Va?
- Jag åker med Michael för att... ta hand om Mr Andressa, säger han och kastar en nyckel till mig. - Du går tillbaka till Mr Payne och frågar hur man bäst tar kontakt med hans kompisar utan att någon annan får reda på det.
- Aa okej.
Jag går från mitt rum in i köket för att ta något snabbt att äta. Ni kan ju tro att vi borde leva ett lyxliv men ärligt talat så är jag nöjd med det här livet. Vi köpte ett stort gammalt fabrikshus och anlitade en firma för att renovera den. I nuläget så gjorde vi det inte för pengarna, utan för att jag faktiskt på något konstigt sätt som jag inte själv förstår så gillar jag det. I kylen fanns en halv pizza sen två dagar tillbaka så jag slänger in den i micron. Precis när jag är påväg att sätta mig ner och äta den tar jag med mig pizzan i kartongen och går iväg. Jag låser upp dörren och går in till Liam och sätter mig på sängen. Han själv sitter fortfarande kvar i hörnet där jag lämnade honom igår. Blicken han ger mig är inte fylld av rent hat, utan mer någon slags sorg. Innan han hinner säga något kastar jag en pizzabit till han.
- Men tro inte att jag gör det av godhet, det är för att du ska veta vad som väntar om man gör som jag säger, säger jag men han ger mig ett leende som att han vet att jag nyss ljög. - Så hur tar man kontakt med dina bandkompisar utan att någon annan får veta?
- Twitter, svarar han efter ett tag.
- Allvarligt? frågar jag.
- Troligtvis så har dom buggat telefonlinjerna och du kommer aldrig fram till dom för alla säkerhetsvakter, så ja twitter.
Det som irriterade mig var inte tonfallet i hans röst utan att han faktiskt talade sanning. Varför bestämde han sig helt plötsligt för att börja prata? Han gick mig på nerverna och jag funderade seriöst på att skjuta han och skylla på att han försökte rymma, men det var ändå något som stoppade mig. Jag gick fram och tillbaka i rummet medans Liam stirrade ut mig som vanligt.
- Vad stirrar du på?! skrek jag helt plötsligt. - Jag är för fan inget jävla zoo-djur!!!
Jag gick ut ur rummet med stora steg och slog igen dörren. Aldrig hade det här hänt förut, att någon bara genom att stirra på mig fått mig att bli så här arg. Men på något sätt ersattes allt det arga av, ja sorg. Sorg över att han stirrat ut mig som att jag var något miffo, jag var faktiskt en vanlig person med ett lite ovanligt yrke. Jag kryper upp och sätter mig mot dörren och kan inte stoppa tårarna som kommer rinnande.
Är så sjukt stolt över er läsare! Rekord på besökare och kommentarer!
Jag blir så sjukt peppad att fortsätta skriva!:D
7 kommentarer innan nästa kommer ut, det klarar ni snabbt;)
Tack alla ni som läser och kommenterar!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 2
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Tack så SJUKT MYCKET för alla supergulliga kommentarer!:D
Okej 6 kommentarer tills jag börjar skriva på nästa kapitel♥
Jag har gjort mitt bästa med designen men är inte så bra på sånt utan ändrade bara lite färger:)
Don't bring a knife into a gunfight del 1
Den stora svart bilen med den stulna registreringsskylten körde in genom porten. Jag kollade ut genom fönstret så att den inte varit förföljd och tryckte sedan på knappen för att stänga porten. Det blev mörkt men någon tände en lampa medans jag gick fram till bilen.
- Hur gick det pappa? frågade jag när mannen som körde hoppade ut ur bilen.
- Utmärkt stumpan utmärkt, svarade mannen som var min pappa. - Du kommer aldrig tro vem vi hittade när vi länsade juveleraren.
- Det gick ju inte särskilt bra förra gången du kidnappade någon, sa jag men blev ändå nyfiken.
- Men den här kommer dom betala miljoner för, minst! sa han högt och skrattade.
Det var min far Carlos det, ledare över maffiagänget i London. Och vem jag var? Mitt namn är Cara Pasolini, 19 år och den yngsta maffiamedlemmen. Expert på lönnmord och kidnappningar. Hoppade ur skolan vid femton års ålder, även samma år jag fick min första pistol.
- Vill du inte se vem vi tog med oss? frågade Michael, även han medlem i maffian.
