Don't bring a knife into a gunfight del 2
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Tack så SJUKT MYCKET för alla supergulliga kommentarer!:D
Okej 6 kommentarer tills jag börjar skriva på nästa kapitel♥
Jag har gjort mitt bästa med designen men är inte så bra på sånt utan ändrade bara lite färger:)
Kommentarer
Postat av: Emilia
tycker att det är rätt så intressant med att hon är med i en maffia, super bra mer :D
Postat av: Paulina
Det är så spännande. Älskar denna novellen ÄLSKAR.
Postat av: Paulina
Asbra sjukt bra jag älskar denna novell den är så spännande :)
Postat av: Lina
Mer (;
Postat av: Evelina - Vardag, foto & insperation
Åh, önskar att jag hade lika bra ideér om fanfics som du D: så himla duktig är du..
Postat av: Grace
Mer!:D
Postat av: grace
mer!<3
Postat av: isabelle
asssssssss braaaaaaaa !!!!!!!!!!!
du har as bra fantasi och ideér as braaa
jag var osäker på om denna skulle bli lika bra som din förra så jag tveka innan jag börja läsa men nu ångrar jag inget assss bra !!! <3
Postat av: Anonym
Postat av: Alexandra
Skiitbra! :D
Meer, nuu!
Postat av: sandra
har aldrig läst en ff som är så annorluna jämfört med de andra jag läst/läser!
jättebra och spännande! :))
Postat av: Annie
Kommer nästa del snart?? :D
Postat av: Matilda. c:
Annorlunda. Det gillas. :D
Trackback
