Open your eyes del 15
Britneys synvinkel:
Vi somnade faktiskt där på min sjukhussäng, sida vid sida, det var inte förräns klockan var fem på eftermiddagen som vi vaknade upp och jag insåg att jag borde prata med mina kompisar om min fest som skulle ske om två dagar. Vi var ganska tysta medans vi åkte hem men det var var inte för att vi inte kom på något att prata om utan därför att vi insåg att vi inte behövde prata, vi var lika koncentrerade på varann ändå. Våra händer släppte aldrig taget om varandra under hela bilresan även fast jag satt och kollade ut genom fönstret för att försöka ta igen för tiden jag inte kunnat se något alls. Niall småskrattade lite åt mig för att jag var så ivrig över några hus och träd.
- Allt är så vackert bara, sa jag till han och började studera varenda liten detalj i hans ansikte. - Du är så vacker.
- Du är tusen gånger vackrare, svarar han retsamt.
Resten av bilresan fortsatte med kampen om vem som var vackrast men jag måste erkänna mig smått besegrad då Niall lyckades twittertrenda "Britney Lopez you are beautiful".
- Jag måste nog skaffa ett twitterkonto så jag håller koll på alla dina twittertrender, plus att det verkar vara ganska kul att folk typ vill följa en och sånt, säger jag.
- Nu är vi framme, så välkommen till att se huset för första gången.
Det stora huset var vitt och hade höga staket runtom gården. Vi gick hand i hand längs den stenbelagda gången som ledde till dörren. Niall öppnade dörren och släppte in mig först. Jag hörde några som kom springande in i vardagsrummet och gick för att möta dom.
- Hej killar, äntligen kan jag se er, säger jag och ger dom varsin vänlig kram. Jag var helt överlycklig och kunde inte sluta le. Niall och jag satt i soffan med en skål med chips och såg på filmen "No strings attached".
- Det är ungefär så här jag vill ha det imorgon, fast med mer snacks, säger jag och skrattar.
- Vilka filmer vill du se då, ifall jag ska fixa någon som vi inte har, frågar han.
- Men typ romantisk komedi, nånting som man blir glad av, svarar jag.
- Okej, jag ska gå och beställa mat nu, pasta carbonara som vanligt till dig?
- Jepp, det blir bra.
Niall går iväg för att ringa och jag drar fram min dator. Den plingar till och börjar prata men jag stänger av programmet som får den att prata. Jag loggar in på skype men ingen av mina kompisar är inloggade så jag bestämmer mig för att skapa en twitter. Det tog fem minuter men sen hade jag skapat kontot och gått igenom "rundturen". Jag berättade mitt användarnamn för Niall och han och resten av bandet följde mig. Inte dåligt med onedirection som sina första följare va? Sen twittrade Niall "Britney Lopez is beautiful och taggade mig. Inom tio minuter hade jag över femtusen följare, flera hundra som twittrade till mig och dom flesta frågade om Niall och mig. Jag loggade ut från twitter men skrev till mina tre bästisar och fyra till att jag skulle ha fest på lördag. Sen kom Niall tillbaka med maten och vi satte på ännu en film medans vi åt och sen somnade jag i Nialls famn.
Nialls synvinkel:
Hon är så vacker när hon sover, så fridfull och utan bekymmer. Som att inget i världen skulle kunna krossa henne. Hon var precis den typen av tjej jag sökt efter, som man bara kunde sitta hemma hela dagen och se på film med. Men imorgon ska jag se till så hon fick världens bästa dag.
Britneys synvinkel:
Vi somnade faktiskt där på min sjukhussäng, sida vid sida, det var inte förräns klockan var fem på eftermiddagen som vi vaknade upp och jag insåg att jag borde prata med mina kompisar om min fest som skulle ske om två dagar. Vi var ganska tysta medans vi åkte hem men det var var inte för att vi inte kom på något att prata om utan därför att vi insåg att vi inte behövde prata, vi var lika koncentrerade på varann ändå. Våra händer släppte aldrig taget om varandra under hela bilresan även fast jag satt och kollade ut genom fönstret för att försöka ta igen för tiden jag inte kunnat se något alls. Niall småskrattade lite åt mig för att jag var så ivrig över några hus och träd.
- Allt är så vackert bara, sa jag till han och började studera varenda liten detalj i hans ansikte.
- Du är så vacker.
- Du är tusen gånger vackrare, svarar han retsamt.
Resten av bilresan fortsatte med kampen om vem som var vackrast men jag måste erkänna mig smått besegrad då Niall lyckades twittertrenda "Britney Lopez you are beautiful".
- Jag måste nog skaffa ett twitterkonto så jag håller koll på alla dina twittertrender, plus att det verkar vara ganska kul att folk typ vill följa en och sånt, säger jag.
- Nu är vi framme, så välkommen till att se huset för första gången.
Det stora huset var vitt och hade höga staket runtom gården. Vi gick hand i hand längs den stenbelagda gången som ledde till dörren. Niall öppnade dörren och släppte in mig först. Jag hörde några som kom springande in i vardagsrummet och gick för att möta dom.
- Hej killar, äntligen kan jag se er, säger jag och ger dom varsin vänlig kram.
Jag var helt överlycklig och kunde inte sluta le. Niall och jag satt i soffan med en skål med chips och såg på filmen "No strings attached".
- Det är ungefär så här jag vill ha det imorgon, fast med mer snacks, säger jag och skrattar.
- Vilka filmer vill du se då, ifall jag ska fixa någon som vi inte har, frågar han.
- Men typ romantisk komedi, nånting som man blir glad av, svarar jag.
- Okej, jag ska gå och beställa mat nu, pasta carbonara som vanligt till dig?
- Jepp, det blir bra.
Niall går iväg för att ringa och jag drar fram min dator. Den plingar till och börjar prata men jag stänger av programmet som får den att prata. Jag loggar in på skype men ingen av mina kompisar är inloggade så jag bestämmer mig för att skapa en twitter. Det tog fem minuter men sen hade jag skapat kontot och gått igenom "rundturen". Jag berättade mitt användarnamn för Niall och han och resten av bandet följde mig. Inte dåligt med onedirection som sina första följare va? Sen twittrade Niall "Britney Lopez is beautiful och taggade mig. Inom tio minuter hade jag över femtusen följare, flera hundra som twittrade till mig och dom flesta frågade om Niall och mig. Jag loggade ut från twitter men skrev till mina tre bästisar och fyra till att jag skulle ha fest på lördag. Sen kom Niall tillbaka med maten och vi satte på ännu en film medans vi åt och sen somnade jag i Nialls famn.
Nialls synvinkel:
Hon är så vacker när hon sover, så fridfull och utan bekymmer. Som att inget i världen skulle kunna krossa henne. Hon var precis den typen av tjej jag sökt efter, som man bara kunde sitta hemma hela dagen och se på film med. Men imorgon ska jag se till så hon fick världens bästa dag.
Tack för alla era kommentarer!♥
Open your eyes del 14
Jag vaknade upp på sjukhuset och kände slangarna i armarna. Bandaget satt på runt huvudet men jag visste att om jag tog av mig det skulle jag kunna se igen. Men ändå var det något som stoppade mig från att göra det. Jag var rädd för vad jag skulle möta, jag kommer nästan inte ihåg färgerna. Tänk om hela världen förändrats och allt var okänt och nytt för mig? Men det jag mest var rädd för var att även fast jag tog av mig bandaget att jag inte skulle kunna se.
- Niall? frågade jag och hoppades på ett svar.
- Här, svarade han till vänster om mig och sen hörde jag hur han gick darrigt mot mig.
Han satte sig mittemot mig i sängen och tog min hand. Våra fingrar sökte efter varandra och jag förstog att han inte kunde se.
- Hur fan lyckades du klara dig utan alla slangar i armarna? frågade jag och småskrattade.
- Min operation blev klar tidigare än din, så jag har varit vaken ett tag, svarade han. - Vill du ta av dig bandaget?
Jag behövde inte svara utan han höjde sina armar och började sakta knyta upp mitt band och även jag höjde mina armar för att knyta upp hans. Jag kände mitt bandage falla men i samma sekund stängde jag ögonen. Stunden jag sett fram emot men jag vågade inte möta den, jag är för feg.
- Jag vågar inte, tänk om allt är annorlunda än vad jag minns det? sa jag oroligt.
Som svar så kysste Niall mig länge och passionerat och när vi släppte taget öppnade jag mina ögon och stirrade rakt in i Nialls ögon. Ett brunt och ett blått. Ett av hans, ett av mina. Och i det ögonblicket visste jag att vi skulle vara tillsammans förevigt. Det spelade ingen roll vad som skulle hända i framtiden, det enda jag visste var att jag skulle möta den tillsammans med Niall.
- Jag älskar dig, säger jag.
- Jag älskar dig mer, svarar han.
Nialls synpunkt:
Det var underbart att få se hennes ögon kolla djupt in i mina på riktigt den här gången. Det var underbart att få se henne så lycklig och det var precis då jag förstog att det var henne jag skulle spendera resten av mitt liv med. Jag ville vakna upp med henne varje morgon och se henne djupt i ögonen och berätta hur mycket jag älskar henne. Att jag inte vill spendera en dag utan henne, att jag är redo att göra allt för att hon ska vara lycklig. Att jag en dag ska gå ner på ett knä för att be om hennes hand och att jag en dag ska säga "ja" till henne vid ett altar. Men idag så nöjer jag mig med att få berätta för henne hur mycket jag älskar henne.
Jag vaknade upp på sjukhuset och kände slangarna i armarna. Bandaget satt på runt huvudet men jag visste att om jag tog av mig det skulle jag kunna se igen. Men ändå var det något som stoppade mig från att göra det. Jag var rädd för vad jag skulle möta, jag kommer nästan inte ihåg färgerna. Tänk om hela världen förändrats och allt var okänt och nytt för mig? Men det jag mest var rädd för var att även fast jag tog av mig bandaget att jag inte skulle kunna se.
- Niall? frågade jag och hoppades på ett svar.
- Här, svarade han till vänster om mig och sen hörde jag hur han gick darrigt mot mig.
Han satte sig mittemot mig i sängen och tog min hand. Våra fingrar sökte efter varandra och jag förstog att han inte kunde se.
- Hur fan lyckades du klara dig utan alla slangar i armarna? frågade jag och småskrattade.
- Min operation blev klar tidigare än din, så jag har varit vaken ett tag, svarade han. - Vill du ta av dig bandaget?