- Aja ta fram den här speciella personen då, säger jag och slår till Michael på skoj.
Michael var några år äldre än mig och hade alltid varit som min storebror. Carlos öppnade bagageluckan och däri låg en kille som såg ut att vara i min ålder. På något sätt såg han lugn ut, istället för skräckslagen som dom flesta av våra offer såg ut som. Han stirrade mig rakt in i ögonen och jag såg ingen rädsla, men han kollade på mig på ett sätt som nästan fick mig att rysa.
- Drogade ni honom? frågade jag.
- Det var för fan mitt på dan, vad skulle vi gjort? svarde pappa.
- Men vänta lite nu, är inte det där typ killen i det dära bandet new direction, fun fection eller något? frågade jag och granskade hans ansikte.
- Joo! Tänk vad dom kommer betala för honom, säger Michael.
- Är ni helt dumma? Varenda jävla snut kommer vara efter oss, säger jag och blir smått irriterad på dom.
- Och det är där du kommer in Cara, du ska ta kontakt med resten av killarna i det dära bandet och få dom att betala ur egen kassa, säger pappa som att han kommit på världens smartaste ide.
- Jag kommer bli tagen!
- Men då hotar vi med att döda deras lilla vän, säger pappa och flinar. - Du har inget val stumpan.
- Jaja, flytta han till rummet sålänge då, sa jag med en känsla av att det här aldrig skulle kunna sluta bra.
Men inte ens jag kunde inte ana vad som skulle hända och hur rätt jag haft.
Den stora svart bilen med den stulna registreringsskylten körde in genom porten. Jag kollade ut genom fönstret så att den inte varit förföljd och tryckte sedan på knappen för att stänga porten. Det blev mörkt men någon tände en lampa medans jag gick fram till bilen.
- Hur gick det pappa? frågade jag när mannen som körde hoppade ut ur bilen.
- Utmärkt stumpan utmärkt, svarade mannen som var min pappa. - Du kommer aldrig tro vem vi hittade när vi länsade juveleraren.
- Det gick ju inte särskilt bra förra gången du kidnappade någon, sa jag men blev ändå nyfiken.
- Men den här kommer dom betala miljoner för, minst! sa han högt och skrattade.
Det var min far Carlos det, ledare över maffiagänget i London. Och vem jag var? Mitt namn är Cara Pasolini, 19 år och den yngsta maffiamedlemmen. Expert på lönnmord och kidnappningar. Hoppade ur skolan vid femton års ålder, även samma år jag fick min första pistol.
- Vill du inte se vem vi tog med oss? frågade Michael, även han medlem i maffian.
- Aja ta fram den här speciella personen då, säger jag och slår till Michael på skoj.
Michael var några år äldre än mig och hade alltid varit som min storebror. Carlos öppnade bagageluckan och däri låg en kille som såg ut att vara i min ålder. På något sätt såg han lugn ut, istället för skräckslagen som dom flesta av våra offer såg ut som. Han stirrade mig rakt in i ögonen och jag såg ingen rädsla, men han kollade på mig på ett sätt som nästan fick mig att rysa.
- Drogade ni honom? frågade jag.
- Det var för fan mitt på dan, vad skulle vi gjort? svarde pappa.
- Men vänta lite nu, är inte det där typ killen i det dära bandet new direction, fun fection eller något? frågade jag och granskade hans ansikte.
- Joo! Tänk vad dom kommer betala för honom, säger Michael.
- Är ni helt dumma? Varenda jävla snut kommer vara efter oss, säger jag och blir smått irriterad på dom.
- Och det är där du kommer in Cara, du ska ta kontakt med resten av killarna i det dära bandet och få dom att betala ur egen kassa, säger pappa som att han kommit på världens smartaste ide.
- Jag kommer bli tagen!
- Men då hotar vi med att döda deras lilla vän, säger pappa och flinar. - Du har inget val stumpan.
- Jaja, flytta han till rummet sålänge då, sa jag med en känsla av att det här aldrig skulle kunna sluta bra.
Men inte ens jag kunde inte ana vad som skulle hända och hur rätt jag haft.
Snälla skriv vad ni tycker om den så jag vet om jag ska fortsätta med den!
Innan jag skriver nästa vill jag ha minst 5 kommentarer:)
