Hela natten låg jag vaken och tänkte på hur rädd han sett ut när jag hotat han. Jag försökte neka det men jag ångrade faktiskt hur jag betett mig mot han. Men jag visste att jag skulle få prata med han idag igen, jag var en av maffians bästa förhörare. Det var för att jag inte var rädd att ta till våld.

- Cara, lyssnar du på vad jag säger? frågar helt plötsligt pappa som kommit in i mitt rum.

- Va?

- Jag åker med Michael för att... ta hand om Mr Andressa, säger han och kastar en nyckel till mig. - Du går tillbaka till Mr Payne och frågar hur man bäst tar kontakt med hans kompisar utan att någon annan får reda på det.

- Aa okej.

Jag går från mitt rum in i köket för att ta något snabbt att äta. Ni kan ju tro att vi borde leva ett lyxliv men ärligt talat så är jag nöjd med det här livet. Vi köpte ett stort gammalt fabrikshus och anlitade en firma för att renovera den. I nuläget så gjorde vi det inte för pengarna, utan för att jag faktiskt på något konstigt sätt som jag inte själv förstår så gillar jag det.  I kylen fanns en halv pizza sen två dagar tillbaka så jag slänger in den i micron. Precis när jag är påväg att sätta mig ner och äta den tar jag med mig pizzan i kartongen och går iväg. Jag låser upp dörren och går in till Liam och sätter mig på sängen. Han själv sitter fortfarande kvar i hörnet där jag lämnade honom igår. Blicken han ger mig är inte fylld av rent hat, utan mer någon slags sorg. Innan han hinner säga något kastar jag en pizzabit till han.

- Men tro inte att jag gör det av godhet, det är för att du ska veta vad som väntar om man gör som jag säger, säger jag men han ger mig ett leende som att han vet att jag nyss ljög. - Så hur tar man kontakt med dina bandkompisar utan att någon annan får veta?

- Twitter, svarar han efter ett tag.

- Allvarligt? frågar jag.

- Troligtvis så har dom buggat telefonlinjerna och du kommer aldrig fram till dom för alla säkerhetsvakter, så ja twitter.

Det som irriterade mig var inte tonfallet i hans röst utan att han faktiskt talade sanning. Varför bestämde han sig helt plötsligt för att börja prata? Han gick mig på nerverna och jag funderade seriöst på att skjuta han och skylla på att han försökte rymma, men det var ändå något som stoppade mig. Jag gick fram och tillbaka i rummet medans Liam stirrade ut mig som vanligt.

- Vad stirrar du på?! skrek jag helt plötsligt. - Jag är för fan inget jävla zoo-djur!!!

Jag gick ut ur rummet med stora steg och slog igen dörren. Aldrig hade det här hänt förut, att någon bara genom att stirra på mig fått mig att bli så här arg. Men på något sätt ersattes allt det arga av, ja sorg. Sorg över att han stirrat ut mig som att jag var något miffo, jag var faktiskt en vanlig person med ett lite ovanligt yrke. Jag kryper upp och sätter mig mot dörren och kan inte stoppa tårarna som kommer rinnande.