Jag behövde inte svara utan han höjde sina armar och började sakta knyta upp mitt band och även jag höjde mina armar för att knyta upp hans. Jag kände mitt bandage falla men i samma sekund stängde jag ögonen. Stunden jag sett fram emot men jag vågade inte möta den, jag är för feg.
- Jag vågar inte, tänk om allt är annorlunda än vad jag minns det? sa jag oroligt.
Som svar så kysste Niall mig länge och passionerat och när vi släppte taget öppnade jag mina ögon och stirrade rakt in i Nialls ögon. Ett brunt och ett blått. Ett av hans, ett av mina. Och i det ögonblicket visste jag att vi skulle vara tillsammans förevigt. Det spelade ingen roll vad som skulle hända i framtiden, det enda jag visste var att jag skulle möta den tillsammans med Niall.
- Jag älskar dig, säger jag.
- Jag älskar dig mer, svarar han.
Nialls synpunkt:
Det var underbart att få se hennes ögon kolla djupt in i mina på riktigt den här gången. Det var underbart att få se henne så lycklig och det var precis då jag förstog att det var henne jag skulle spendera resten av mitt liv med. Jag ville vakna upp med henne varje morgon och se henne djupt i ögonen och berätta hur mycket jag älskar henne. Att jag inte vill spendera en dag utan henne, att jag är redo att göra allt för att hon ska vara lycklig. Att jag en dag ska gå ner på ett knä för att be om hennes hand och att jag en dag ska säga "ja" till henne vid ett altar. Men idag så nöjer jag mig med att få berätta för henne hur mycket jag älskar henne.
Det har hänt en mindre olycka med min mellanslagstangent som just nu är provisoriskt lagad med häftmassa så kanske har missat ett mellanslag här och där.
Stort tack till alla kommentarer!♥
Open your eyes del 13
Jag spenderade natten mest vaken funderandes på allt som skulle kunna gå fel. Dom råkar göra sönder någon synnerv hos Niall och han skulle aldrig mer kunna se igen. Eller i värsta fall, aldrig kunna andas igen. Ögonoperationer är en av dom mest komplicerade operationer som finns och det finns så mycket som kan gå fel så snabbt. Sedan när Niall äntligen kom in till mitt rum på morgonen och han la sig bredvid mig i några minuter så berättade jag allt jag tänkt på under natten.
- Tänk om något verkligen går fel? frågar jag och viskar sedan så tyst att jag är osäker på att Niall hör. - Tänk om vi dör?
- Det kommer gå bra, jag lovar dig Britney, svarar han och kysser mig på kinden. - Vi kommer klara oss, jag bara vet det.
I några minuter kändes det som att allt var perfekt, men vi väcktes av verkligheten vid namn Harry som kom in med en ballong till mig.
- Grattis på ögonoperationsdagen, säger han och ger mig ballongen och springer sedan ut ur rummet och lämnar mig och Niall ensamma igen. Det blev tyst i rummet men efter ett tag kunde jag bara inte hålla mig för skratt och började skratta som aldrig förr. Niall började också skratta men det kändes som att han skrattade åt mig pågrund av min oplanerade skrattattack.
- Du är så vacker när du skrattar, säger han och leker med fingrarna i mitt hår. - Jag hade tänkt fråga dig en sak förresten, vill du ha någon slags födelsedagsfest.
- Ärligt talat så skulle jag föredra att fira hela dagen med dig, men Frida kommer döda mig om jag inte har fest nu när jag lyckats bli ihop med Niall Horan, säger jag skämtsamt.
- Haha men om du och jag firar din artonårsdag ensamma så har du fest iövermorgon? frågar Niall. - På lördagen?
- Okej, fredag är det bara du och jag, säger jag och ler. - Lördagen så har vi fest, men vi behöver inte bjuda allt för många. - Jag bjuder några kompisar, du kan bjuda några kompisar, en liten fest bara.
- Okej, vi kan vara här i huset om vi bara ska vara ett tiotal personer, säger Niall. - Men vi borde nog åka mot sjukhuset nu, vi ska vara där om en timma.
Niall gick ut ur rummet och jag bytte snabbt om till några mysbyxor och något linne jag inte ens kommer ihåg hur det såg ut. Jag satte sedan upp håret i en enkel hästsvans och var sedan redo att åka. Louis och Liam vinkade hejdå när vi åkte iväg i limousinen enligt Niall och jag vinkade tillbaka. Tystnaden i limousinen var pinsam men ingen av oss hade en aning om vad vi skulle säga. När vi anlände till sjukhuset dröjde det knappt en kvart innan vi bytt om och låg redo för att sövas ner på sjukhussängarna. Det var då min nervositet kom tillbaka och jag vände mig åt vänster där jag visste att Niall låg. Men innan jag hunnit säga något tog han tag i min hand och viskade fyra enkla ord.
- Det kommer gå bra.
Jag spenderade natten mest vaken funderandes på allt som skulle kunna gå fel. Dom råkar göra sönder någon synnerv hos Niall och han skulle aldrig mer kunna se igen. Eller i värsta fall, aldrig kunna andas igen. Ögonoperationer är en av dom mest komplicerade operationer som finns och det finns så mycket som kan gå fel så snabbt. Sedan när Niall äntligen kom in till mitt rum på morgonen och han la sig bredvid mig i några minuter så berättade jag allt jag tänkt på under natten.
- Tänk om något verkligen går fel? frågar jag och viskar sedan så tyst att jag är osäker på att Niall hör. - Tänk om vi dör?
- Det kommer gå bra, jag lovar dig Britney, svarar han och kysser mig på kinden. - Vi kommer klara oss, jag bara vet det.
I några minuter kändes det som att allt var perfekt, men vi väcktes av verkligheten vid namn Harry som kom in med en ballong till mig.
- Grattis på ögonoperationsdagen, säger han och ger mig ballongen och springer sedan ut ur rummet och lämnar mig och Niall ensamma igen.
Det blev tyst i rummet men efter ett tag kunde jag bara inte hålla mig för skratt och började skratta som aldrig förr. Niall började också skratta men det kändes som att han skrattade åt mig pågrund av min oplanerade skrattattack.
- Du är så vacker när du skrattar, säger han och leker med fingrarna i mitt hår. - Jag hade tänkt fråga dig en sak förresten, vill du ha någon slags födelsedagsfest.
- Ärligt talat så skulle jag föredra att fira hela dagen med dig, men Frida kommer döda mig om jag inte har fest nu när jag lyckats bli ihop med Niall Horan, säger jag skämtsamt.
- Haha men om du och jag firar din artonårsdag ensamma så har du fest iövermorgon? frågar Niall. - På lördagen?
- Okej, fredag är det bara du och jag, säger jag och ler. - Lördagen så har vi fest, men vi behöver inte bjuda allt för många. - Jag bjuder några kompisar, du kan bjuda några kompisar, en liten fest bara.
- Okej, vi kan vara här i huset om vi bara ska vara ett tiotal personer, säger Niall. - Men vi borde nog åka mot sjukhuset nu, vi ska vara där om en timma.
Niall gick ut ur rummet och jag bytte snabbt om till några mysbyxor och något linne jag inte ens kommer ihåg hur det såg ut. Jag satte sedan upp håret i en enkel hästsvans och var sedan redo att åka. Louis och Liam vinkade hejdå när vi åkte iväg i limousinen enligt Niall och jag vinkade tillbaka. Tystnaden i limousinen var pinsam men ingen av oss hade en aning om vad vi skulle säga. När vi
anlände till sjukhuset dröjde det knappt en kvart innan vi bytt om och låg redo för att sövas ner på sjukhussängarna. Det var då min nervositet kom tillbaka och jag vände mig åt vänster där jag visste att Niall låg. Men innan jag hunnit säga något tog han tag i min hand och viskade fyra enkla ord.
- Det kommer gå bra.
Tack för alla snälla kommentarer!♥
Open your eyes del 12
- Hej, mitt namn är Britney Lopez och tydligen så vill dom att jag ska spela en låt ni förmodligen alla känner till, säger jag och publiken är dödstyst. - Jag vill ägna den till alla ni som aldrig har känt er vackra och har blivit nedtryckta hela ert liv och jag vill ägna den särskilt till Niall Horan, anledningen till att jag står här ikväll.
När jag sa namnet hörde jag folk viska, att vi var ett par och att jag var blind. Det hade tydligen stått en massa i tidningarna om oss men jag bestämde för att ignorera dom och jag började spela.
Every day is so wonderful
And suddenly it's hard to breathe
Now and then I get insecure
From all the pain, feel so ashamed
I am beautiful no matter what they say
Words can't bring me down
I am beautiful in every single way
Yes, words can't bring me down, oh no
So don't you bring me down today
To all your friends you're delirious
So consumed in all your doom
Tryin' hard to fill the emptiness, the piece is gone
Left the puzzle undone, ain't that the way it is?
'Cause you are beautiful no matter what they say
Words can't bring you down, oh no
You are beautiful in every single way
Yes, words can't bring you down, oh no
So don't you bring me down today
No matter what we do
No matter what we do
No matter what we say
And everywhere we go
The sun will always, always shine!
'Cause we are beautiful no matter what they say
Yes, words won't bring us down, oh no
We are beautiful in every single way
Yes, words can't bring us down, oh no
So don't you bring me down today
Don't you bring me down today
Don't you bring me down today
Jag slutade spela och alla var knäpptysta. Det dröjde en sekund, två sekunder, tre sekunder och sen hörde jag någon klappa. Fler och fler följde med och började klappa och jag hörde kameror blixtra för andra gången ikväll. Några i publiken började busvissla och känslan jag hade då var en av dom bästa i hela mitt liv. Sen kände jag någon bakom mig.
- Du var fantastisk, viskar Niall och hjälper mig av scenen. - Jag berättar vad som hände sen.
Den här gången satt jag bara precis bakom scenen på en stol och väntade på att dom skulle vara klara. Dom spelade två låtar och sen kom Niall fram till mig och tog min hand och vi gick tillbaka till bordet. Påväg dit och när vi satt ner kände jag hur alla viskade om mig.
- Vad var det som hände? frågade jag Niall men det var Zayn som svarade.
- Min och Louis mikrofoner slutade funka och dom lyckades inte fixa det så dom sprang runt efter nya mikrofoner men det skulle ändå ta någon minut att plugga in dom och då stötte Jonas in i dig och hörde hur bra du spelade och resten vet du, svarade Zayn.
- Men så bra var jag väl inte? frågade jag. - Dom ända gånger jag uppträtt har vart via skolan.
- Tro mig Britney, du var helt fantastisk, säger Niall. - Man kunde tro att du hade stått på scenen hela ditt liv.
