Don't bring a knife into a gunfight del 11

Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.

När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.

- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.

Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.

- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.

När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.

Liams synpunkt:

Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.

Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.

När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.

- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.

Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.

- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.

När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.

Liams synpunkt:

Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.

Jag fick en fråga, det var hur jag kom på iden till den här novellen.

Det var så att jag lyssnade på en låt som heter "Smooth Criminial" som glee gjort en cover på. Och då började jag fantisera lite oxå bara BAM så visste jag vad jag skulle skriva om!

9 komentarer tills nästa avsnitt då?:)

Tack underbara läsare!♥

Vad tror ni händer nudå?;)

Blev nästan lite rädd när jag läste slutet ;)) kommer nästa snart? :)

Omg, seriöst bara skriv mer :O

ÅH, borde det inte finnas en lag på att man inte får sluta skriva när det är så spännande!? Mer.

DENHÄRFANFICENÄRDENBÄSTAJAGLÄST, så gryymt spännande hela tiden, blir så nervööös.

Och btw, den covern glee gjorde är gryyym!<3

så jävla cp bra! skriv mer!!!!!

Oh God, så sjukt jävla bra!! <3

sååå sjukt bra! HOPPAS HON SKÖT IHJÄL HONOM ISTÄLLET FÖR TVÄRT OM! HAN GÖR MIG NERVÖS. HAN KOMMER STÅ FRAMFÖR MIG I MIN DRÖM INATT!



Älskar din uppdatering! Flera gånger om dagen, me gusta! :D

Gud va spännande!!

Mer!!!!

Spännande!



MEr :D

Så spännande! MER:)

as bra den bästa jag har läst !!

mer!<3

dina två fanfics har varit dom bästa jag har läst !!

grymt! <3 tack för svaret btw. :D <3

Omfg cp bra vill bara ha mer!!

Älskar båda du har gjort :D<333

Jätte bra <333

OMG vad spännande!

mer :D <3

Skitbra!! :D