- Jag menade inte med att göra dig ledsen, sa Liam från andra sidan dörren.

Mina tårar stannade plötsligt upp och jag torkade bort resten av dom från kinden och reste mig upp. Det som störde mig var inte det att han stirrat ut mig, utan att han inte hatade mig. Det var min pappa som kidnappat han och jag har hotat att döda honom. Jag gick in i rummet och orkade inte komma på en lögn för mina tårar. Vi båda visste vad som hänt.

- Vad heter du? frågade Liam igen även fast han var medveten om kniven jag gömde.

- Cara, sa jag efter att jag först hindrat mig själv från att skrika åt han.

Jag tog resten av pizzan och åt upp den i några tuggor. Sedan satt vi bara där i rummet i flera timmar. Liam i sitt hörn och jag i sängen. Men när jag hörde pappa och Michael återvända fick jag bråttom med att kasta kartongen.

- Hur går det stumpan? frågade pappa när han kom in i köket. - Har du skärt av han något än?

Pappas humor var lite absurb om man säger så.

- Nä, men enligt han så är bästa sättet att ta kontakt med dom andra att använda Twitter.

- Hahahaha, vad är det? skrattade pappa frågande.

- Typ någon internetsida, svarade jag.

- Vi håller lågt i någon vecka innan vi tar första kontakten, okej? sa pappa samtidigt som han kastade en tidning till mig.

- Mmm okej.

På första sidan står det med stora svarta bokstäver "Liam Payne från One direction spårlöst försvunnen, troligtvis kidnappad". Jag bläddrar upp sidan för artikeln och läser. Det står nästan bara fakta om bandet för att dölja hur lite dom vet om hans kidnappning.

- Dom vet ingenting om vad som hänt, sa jag när jag läst klart.

- Då kanske vi borde ge dom bevis på att vi har honom, säger pappa och jag anar att det inte kommer sluta bra. - Skär av ett finger och visa det för hans såkallade vänner.