- Så du tror jag har en chans i musikkarriären? frågar jag Niall.
- Ja, det ska jag se till så att du har, svarar han.
Vi stannar kvar i någon timma till men sedan så sitter vi alla i limousinen påväg hem. Både Louis och Liam börjar sjunga och det märks lite att dom druckit men dom var fortfarande inte helt borta utan bara lite "roligare" om man säger så. Vi gick och la oss nästan direkt efter att vi kommit hem eftersom klockan var snart tolv på natten. Dagarna gick och jag och Niall satt för det mesta hemma och hittade på massa saker, men sen kom den 13 maj. Dagen då operationen skulle ske.
- Hej, mitt namn är Britney Lopez och tydligen så vill dom att jag ska spela en låt ni förmodligen alla känner till, säger jag och publiken är dödstyst. - Jag vill ägna den till alla ni som aldrig har känt er vackra och har blivit nedtryckta hela ert liv och jag vill ägna den särskilt till Niall Horan, anledningen till att jag står här ikväll.
När jag sa namnet hörde jag folk viska, att vi var ett par och att jag var blind. Det hade tydligen stått en massa i tidningarna om oss men jag bestämde för att ignorera dom och jag började spela.
Every day is so wonderful
And suddenly it's hard to breathe
Now and then I get insecure
From all the pain, feel so ashamed
I am beautiful no matter what they say
Words can't bring me down
I am beautiful in every single way
Yes, words can't bring me down, oh no
So don't you bring me down today
To all your friends you're delirious
So consumed in all your doom
Tryin' hard to fill the emptiness, the piece is gone
Left the puzzle undone, ain't that the way it is?
'Cause you are beautiful no matter what they say
Words can't bring you down, oh no
You are beautiful in every single way
Yes, words can't bring you down, oh no
So don't you bring me down today
No matter what we do
No matter what we do
No matter what we say
And everywhere we go
The sun will always, always shine!
'Cause we are beautiful no matter what they say
Yes, words won't bring us down, oh no
We are beautiful in every single way
Yes, words can't bring us down, oh no
So don't you bring me down today
Don't you bring me down today
Don't you bring me down today
Jag slutade spela och alla var knäpptysta. Det dröjde en sekund, två sekunder, tre sekunder och sen hörde jag någon klappa. Fler och fler följde med och började klappa och jag hörde kameror blixtra för andra gången ikväll. Några i publiken började busvissla och känslan jag hade då var en av dom bästa i hela mitt liv. Sen kände jag någon bakom mig.
- Du var fantastisk, viskar Niall och hjälper mig av scenen. - Jag berättar vad som hände sen.
Den här gången satt jag bara precis bakom scenen på en stol och väntade på att dom skulle vara klara. Dom spelade två låtar och sen kom Niall fram till mig och tog min hand och vi gick tillbaka till bordet. Påväg dit och när vi satt ner kände jag hur alla viskade om mig.
- Vad var det som hände? frågade jag Niall men det var Zayn som svarade.
- Min och Louis mikrofoner slutade funka och dom lyckades inte fixa det så dom sprang runt efter nya mikrofoner men det skulle ändå ta någon minut att plugga in dom och då stötte Jonas in i dig och hörde hur bra du spelade och resten vet du, svarade Zayn.
- Men så bra var jag väl inte? frågade jag. - Dom enda gånger jag uppträtt har vart via skolan.
- Tro mig Britney, du var helt fantastisk, säger Niall. - Man kunde tro att du hade stått på scenen hela ditt liv.
- Så du tror jag har en chans i musikkarriären? frågar jag Niall.
- Ja, det ska jag se till så att du har, svarar han.
Vi stannar kvar i någon timma till men sedan så sitter vi alla i limousinen påväg hem. Både Louis och Liam börjar sjunga och det märks lite att dom druckit men dom var fortfarande inte helt borta utan bara lite "roligare" om man säger så. Vi gick och la oss nästan direkt efter att vi kommit hem eftersom klockan var snart tolv på natten. Dagarna gick och jag och Niall satt för det mesta hemma och hittade på massa saker, men sen kom den 13 maj. Dagen då operationen skulle ske.
Hoppas ni tycker om kapitlet och fortsätt snälla med era underbara kommentarer, jag blir jätteglad när jag ser dom!:D♥
Open your eyes del 11
Jag vaknade på morgonen av att någon knackade på min dörr.
- Kom in, sa jag nyvaket.
- Det är bara jag, säger Niall och sätter sig på sängen vid mina fötter. - Om en timme kommer våra stylister och vi ska prova alla våra kläder, även Danielle och Eleanor kommer för att se till så dom matchar med Liam och Louis.
- Men det menas med att jag kan sova 55 minuter till, säger jag och ler mot Niall.
- Inte om du vill ha chansen att hinna duscha, säger han och skrattar.
- Just det, men jag kommer ut om en halvtimme eller nåt, säger jag och han går ut ur rummet.
Jag går upp ur sängen och söker efter badrumsdörren. Duschen går på tio minuter och sen byter jag om till ett par enkla jeans som jag inte kommer ihåg exakt hur dom ser ut och ett svart linne. Innan jag går ut från rummet går jag och hämtar solglasögonen men sekunden innan jag öppnat dörren kastar jag in dom i rummet igen. Jag får inte glömma bort att jag hade Niall som skulle leda mig. Harry erbjöd mig en skål med flingor som jag tackade ja till. Klockan elva kom stylisterna och dom hade med sig flera lådor med kläder. Jag skulle tack gode gud bara ha på mig en outfit, men hela bandet var tvungna att byta om tre gånger eftersom dom skulle uppträda. En av stylisterna fokuserade på mig och Niall och till slut så stog det mellan en svart enkel, ganska kort klänning eller en turkosfärgad knälång till mig, medans Niall skulle ha en svart kostym. Till sist bestämde stylisten att jag skulle ha den lilla svarta klänningen och jag vart glad, för det var den som kändes mest bekväm. När alla var klara med sina outfits var klockan redan fyra och det var bara tre timmar och en kvart kvar tills vi skulle åka enligt Niall. Dom började fixa med mitt, Danielles och Eleanores hår och smink så att vi skulle vara klara. Jag som trodde det bara skulle ta max tjugo minuter insåg att när vi var klara med sminket och håret så hade det dröjt drygt två timmar. Då var det killarnas dax och sen skulle alla byta om. Vi blev klara och gick ut och väntade i fem minuter på limousinen. Resan dit tog cirka 45 minuter och sen skulle det jag fruktat mest ske, röda mattan. Niall såg hur tyst jag blev mot slutet av resan och tog tag i min hand och lutade mitt huvud mot hans axel.
- Det kommer gå utmärkt, viskar han och sen stannar vi.
Harry och Zayn går först ut om jag förstått rätt, sedan Louis och Eleanor, sedan Danielle och Liam och sist jag och Niall. När det var våran tur gick Niall ut först och tog min hand och ledde mig. Jag hörde kameror knäppa till och försökte le även fast jag innerst inne var livrädd. När kamerorna äntligen slutade knäppa var vi inomhus och Niall ledde mig fram till ett bord och jag satte mig ner. Niall satte sig till höger om mig och till vänster tror jag Zayn satt. Efter tio minuter gick det runt kypare och delade ut mattallrikar och vi åt och hade det trevligt tills dom skulle uppträda. Jag bad om att få följa med och sitta någonstans bakom scenen eftersom jag verkligen inte ville bli lämnad själv. Han visade mig till ett rum fullt med gitarrer där jag kunde sitta och spela dessutom. Jag tog min gitarr och satt och spelade lite olika låtar. Precis när jag spelat klart "Beautiful" kom någon inrusande i rummet.
- Du kom med hit, du blir perfekt, säger en mansröst och tar tag i min arm och leder mig till ingången mot scenen.
- Gå ut och spela låten jag hörde dig spela alldeles nyss, gitarren står precis bredvid micken där, säger rösten och jag antar att han pekar någonstans men jag har ingen aning. Han ger mig en liten knuff och jag står ute på scenen så att alla kan se mig. Jag går sakta fram mot mikrofonen och efter ett tag känner jag den på min högra sida och jag lyckas även få tag på gitarren. Hjärtat bultar så högt så att det borde höras i hela salen och jag tar tag i mikrofonen och börjar prata.
Jag vaknade på morgonen av att någon knackade på min dörr.
- Kom in, sa jag nyvaket.
- Det är bara jag, säger Niall och sätter sig på sängen vid mina fötter. - Om en timme kommer våra stylister och vi ska prova alla våra kläder, även Danielle och Eleanor kommer för att se till så dom matchar med Liam och Louis.
- Men det menas med att jag kan sova 55 minuter till, säger jag och ler mot Niall.
- Inte om du vill ha chansen att hinna duscha, säger han och skrattar.
- Just det, men jag kommer ut om en halvtimme eller nåt, säger jag och han går ut ur rummet.
Jag går upp ur sängen och söker efter badrumsdörren. Duschen går på tio minuter och sen byter jag om till ett par enkla jeans som jag inte kommer ihåg exakt hur dom ser ut och ett svart linne. Innan jag går ut från rummet går jag och hämtar solglasögonen men sekunden innan jag öppnat dörren kastar jag in dom i rummet igen. Jag får inte glömma bort att jag hade Niall som skulle leda mig. Harry erbjöd mig en skål med flingor som jag tackade ja till. Klockan elva kom stylisterna och dom hade med sig flera lådor med kläder. Jag skulle tack gode gud bara ha på mig en outfit, men hela bandet var tvungna att byta om tre gånger eftersom dom skulle uppträda. En av stylisterna fokuserade på mig och Niall och till slut så stog det mellan en svart enkel, ganska kort klänning eller en turkosfärgad knälång till mig, medans Niall skulle ha en svart kostym. Till sist bestämde stylisten att jag skulle ha den lilla svarta klänningen och jag vart glad, för det var den som kändes mest bekväm. När alla var klara med sina outfits var klockan redan fyra och det var bara tre timmar och en kvart kvar tills vi skulle åka enligt Niall. Dom började fixa med mitt, Danielles och Eleanores hår och smink så att vi skulle vara klara. Jag som trodde det bara skulle ta max tjugo minuter insåg att när vi var klara med sminket och håret så hade det dröjt drygt två timmar. Då var det killarnas dax och sen skulle alla byta om. Vi blev klara och gick ut och väntade i fem minuter på limousinen. Resan dit tog cirka 45 minuter och sen skulle det jag fruktat mest ske, röda mattan. Niall såg hur tyst jag blev mot slutet av resan och tog tag i min hand och lutade mitt huvud mot hans axel.
- Det kommer gå utmärkt, viskar han och sen stannar vi.
Harry och Zayn går först ut om jag förstått rätt, sedan Louis och Eleanor, sedan Danielle och Liam och sist jag och Niall. När det var våran tur gick Niall ut först och tog min hand och ledde mig. Jag hörde kameror knäppa till och försökte le även fast jag innerst inne var livrädd. När kamerorna äntligen slutade knäppa var vi inomhus och Niall ledde mig fram till ett bord och jag satte mig ner. Niall satte sig till höger om mig och till vänster tror jag Zayn satt. Efter tio minuter gick det runt kypare och delade ut mattallrikar och vi åt och hade det trevligt tills dom skulle uppträda. Jag bad om att få följa med och sitta någonstans bakom scenen eftersom jag verkligen inte ville bli lämnad själv. Han visade mig till ett rum fullt med gitarrer där jag kunde sitta och spela dessutom. Jag tog min gitarr och satt och spelade lite olika låtar. Precis när jag spelat klart "Beautiful" kom någon inrusande i rummet.
- Du kom med hit, du blir perfekt, säger en mansröst och tar tag i min arm och leder mig till ingången mot scenen.
- Gå ut och spela låten jag hörde dig spela alldeles nyss, gitarren står precis bredvid micken där, säger rösten och jag antar att han pekar någonstans men jag har ingen aning.
Han ger mig en liten knuff och jag står ute på scenen så att alla kan se mig. Jag går sakta fram mot mikrofonen och efter ett tag känner jag den på min högra sida och jag lyckas även få tag på gitarren. Hjärtat bultar så högt så att det borde höras i hela salen och jag tar tag i mikrofonen och börjar prata.
Tack för alla era kommentarer och jag hoppas ni tycker om detta kapitel!♥
Kommentera gärna vad ni tycker :)
Open your eyes del 10
Jag visst ärligt talat inte vad jag skulle säga till Niall, jag var som förlamad. Här sitter Niall och erbjuder sig att donera sitt öga så att jag ska kunna se igen. Jag skulle aldrig kunna återgälda han men det kändes som att han inte ens brydde sig om det. Men skulle jag ändå acceptera det? Hans liv skulle bli annorlunda, kanske inte så mycket men ändå lite. Vill jag vara ansvarig för det? Men chansen att få kunna se, chansen till ett nytt liv med Niall. Kanske att jag var egoistisk, men vem skulle inte vilja få tillbaka sin syn?
- Om du verkligen är säker på det så skulle det betyda enormt sjukt obeskrivligt mycket för mig om du gjorde det, säger jag och kramar om honom.
- Jag skulle göra allt för dig.
- Men hur kom du på iden? och varför vill du göra det?
- Jag pratade med din läkare om det fanns något man skulle kunna göra för att få dig att se igen. Varför jag gjorde det finns det tusen anledningar till. Jag vill se dig titta in i mina ögon, jag vill att du ska kunna se vad du spelar på gitarren, jag vill att du ska ha allt du någonsin önskar dig.
- Du är helt fantastiskt, jag hoppas du verkligen vet om det.
- Du med, du är helt perfekt.
- Så när är det dags? frågar jag och hoppas så snart som möjligt.
- Jag bokade in våran operation dagen innan du fyller arton, så på morgonen på din artonårsdag kan du se igen. Jag vill inte att du ska missa det, säger han och jag är som paralyserad av lycka.
Sen kommer grabbarna in i rummet med alla pizzakartongerna och min romantiska stund med Niall är tyvärr slut för den gången. Efteråt börjar dom sjunga och hoppa runt och jaga varandra. Svårt att tro att dom verkligen är vuxna allihop. Men jag antar att pojkar alltid kommer vara pojkar. Hela dagen flöt förbi ganska snabbt med en spelomgång av "Gissa låten". En av oss skulle antingen nynna,spela sjunga eller framföra låten och dom andra skulle gissa vilken låt. Det slutade med att Louis spelade på Liams mage som bongotrumma och skulle framföra låten "Pokerface". Ni som tycker dom verkar helt normala har verkligen ingen koll om vad som pågår i deras hus. Fast enligt Niall så ville dom bara imponera på mig fast jag hade svårt att tro det.
- Varför skulle dom vilja imponera på mig? hade jag frågat Nial när han sagt det.
- För att du är underbar och helt enkelt en person dom vill se mer av i framtiden, svarade han och han lät helt ärlig. - När vi ändå nämner framtiden så vill jag göra en sak klar för dig, jag vill inte att du ska tro att jag donerar mitt öga för syns skull eller bara för att jag inte vill bli sedd men en blind person. Så därför ska du med mig och bandet på en välgörenhetsgala imorgon i London.
- V-v-va?
- Det blir kul! Danielle och Eleanor kommer också, jag kommer inte lämna din sida på hela kvällen förräns vi ska uppträda. Men då kan du vänta med Danielle och Eleanor, vi ska spela minst fem låtar beroende på hur lång tid som hinner gå innan.
- Okej, men jag tog inte med mig några finkläder.
- Ta det lugnt, vi skickar din klädstorlek till våran stylist och han fixar fram en klänning tills imorron.
- Visst får jag ha på mig solglasögonen? frågar jag och upptäcker att jag nu haft dom på flera dagar i sträck utan att tagit av dom ens när jag sovit.
- Självklart, säger han och leder mig till mit sovrum och bäddar ner mig.
Innan han går kramar han om mig, viskar "Sov gott älskling" och ger mig en snabb kyss. När han gått tar jag av mig glasögonen och lägger dom på nattduksbordet. Jag ska inte ha dom imorgon har jag bestämt, jag har ju Niall.
Jag visst ärligt talat inte vad jag skulle säga till Niall, jag var som förlamad. Här sitter Niall och erbjuder sig att donera sitt öga så att jag ska kunna se igen. Jag skulle aldrig kunna återgälda han men det kändes som att han inte ens brydde sig om det. Men skulle jag ändå acceptera det? Hans liv skulle bli annorlunda, kanske inte så mycket men ändå lite. Vill jag vara ansvarig för det? Men chansen att få kunna se, chansen till ett nytt liv med Niall. Kanske att jag var egoistisk, men vem skulle inte vilja få tillbaka sin syn?
- Om du verkligen är säker på det så skulle det betyda enormt sjukt obeskrivligt mycket för mig om du gjorde det, säger jag och kramar om honom.
- Jag skulle göra allt för dig.
- Men hur kom du på iden? och varför vill du göra det?
- Jag pratade med din läkare om det fanns något man skulle kunna göra för att få dig att se igen. Varför jag gjorde det finns det tusen anledningar till. Jag vill se dig titta in i mina ögon, jag vill att du ska kunna se vad du spelar på gitarren, jag vill att du ska ha allt du någonsin önskar dig.
- Du är helt fantastiskt, jag hoppas du verkligen vet om det.
- Du med, du är helt perfekt.
- Så när är det dags? frågar jag och hoppas så snart som möjligt.
- Jag bokade in våran operation dagen innan du fyller arton, så på morgonen på din artonårsdag kan du se igen. Jag vill inte att du ska missa det, säger han och jag är som paralyserad av lycka.
Sen kommer grabbarna in i rummet med alla pizzakartongerna och min romantiska stund med Niall är tyvärr slut för den gången. Efteråt börjar dom sjunga och hoppa runt och jaga varandra. Svårt att tro att dom verkligen är vuxna allihop. Men jag antar att pojkar alltid kommer vara pojkar. Hela dagen flöt förbi ganska snabbt med en spelomgång av "Gissa låten". En av oss skulle antingen nynna,spela sjunga eller framföra låten och dom andra skulle gissa vilken låt. Det slutade med att Louis spelade med Liams mage som bongotrumma och skulle framföra låten "Pokerface". Ni som tycker dom verkar helt normala har verkligen ingen koll om vad som pågår i deras hus. Fast enligt Niall så ville dom bara imponera på mig fast jag hade svårt att tro det.
- Varför skulle dom vilja imponera på mig? hade jag frågat Nial när han sagt det.
- För att du är underbar och helt enkelt en person dom vill se mer av i framtiden, svarade han och han lät helt ärlig. - När vi ändå nämner framtiden så vill jag göra en sak klar för dig, jag vill inte att du ska tro att jag donerar mitt öga för syns skull eller bara för att jag inte vill bli sedd men en blind person. Så därför ska du med mig och bandet på en välgörenhetsgala imorgon i London.
- V-v-va?
- Det blir kul! Danielle och Eleanor kommer också, jag kommer inte lämna din sida på hela kvällen förräns vi ska uppträda. Men då kan du vänta med Danielle och Eleanor, vi ska spela minst fem låtar beroende på hur lång tid som hinner gå innan.
- Okej, men jag tog inte med mig några finkläder.
- Ta det lugnt, vi skickar din klädstorlek till våran stylist och han fixar fram en klänning tills imorron.
- Visst får jag ha på mig solglasögonen? frågar jag och upptäcker att jag nu haft dom på flera dagar i sträck utan att tagit av dom ens när jag sovit.
- Självklart, säger han och leder mig till mit sovrum och bäddar ner mig.
Innan han går kramar han om mig, viskar "Sov gott älskling" och ger mig en snabb kyss. När han gått tar jag av mig glasögonen och lägger dom på nattduksbordet. Jag ska inte ha dom imorgon har jag bestämt, jag har ju Niall.
Okej nu är det nya kapitlet ute och enligt röstningen så tackade hon ja.
Det var ett ganska kort kapitel men nästa avsnitt kommer något oväntat hända så håll er nära datorn! ;)♥
Open your eyes del 9
När Niall satt på halsbandet kändes det som att min bröstkorg bara väntat på det. Jag vände mig om och kysste han och en massa "wohooo" från vissa i rummet och blev generad. Det är ju som sagt lite overkligt att stå och kyssas med en ur onedirection framför resten av bandet. Någonstans i bakgrunden var det någon som beställde pizzor och av någon anledning börjar jag fnissa och kyssen avbryts.
- Vad är så kul älskling? frågar Niall.
- Inget, jag trodde bara aldrig jag skulle bli den av mina kompisar som skulle äta pizza med er, säger jag skämtsamt och Niall skrattar.
- Så vad vill du göra nu då? frågar Niall och jag tänker efter men sen vet jag precis vad jag vill göra.
- Jag vill spela en låt för dig, säger jag och ber han hämta min gitarr i mitt rum.
När han kommer tillbaka med gitarren hänger jag bandet runt mig och greppar tag om den. Jag kan bara några få låtar utantill men jag vet den perfekta jag kan sjunga till Niall. Vanligtvis spelas den inte med en gitarr, men jag hittade en okej akustisk version och den fastnade direkt i min hjärna.
I can't win, I can't reign
I will never win this game without you, without you
I am lost, I am vain,
I will never be the same without you, without you
I Won't run, I won't Fly,
I will never make it by without you, without you
I can't rest, I can't fight
All i need is you and I, without you
Without,.
You! You! You! You!
You! You! You! You!
Can't erase, so I'll take blame
But I can't accept that we were estranged without you, without you
I can't quit now, this can't be right
I can't take one more sleepless night without you, without you
I won't soar, I won't climb
If you're not here I'm paralized, without you, without you
I can't look, I'm so blind
I Lost my heart, I lost my mind without you,
Without
You! You! You! You!
You! You! You! You!
I am lost, I am vain
I will never be the same, without you, without you
Without you
Jag ställer ifrån mig gitarren och hör hur Niall reser sig upp. Han tar av mig solglasögonen innan jag hinner stoppa han.
- Jag vill bara titta dig rakt in i ögonen när jag säger det här, säger hanoch drar ena handen genom mitt hår. - Jag älskar dig.
Jag känner ögonen fuktas och svarar "Jag älskar dig också". Han sätter sig ner i soffan och det gör även jag.
- Jag har en sak jag vill berätta och erbjuda dig, säger han och märker hur frågande jag ser ut. - Låt mig bara prata klart så ska du få säga vad du tycker sen. Det är såhär att jag har pratat med din läkare om en ögontransplantion. Just nu så ligger du långt ner på listan och det kommer troligtvis dröja innan du får chansen. Men det händer att familjemedlemmar kan donera ett öga istället för två.
- Men mamma skulle aldrig donera ett av sina ögon inte efter, säger jag men blir sedan tyst då jag inser vad det är han tänker erbjuda.
- Jag kan klara mig utmärkt på ett öga, fortsätter Niall. - Men jag vill att du ska se världen på samma sätt som jag. Jag vill att du ska kunna se dina barn, jag vill se dig lycklig. Enligt doktorn så är mitt vänsteröga utmärkt för donering och i utbyte placerar dom ditt vänsteröga där. Jag kommer kunna se nästan lika mycket som förut, bara lite mindre åt sidan. Det kommer bli jättebra, allt kommer bli jättebra.
Jag kunde ärligt talat inte komma på något att säga. Niall Horan satt här bredvid mig och erbjöd hans vänstra öga till mig. Men ska jag acceptera erbjudandet?
När Niall satt på halsbandet kändes det som att min bröstkorg bara väntat på det. Jag vände mig om och kysste han och en massa "wohooo" från vissa i rummet och blev generad. Det är ju som sagt lite overkligt att stå och kyssas med en ur onedirection framför resten av bandet. Någonstans i bakgrunden var det någon som beställde pizzor och av någon anledning börjar jag fnissa och kyssen avbryts.
- Vad är så kul älskling? frågar Niall.
- Inget, jag trodde bara aldrig jag skulle bli den av mina kompisar som skulle äta pizza med er, säger jag skämtsamt och Niall skrattar.
- Så vad vill du göra nu då? frågar Niall och jag tänker efter men sen vet jag precis vad jag vill göra.
- Jag vill spela en låt för dig, säger jag och ber han hämta min gitarr i mitt rum.
När han kommer tillbaka med gitarren hänger jag bandet runt mig och greppar tag om den. Jag kan bara några få låtar utantill men jag vet den perfekta jag kan sjunga till Niall. Vanligtvis spelas den inte med en gitarr, men jag hittade en okej akustisk version och den fastnade direkt i min hjärna.
I can't win, I can't reign
I will never win this game without you, without you
I am lost, I am vain,
I will never be the same without you, without you
I Won't run, I won't Fly,
I will never make it by without you, without you
I can't rest, I can't fight
All i need is you and I, without you
Without,.
You! You! You! You!
You! You! You! You!
Can't erase, so I'll take blame
But I can't accept that we were estranged without you, without you
I can't quit now, this can't be right
I can't take one more sleepless night without you, without you
I won't soar, I won't climb
If you're not here I'm paralized, without you, without you
I can't look, I'm so blind
I Lost my heart, I lost my mind without you,
Without
You! You! You! You!
You! You! You! You!
I am lost, I am vain
I will never be the same, without you, without you
Without you
Jag ställer ifrån mig gitarren och hör hur Niall reser sig upp. Han tar av mig solglasögonen innan jag hinner stoppa han.
- Jag vill bara titta dig rakt in i ögonen när jag säger det här, säger han och drar ena handen genom mitt hår. - Jag älskar dig.
Jag känner ögonen fuktas och svarar "Jag älskar dig också". Han sätter sig ner i soffan och det gör även jag.
- Jag har en sak jag vill berätta och erbjuda dig, säger han och märker hur frågande jag ser ut. - Låt mig bara prata klart så ska du få säga vad du tycker sen. Det är såhär att jag har pratat med din läkare om en ögontransplantion. Just nu så ligger du långt ner på listan och det kommer troligtvis dröja innan du får chansen. Men det händer att familjemedlemmar kan donera ett öga istället för två.
- Men mamma skulle aldrig donera ett av sina ögon inte efter, säger jag men blir sedan tyst då jag inser vad det är han tänker erbjuda.
- Jag kan klara mig utmärkt på ett öga, fortsätter Niall. - Men jag vill att du ska se världen på samma sätt som jag. Jag vill att du ska kunna se dina barn, jag vill se dig lycklig. Enligt doktorn så är mitt vänsteröga utmärkt för donering och i utbyte placerar dom ditt vänsteröga där. Jag kommer kunna se nästan lika mycket som förut, bara lite mindre åt sidan. Det kommer bli jättebra, allt kommer bli jättebra.
Jag kunde ärligt talat inte komma på något att säga. Niall Horan satt här bredvid mig och erbjöd hans vänstra öga till mig. Men ska jag acceptera erbjudandet?
Det här var ett väldigt kort kapitel men nu ska ni få chansen att bestämma hur novellen ska fortsätta!
Ska Britney acceptera erbjudandet och byta ut sitt vänsteröga mot Nialls eller vänta i år på en annan donator?
Jag börjar skriva nästa del när minst tio kommenterat deras svar, så kommentera vad ni tycker nu!
Ett enkelt Ja eller Nej :)
Open your eyes del 8
Britneys synvinkel:
När jag vaknar så nästan hoppar jag ur sängen, vart är jag? Det här var defenitivt inte min säng eller någon annan säng hemma. Eller rättare sagt mammas hus, inte mitt hem. Gårdagens händelser börjar komma tillbaka och sedan vet jag vart jag är, jag är hemma hos Niall. Jag söker runt i rummet efter dörren och går ut, jag ropar smått efter Niall och helt plötsligt kommer någon bakom mig. Först så skriker jag till men sen slappnar jag av och försöker vända mig mot personen jag gick in i.
- Vem är det? frågar jag.
- Det är Louis Tomlinson, trevligt att mötas, säger han och tar tag i min hand och skakar den.
- Okej, trevligt att träffas, jag heter Britney Lopez och är Nialls, var allt jag han säga innan ännu än ny röst kom in i samtalet.
- Zayn, Liam kom hit, det är Nialls flickvän! ropade han och jag antog att det var Harry.
Alla hälsar på mig och skakar min hand och börjar prata i mun på varandra om hur mycket Niall pratat om mig. Jag blir generad och mina kinder färgas sakta men säkert röda.
- Vart är Niall? säger jag och avbryter deras pratande och i några sekunder blir det tyst.
- Han gick på en promenad, säger en röst som nog är Zayns.
- För att köpa mjölk, fortsätter Louis.
- Okej, svarar jag men det känns som att dom hittade på allt. - Har ni någon soffa och kan någon hämta min dator i väskan? Jag skulle vilja prata med några av mina kompisar.
- Här borta är soffan, säger Harry och leder mig dit. - Liam, spring och hämta Britneys dator i hennes väska.
Jag sätter mig ner i soffan och väntar. Efter någon minut kommer Liam och räcker mig datorn.
- Du behöver ingen hjälp eller något? Inte det att du inte kan klara det bara att... eeh ja, bara ropa om det är något, säger han och går iväg.
Jag startar datorn och den välkomnar mig. Det är en specialdator, den pratar och är röststyrd så jag ska kunna använda den. Mamma gav den till mig en vecka innan operationen men jag fick inte ta med den till sjukhuset. Jag ber datorn öppna skype och kolla vilka som är online. Den rabblar upp en lista av skolkompisar och tre av mina bästisar. Innan jag hinner säga något mer hör jag hur någon vill starta ett samtal med mig.
- Svara, säger jag tydligt och sen börjar alla prata i munnen på varandra.
Om jag gissar rätt så är det mina tre bästisar Frida, Sandra och Rachel. Alla frågar hur jag mår och om jag är hemma.
- Nä, jag är inte hemma, för att göra en lång historia kort så kastade mamma ut mig, svarade jag och ingen av dom visste vad dom skulle säga.
- Men vart är du nu då? frågade Sandra.
- Ehh hos en kompis, svarade jag.
- Du ljuger!!! sa Frida skämtsamt. - Har du skaffat pojkvän?!
Innan jag hinner svara på frågan hör jag Harry ropa på mig. Det blir åter igen tystnad i samtalet för alla känner igen rösten, dom är sådana fans av onedirection att dom kan sitta i timmar och kolla på videor av dom och dom känner utan tvekan igen allas röster. Jag hör dom skrika och ropa på båda Harry och mig, dom blir helt till sig så jag säger hejdå och stänger av datorn.
- Haha vilka pratade du med? frågade Harry när även han satte sig i soffan.
- Era största fans någonsin, även kallade Sandra, Frida och Rachel mina kompisar, svarar jag och skrattar.
- Jag tänkte bara fråga om du skulle ha pizza, säger han och börjar rabbla upp olika pizzor.
- Jag tar en kebabpizza, men vart är Niall? frågar jag igen och jag undrar om Harry kommer tala sanning nu.
- Eeh han är eeh och gör en sak! Justdeja, han måste fixa en sak bara, säger Harry och försöker komma på en bra ursäkt. Men vad jag tror är dörrklockan plingar och Harry går för att öppna den.
- Bra att du är här, vi ska precis beställa pizza, hör jag Harry säga till någon.
- Är det du Niall? frågar jag och reser mig upp.
- Ja, jag är äntligen hemma nu. Jag var och köpte en liten sak till dig, så att du ska känna dig mer hemma, säger han och räcker över mig ett paket.
- Niall, jag har ju sagt att du inte behöver köpa saker, sa jag men innerst inne tycker jag det är så enormt gulligt.
- Det är bara en liten sak som du alltid kan ta med dig som påminner dig om mig, säger han.
Jag öppnar det lilla paketet och inuti ligger en sån där liten box som det smycken i. När jag öppnar boxen lyfter jag upp innehållet och känner vad det är för något. Det är ett halsband med en liten berlock av guld format i form av ett litet öga. Niall tar det ur min hand och sätter det runt min hals och viskar, " Nu kan jag alltid hålla ett öga på dig".
Britneys synvinkel:
När jag vaknar så nästan hoppar jag ur sängen, vart är jag? Det här var defenitivt inte min säng eller någon annan säng hemma. Eller rättare sagt mammas hus, inte mitt hem. Gårdagens händelser börjar komma tillbaka och sedan vet jag vart jag är, jag är hemma hos Niall. Jag söker runt i rummet efter dörren och går ut, jag ropar smått efter Niall och helt plötsligt kommer någon bakom mig. Först så skriker jag till men sen slappnar jag av och försöker vända mig mot personen jag gick in i.
- Vem är det? frågar jag.
- Det är Louis Tomlinson, trevligt att mötas, säger han och tar tag i min hand och skakar den.
- Okej, trevligt att träffas, jag heter Britney Lopez och är Nialls, var allt jag han säga innan ännu än ny röst kom in i samtalet.
- Zayn, Liam kom hit, det är Nialls flickvän! ropade han och jag antog att det var Harry.
Alla hälsar på mig och skakar min hand och börjar prata i mun på varandra om hur mycket Niall pratat om mig. Jag blir generad och mina kinder färgas sakta men säkert röda.
- Vart är Niall? säger jag och avbryter deras pratande och i några sekunder blir det tyst.
- Han gick på en promenad, säger en röst som nog är Zayns.
- För att köpa mjölk, fortsätter Louis.
- Okej, svarar jag men det känns som att dom hittade på allt. - Har ni någon soffa och kan någon hämta min dator i väskan? Jag skulle vilja prata med några av mina kompisar.
- Här borta är soffan, säger Harry och leder mig dit. - Liam, spring och hämta Britneys dator i hennes väska.
Jag sätter mig ner i soffan och väntar. Efter någon minut kommer Liam och räcker mig datorn.
- Du behöver ingen hjälp eller något? Inte det att du inte kan klara det bara att... eeh ja, bara ropa om det är något, säger han och går iväg.
Jag startar datorn och den välkomnar mig. Det är en specialdator, den pratar och är röststyrd så jag ska kunna använda den. Mamma gav den till mig en vecka innan operationen men jag fick inte ta med den till sjukhuset. Jag ber datorn öppna skype och kolla vilka som är online. Den rabblar upp en lista av skolkompisar och tre av mina bästisar. Innan jag hinner säga något mer hör jag hur någon vill starta ett samtal med mig.
- Svara, säger jag tydligt och sen börjar alla prata i munnen på varandra.
Om jag gissar rätt så är det mina tre bästisar Frida, Sandra och Rachel. Alla frågar hur jag mår och om jag är hemma.
- Nä, jag är inte hemma, för att göra en lång historia kort så kastade mamma ut mig, svarade jag och ingen av dom visste vad dom skulle säga.
- Men vart är du nu då? frågade Sandra.
- Ehh hos en kompis, svarade jag.
- Du ljuger!!! sa Frida skämtsamt. - Har du skaffat pojkvän?!
Innan jag hinner svara på frågan hör jag Harry ropa på mig. Det blir åter igen tystnad i samtalet för alla känner igen rösten, dom är sådana fans av onedirection att dom kan sitta i timmar och kolla på videor av dom och dom känner utan tvekan igen allas röster. Jag hör dom skrika och ropa på båda Harry och mig, dom blir helt till sig så jag säger hejdå och stänger av datorn.
- Haha vilka pratade du med? frågade Harry när även han satte sig i soffan.
- Era största fans någonsin, även kallade Sandra, Frida och Rachel mina kompisar, svarar jag och skrattar.
- Jag tänkte bara fråga om du skulle ha pizza, säger han och börjar rabbla upp olika pizzor.
- Jag tar en kebabpizza, men vart är Niall? frågar jag igen och jag undrar om Harry kommer tala sanning nu.
- Eeh han är eeh och gör en sak! Justdeja, han måste fixa en sak bara, säger Harry och försöker komma på en bra ursäkt. Men vad jag tror är dörrklockan plingar och Harry går för att öppna den.
- Bra att du är här, vi ska precis beställa pizza, hör jag Harry säga till någon.
- Är det du Niall? frågar jag och reser mig upp.
- Ja, jag är äntligen hemma nu. Jag var och köpte en liten sak till dig, så att du ska känna dig mer hemma, säger han och räcker över mig ett paket.
- Niall, jag har ju sagt att du inte behöver köpa saker, sa jag men innerst inne tycker jag det är så enormt gulligt.
- Det är bara en liten sak som du alltid kan ta med dig som påminner dig om mig, säger han.
Jag öppnar det lilla paketet och inuti ligger en sån där liten box som det smycken i. När jag öppnar boxen lyfter jag upp innehållet och känner vad det är för något. Det är ett halsband med en liten berlock av guld format i form av ett litet öga. Niall tar det ur min hand och sätter det runt min hals och viskar, " Nu kan jag alltid hålla ett öga på dig".
Hoppas ni tycker om det och fortsätt skriva kommentarer det gör mig jätteglad och då skriver jag oftare och snabbare!♥
Open your eyes del 7
Jag vaknade av en dörr som öppnades och mammas röst om hejade på mig.
- Är du redo att åka hem älskling? frågar hon och kramar om mig.
- Ja, jag är redo att åka hem, svarar jag och en halvtimme senare sitter vi i mammas bil. Radion är på men jag hör knappt vad som spelas. Det enda jag tänker på är hur jag ska berätta om min flytt till Niall. Mamma är jättesnäll men hon är känslig för sånt, hon är gammalmodig så att säga. Ni vet, inte sex före giftermål, kvinnor hör hemma i köket sånt trams och absolut inte flytta hem till någon kille man träffat i två veckor. Men jag har som sagt redan tagit beslutet så hon får acceptera det. Det dröjer sedan en timme innan vi är hemma. Vi bor i en lite mindre stad utanför London med mycket solsken. När vi är där kan jag gå själv in i huset och upp till mitt rum. Jag kommer ihåg precis vart allt står så jag går mot min hylla och tar fram min favoritparfym och sprejar över hela rummet. Den luktar sommar och tropiska frukter och jag låter mig omfamnas av lukten medans jag ätter mig på sängen. Men jag kan inte riktigt slappna av utan tanken på att jag måste berätta vad jag ska göra den 14 maj fortsätter störa mig. Det går tre dagar och livet funkar ganska bra, men jag har ännu inte gått tillbaka till skolan utan ska göra det nästa vecka. Jag har tagit av mig bandaget och börjat använda solglasögonen och på nätterna sover jag utan dom. Varje kväll pratar jag och Niall i telefon och jag har bestämt mig för att jag måste berätta för mamma att jag ska flytta till han. När det är middagsdags säger jag att jag har en sak att berätta och hon ska inte avbryta mig.
- Jo det är så här att när jag var på sjukhuset så träffade jag en person, en kille som heter Niall. Vi är ihop och igår så frågade han mig om jag ville flytta till han den 14 maj, på min artonårsdag... och jag sa ja, avlsutar jag och väntar på att mamma ska svara mig. När jag sa det sådär högt lät det konstigt att flytta ihop med någon man nyss träffat men det handlade inte om vem som helst, det var ju jag och Niall.
- Du får 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem, säger mamma och jag förstår först inte vad hon säger.
- Va? säger jag fast jag vet vad hon sa. Jag får ångest och jag hör att mamma är nära att börja skrika.
- Du har 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem! upprepar hon fast lite högre och hennes skrik är inte långt ifrån. Helt plötsligt känner jag något slå i bordet och krascha. Ett glas eller en tallrik, men det spelar ingen roll för mig. Jag känner tårarna börjar bildas men jag tänker inte visa mig svag.
- Jag är din blinda dotter, du kan inte kasta ut mig, säger jag.
- Säg inte vad jag inte kan göra! skriker hon åt mig så jag hoppar upp från stolen. Medans jag rusar upp till rummet så snabbt jag vågar hör jag fler saker gå sönder. Jag skyndar mig att få tag i min gitarrväska och en lite större handväska och slänger ner massa slumpmässiga saker samtidigt som jag slår ett telefonnummer.
- Kom och hämta mig, säger jag snabbt direkt när jag hör att han svarar. Jag lägger på direkt och tar med mig allt och går ner för trappen.
- Snälla mamma, det är inget, jag ska ändå flytta någon gång, säger jag och känner hur rösten börjar svika mig.
- Du skulle bo i London och gå sångskolan där i ett år, sen skulle du bli artist och hitta en man, skriker mamma åt mig.
- Jag kan fortfarande bli allt det, bara du förlåter mig.
- GÅ UT!!!
Jag går ut och hör fler saker gå i kras. Tårarna börjar rinna och jag sätter mig vid vägkanten och bara väntar, väntar på Niall.
Nialls synvinkel:
Direkt när hon ringde kände jag på mig att något var fel för vi brukade prata förräns det var kväll. Men sen när jag hörde Britneys röst, det kändes som att mitt hjärta skulle sjunka ner genom magen. Direkt när hon lagt på sprang jag ut till bilen och lämnade Liam, Louis, Zayn och Harry med frågande blickar. Jag hade memorerat adressen och knappade in den på gps:en.
- Beräknad färdtid en och en halv timme, sa kvinnorösten i gps:en.
Jag ökade farten och rösten varnade mig att jag körde för snabbt men jag ignorerade den. Det viktigaste var att jag kom fram till Britney så snabbt som möjligt. När 50 minuter gått skulle jag precis svänga in på hennes gata. Direkt när jag svängt såg jag henne sitta ihopkrypen med en gitarrväska och en stor handväska. Jag hoppade ut ur bilen och rusade fram mot henne. Kinderna var våta av tårar och hon skakade.
- Jag är här nu sötnos, jag är här, sa jag samtdigt som jag tog hennes gitarr och försökte resa henne upp.
- H-h-hon s-sa åt-t mig att-t lämna huset-t och alla tallr-rik-kar i go-golvet, började hon skakande säga.
- Kom med in i bilen, jag lovar att jag ska ta hand om dig.
Jag leder in henne i framsätet av bilen och inom tio minuter har hon somnat. Det har blivit mörkt och jag kör inte lika snabbt som påvägen dit. Det tar ungefär en och en halv timme att ta sig hem och när jag väl är där står grabbarna ute och väntar på mig. Jag tecknar åt dom att vara tysta medans jag går runt och ska väcka Britney. Men det slutar med att jag bär in henne för hon ser alldeles för lugn ut för att jag ska vilja störa hennes sömn. Jag bär in henne i ett av gästrummen och bäddar ner henne. Innan jag går därifrån pussar jag henne på pannan och viskar:
- Du är säker här, det lovar jag.
Jag vaknade av en dörr som öppnades och mammas röst om hejade på mig.
- Är du redo att åka hem älskling? frågar hon och kramar om mig.
- Ja, jag är redo att åka hem, svarar jag och en halvtimme senare sitter vi i mammas bil. Radion är på men jag hör knappt vad som spelas. Det enda jag tänker på är hur jag ska berätta om min flytt till Niall. Mamma är jättesnäll men hon är känslig för sånt, hon är gammalmodig så att säga. Ni vet, inte sex före giftermål, kvinnor hör hemma i köket sånt trams och absolut inte flytta hem till någon kille man träffat i två veckor. Men jag har som sagt redan tagit beslutet så hon får acceptera det. Det dröjer sedan en timme innan vi är hemma. Vi bor i en lite mindre stad utanför London med mycket solsken. När vi är där kan jag gå själv in i huset och upp till mitt rum. Jag kommer ihåg precis vart allt står så jag går mot min hylla och tar fram min favoritparfym och sprejar över hela rummet. Den luktar sommar och tropiska frukter och jag låter mig omfamnas av lukten medans jag ätter mig på sängen. Men jag kan inte riktigt slappna av utan tanken på att jag måste berätta vad jag ska göra den 14 maj fortsätter störa mig. Det går tre dagar och livet funkar ganska bra, men jag har ännu inte gått tillbaka till skolan utan ska göra det nästa vecka. Jag har tagit av mig bandaget och börjat använda solglasögonen och på nätterna sover jag utan dom. Varje kväll pratar jag och Niall i telefon och jag har bestämt mig för att jag måste berätta för mamma att jag ska flytta till han. När det är middagsdags säger jag att jag har en sak att berätta och hon ska inte avbryta mig.
- Jo det är så här att när jag var på sjukhuset så träffade jag en person, en kille som heter Niall. Vi är ihop och igår så frågade han mig om jag ville flytta till han den 14 maj, på min artonårsdag... och jag sa ja, avlsutar jag och väntar på att mamma ska svara mig. När jag sa det sådär högt lät det konstigt att flytta ihop med någon man nyss träffat men det handlade inte om vem som helst, det var ju jag och Niall.
- Du får 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem, säger mamma och jag förstår först inte vad hon säger.
- Va? säger jag fast jag vet vad hon sa. Jag får ångest och jag hör att mamma är nära att börja skrika.
- Du har 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem! upprepar hon fast lite högre och hennes skrik är inte långt ifrån. Helt plötsligt känner jag något slå i bordet och krascha. Ett glas eller en tallrik, men det spelar ingen roll för mig. Jag känner tårarna börjar bildas men jag tänker inte visa mig svag.
- Jag är din blinda dotter, du kan inte kasta ut mig, säger jag.
- Säg inte vad jag inte kan göra! skriker hon åt mig så jag hoppar upp från stolen. Medans jag rusar upp till rummet så snabbt jag vågar hör jag fler saker gå sönder. Jag skyndar mig att få tag i min gitarrväska och en lite större handväska och slänger ner massa slumpmässiga saker samtidigt som jag slår ett telefonnummer.
- Kom och hämta mig, säger jag snabbt direkt när jag hör att han svarar. Jag lägger på direkt och tar med mig allt och går ner för trappen.
- Snälla mamma, det är inget, jag ska ändå flytta någon gång, säger jag och känner hur rösten börjar svika mig.
- Du skulle bo i London och gå sångskolan där i ett år, sen skulle du bli artist och hitta en man, skriker mamma åt mig.
- Jag kan fortfarande bli allt det, bara du förlåter mig.
- GÅ UT!!!
Jag går ut och hör fler saker gå i kras. Tårarna börjar rinna och jag sätter mig vid vägkanten och bara väntar, väntar på Niall.
Nialls synvinkel:
Direkt när hon ringde kände jag på mig att något var fel för vi brukade prata förräns det var kväll. Men sen när jag hörde Britneys röst, det kändes som att mitt hjärta skulle sjunka ner genom magen. Direkt när hon lagt på sprang jag ut till bilen och lämnade Liam, Louis, Zayn och Harry med frågande blickar. Jag hade memorerat adressen och knappade in den på gps:en.
- Beräknad färdtid en och en halv timme, sa kvinnorösten i gps:en.
Jag ökade farten och rösten varnade mig att jag körde för snabbt men jag ignorerade den. Det viktigaste var att jag kom fram till Britney så snabbt som möjligt. När 50 minuter gått skulle jag precis svänga in på hennes gata. Direkt när jag svängt såg jag henne sitta ihopkrypen med en gitarrväska och en stor handväska. Jag hoppade ut ur bilen och rusade fram mot henne. Kinderna var våta av tårar och hon skakade.
- Jag är här nu sötnos, jag är här, sa jag samtdigt som jag tog hennes gitarr och försökte resa henne upp.
- H-h-hon s-sa åt-t mig att-t lämna huset-t och alla tallr-rik-kar i go-golvet, började hon skakande säga.
- Kom med in i bilen, jag lovar att jag ska ta hand om dig.
Jag leder in henne i framsätet av bilen och inom tio minuter har hon somnat. Det har blivit mörkt och jag kör inte lika snabbt som påvägen dit. Det tar ungefär en och en halv timme att ta sig hem och när jag väl är där står grabbarna ute och väntar på mig. Jag tecknar åt dom att vara tysta medans jag går runt och ska väcka Britney. Men det slutar med att jag bär in henne för hon ser alldeles för lugn ut för att jag ska vilja störa hennes sömn. Jag bär in henne i ett av gästrummen och bäddar ner henne. Innan jag går därifrån pussar jag henne på pannan och viskar:
- Du är säker här, det lovar jag.
Hoppas ni tycker om den, vill bara tacka för alla era underbara kommentarer. Dom lyser upp min dag!♥
Open your eyes del 6
När vi släppte taget om varandra så blev jag röd om kinderna. Det var inte så att det var min första kyss men med tanke på alla kameror som lät så lär det nog bli den mest kända. Nu hade jag en känsla av att folk stog och stirrade på mig och Niall.
- Kom vi går, innan hela Londons paparazzis hinner hit, säger han och tar tag i min hand och leder mig ut mellan bord och vad som känns som en väldigt stor folkmassa.
- Hur många kameror var det? frågade jag samtidigt som jag bet mig smått i läppen för att försöka att se så allvarlig ut. Innerst inne ville jag bara le och skratta.
- Ehh bara..... åtta, svarade han.
- Det gör inget, sa jag. - Lyssna på mig nu, det enda som spelar någon roll är hur du är mot mig, jag bryr mig inte om dom andra.
- Du är fantastisk, så den 14 maj flyttar du in? frågar han med ett belåtet leende.
- Den 14 maj, svarar jag och nickar. - Men kan du inte komma och hälsa på under tiden?
- Jag kan försöka komma på vissa helger, jag skulle åka flera timmar bara för att få se dig i några sekunder.
Jag började förklara vart jag bodde och han antecknade adressen i sin mobil. Sedan börjar hans mobil ringa och han säger att han måste gå. Han leder mig tillbaka till sjukhuset men innan vi går in så plockar han en blomma och sätter i mitt hår.
- Du har mitt nummer, det är bara att smsa eller ringa, jag kommer alltid svara, säger han och tar av mig solglasögonen. - Öppna dina ögon.
Först så tvekar jag, men sen tar jag mod till mig och öppnar ögonen och försöker kolla så nära hans ögon som möjligt. Jag önskar att jag kunde kolla tillbaka djupt in i hans ögon och säga att jag älskar han.
- Du är vacker, säger han kärleksfullt.
- Du är underbar.
Sedan går vi igen, hand i hand mot mitt rum. Solglasögonen sitter framför ögonen igen och jag känner mig säkrare. Han sätter mig på sängen och ger mig en adjökram och försvinner sedan iväg. Tänk att han frågade om vi skulle bo tillsammans. Alla kommer tycka att jag är galen, men det här är sådan kärlek som endast finns i filmer. Enligt min talande klocka så är klockan kvart i sju. Jag har fått en sådan klocka som gamlingar brukar ha, den är faktiskt ganska najs. Istället för att bara ligga i sängen så försöker jag lära mig blindskrift ur en bok. Det är jättesvårt att komma ihåg alla små prickar, men efter ett tag lyckas jag läsa meningen " Jag gillar gurka". Det har då gått tre timmar så jag kryper ner i sängen och försöker sova. Då dök plötsligt en hemsk tanke upp. Hur ska jag förklara för min mamma att jag ska flytta ihop med en kille jag träffat för två veckor sedan?
När vi släppte taget om varandra så blev jag röd om kinderna. Det var inte så att det var min första kyss men med tanke på alla kameror som lät så lär det nog bli den mest kända. Nu hade jag en känsla av att folk stog och stirrade på mig och Niall.
- Kom vi går, innan hela Londons paparazzis hinner hit, säger han och tar tag i min hand och leder mig ut mellan bord och vad som känns som en väldigt stor folkmassa.
- Hur många kameror var det? frågade jag samtidigt som jag bet mig smått i läppen för att försöka att se så allvarlig ut. Innerst inne ville jag bara le och skratta.
- Ehh bara..... åtta, svarade han.
- Det gör inget, sa jag. - Lyssna på mig nu, det enda som spelar någon roll är hur du är mot mig, jag bryr mig inte om dom andra.
- Du är fantastisk, så den 14 maj flyttar du in? frågar han med ett belåtet leende.
- Den 14 maj, svarar jag och nickar. - Men kan du inte komma och hälsa på under tiden?
- Jag kan försöka komma på vissa helger, jag skulle åka flera timmar bara för att få se dig i några sekunder.
Jag började förklara vart jag bodde och han antecknade adressen i sin mobil. Sedan börjar hans mobil ringa och han säger att han måste gå. Han leder mig tillbaka till sjukhuset men innan vi går in så plockar han en blomma och sätter i mitt hår.
- Du har mitt nummer, det är bara att smsa eller ringa, jag kommer alltid svara, säger han och tar av mig solglasögonen. - Öppna dina ögon.
Först så tvekar jag, men sen tar jag mod till mig och öppnar ögonen och försöker kolla så nära hans ögon som möjligt. Jag önskar att jag kunde kolla tillbaka djupt in i hans ögon och säga att jag älskar han.
- Du är vacker, säger han kärleksfullt.
- Du är underbar.
Sedan går vi igen, hand i hand mot mitt rum. Solglasögonen sitter framför ögonen igen och jag känner mig säkrare. Han sätter mig på sängen och ger mig en adjökram och försvinner sedan iväg. Tänk att han frågade om vi skulle bo tillsammans. Alla kommer tycka att jag är galen, men det här är sådan kärlek som endast finns i filmer. Enligt min talande klocka så är klockan kvart i sju. Jag har fått en sådan klocka som gamlingar brukar ha, den är faktiskt ganska najs. Istället för att bara ligga i sängen så försöker jag lära mig blindskrift ur en bok. Det är jättesvårt att komma ihåg alla små prickar, men efter ett tag lyckas jag läsa meningen " Jag gillar gurka". Det har då gått tre timmar så jag kryper ner i sängen och försöker sova. Då dök plötsligt en hemsk tanke upp. Hur ska jag förklara för min mamma att jag ska flytta ihop med en kille jag träffat för två veckor sedan?
Jag vet att det är ganska kort men behövde stanna på ett bra ställe men lovar att spänningen kommer öka ännu mer i dom kommande delarna! Vill bara tacka för alla era underbara kommentarer och svara på en fråga jag fick.
Britney kanske inte kommer vara blind för evigt, men som sagt så måste hon få tag på massa pengar och en donator...
Om ni har fler frågor bara fråga på!♥
Open your eyes del 5
Jag vaknade med ett leende på läpparna vilket inte skett på länge. Minnena från gårdagens kväll spelades upp i min hjärna. Niall som sjöng, pizzan vi delade och rosorna han gav mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig som nu. Men faktumet att han är Niall Horan från onedirection tänkte jag ärligt talat inte mycket på. För mig så är han Niall, killen med det gulliga skrattet.
- Äntligen vaknar du, säger sedan rösten som får mig att smälta.
- Niall? Vad gör du här? frågar jag och sätter mig upp.
- Jag kom hit för en halvtimme sen, jag vill vara med dig innan du åkte hem, svarar han och tystnar. Just det, imorrgon måste jag åka hem, då skulle han försvinna iväg med bandet och jag skulle leva ett liv i mörker.
- Men vad ska vi göra då? frågade jag för det kändes som att vi bara skulle sitta här och vara tysta.
- Tro mig, vi kommer ha kul, säger han och ger mig ett paket. - Jag pratade med doktorn och du får vara utanför sjukhuset idag, så jag hade tänkt ta med dig på en promenad här i närheten och vi kan äta på restaurangen här och...
Innan han hinner avsluta meningen så har jag ställt mig upp och omfamnat honom. Han håller om mig länge tills jag kommer ihåg paketet.
- Vad är det du har gett mig nu? frågar jag skämtsamt.
- Jag hoppas du tycker om det, det är något som du kan använda idag, om du vill alltså du måste inte, säger han och jag märker att han kanske inte är helt säker på att hans present duger.
Jag sliter av pappret och öppnar en slags låda och känner efter vad som ligger inuti. Det tar ett tag att komma på men sen så klickar det till, det är ett par solglasögon.
- Låt mig hjälpa dig, säger han och jag vänder mig om.
Han knyter upp bandaget och jag sätter på mig solgalsögonen. Dom är stora, runda med något märke på sidan.
- Jag hoppas dom inte kostade allt för mycket, säger jag men det känns som att han köpt dom för alldeles för mycket ändå.
- Nädå, bara i en butik här i London, säger han men det känns som att han inte riktigt talar sanning men jag bestämmer mig för att strunta i det.
- Gå ut och vänta så ska jag bara byta om, jag vill ju inte bli sedd i sånt här.
- Du behöver inte hjälp då? frågar han men lägger sedan snabbt till. - Eller asså jag menar inte så... eeh jag går ut och väntar.
Jag skrattar till och när jag hör dörren stängas söker jag efter min väska. Det är i april så vädret är varmt och jag tar fram en sommarklänning. Om jag minns rätt så är den ljusgrön med vita detaljer och axelband. Jag byter om snabbt och tar fram ett par sandaler och går sedan mot dörren.
- Hur ser jag ut? frågar jag när jag gått ut ur rummet.
- Perfekt, svarar Niall och tar tag i min arm och leder mig ut ur sjukhuset.
Vi åker hissen ner och sen är vi i entren, Niall pratar med någon om att vi är tillbaka innan sju och sen går vi ut genom dörrarna. Den friska luften och värmen är så skön och det luktar sommar. Men sen blir jag livrädd, tänk om jag går in i någon eller något liknande? Jag håller i Nialls hand ännu hårdare än förut och han känner väl att jag är nervös så han viskar "Det är ingen fara, jag är här". Jag pussar han på kinden och sen går vi vidare. Jag hade kunnat fortsätta gå i timmar till, men min mage började kurra och Niall insisterade på att bjuda på mat. Vi gick in på en italiensk restaurang och när vi satt därinne så tog Niall tag i min hand och började prata.
- Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om, sa han och jag fick nästan panik för han lät så sorgsen. - Du vet att du ska åka hem imorrgon och jag måste hem till grabbarna, men jag har tänkt på en sak, du fyller år 14 maj och då blir du 18 år. Du kanske tycker det kommer plötsligt men jag har verkligen aldrig känt såhär för någon förut, du är helt unik och jag vill inte behöva missa chansen att få vara med dig. Så om du vill så kanske du vill komma och bo med mig och grabbarna när du fyllt 18. Jag lovar att ta hand om dig och följa dig vart du än går.
Jag kan knappt tro mina öron, jag kämpar tillbaka tårarna och säger ett dallrande "ja". Niall reser sig upp och det gör även jag. Först omfamnar han mig och sen kysser han mig där, mitt framför alla. Jag hör kameror blixtra men varken jag eller Niall bryr oss. Jag skulle kunna dö av lycka.
Jag vaknade med ett leende på läpparna vilket inte skett på länge. Minnena från gårdagens kväll spelades upp i min hjärna. Niall som sjöng, pizzan vi delade och rosorna han gav mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig som nu. Men faktumet att han är Niall Horan från onedirection tänkte jag ärligt talat inte mycket på. För mig så är han Niall, killen med det gulliga skrattet.
- Äntligen vaknar du, säger sedan rösten som får mig att smälta.
- Niall? Vad gör du här? frågar jag och sätter mig upp.
- Jag kom hit för en halvtimme sen, jag vill vara med dig innan du åkte hem, svarar han och tystnar. Just det, imorrgon måste jag åka hem, då skulle han försvinna iväg med bandet och jag skulle leva ett liv i mörker.
- Men vad ska vi göra då? frågade jag för det kändes som att vi bara skulle sitta här och vara tysta.
- Tro mig, vi kommer ha kul, säger han och ger mig ett paket. - Jag pratade med doktorn och du får vara utanför sjukhuset idag, så jag hade tänkt ta med dig på en promenad här i närheten och vi kan äta på restaurangen här och...
Innan han hinner avsluta meningen så har jag ställt mig upp och omfamnat honom. Han håller om mig länge tills jag kommer ihåg paketet.
- Vad är det du har gett mig nu? frågar jag skämtsamt.
- Jag hoppas du tycker om det, det är något som du kan använda idag, om du vill alltså du måste inte, säger han och jag märker att han kanske inte är helt säker på att hans present duger.
Jag sliter av pappret och öppnar en slags låda och känner efter vad som ligger inuti. Det tar ett tag att komma på men sen så klickar det till, det är ett par solglasögon.
- Låt mig hjälpa dig, säger han och jag vänder mig om.
Han knyter upp bandaget och jag sätter på mig solgalsögonen. Dom är stora, runda med något märke på sidan.
- Jag hoppas dom inte kostade allt för mycket, säger jag men det känns som att han köpt dom för alldeles för mycket ändå.
- Nädå, bara i en butik här i London, säger han men det känns som att han inte riktigt talar sanning men jag bestämmer mig för att strunta i det.
- Gå ut och vänta så ska jag bara byta om, jag vill ju inte bli sedd i sånt här.
- Du behöver inte hjälp då? frågar han men lägger sedan snabbt till. - Eller asså jag menar inte så... eeh jag går ut och väntar.
Jag skrattar till och när jag hör dörren stängas söker jag efter min väska. Det är i april så vädret är varmt och jag tar fram en sommarklänning. Om jag minns rätt så är den ljusgrön med vita detaljer och axelband. Jag byter om snabbt och tar fram ett par sandaler och går sedan mot dörren.
- Hur ser jag ut? frågar jag när jag gått ut ur rummet.
- Perfekt, svarar Niall och tar tag i min arm och leder mig ut ur sjukhuset.
Vi åker hissen ner och sen är vi i entren, Niall pratar med någon om att vi är tillbaka innan sju och sen går vi ut genom dörrarna. Den friska luften och värmen är så skön och det luktar sommar. Men sen blir jag livrädd, tänk om jag går in i någon eller något liknande? Jag håller i Nialls hand ännu hårdare än förut och han känner väl att jag är nervös så han viskar "Det är ingen fara, jag är här". Jag pussar han på kinden och sen går vi vidare. Jag hade kunnat fortsätta gå i timmar till, men min mage började kurra och Niall insisterade på att bjuda på mat. Vi gick in på en italiensk restaurang och när vi satt därinne så tog Niall tag i min hand och började prata.
- Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om, sa han och jag fick nästan panik för han lät så sorgsen. - Du vet att du ska åka hem imorrgon och jag måste hem till grabbarna, men jag har tänkt på en sak, du fyller år 14 maj och då blir du 18 år. Du kanske tycker det kommer plötsligt men jag har verkligen aldrig känt såhär för någon förut, du är helt unik och jag vill inte behöva missa chansen att få vara med dig.
Så om du vill så kanske du vill komma och bo med mig och grabbarna när du fyllt 18.
Jag lovar att ta hand om dig och följa dig vart du än går.
Jag kan knappt tro mina öron, jag kämpar tillbaka tårarna och säger ett dallrande "ja". Niall reser sig upp och det gör även jag. Först omfamnar han mig och sen kysser han mig där, mitt framför alla. Jag hör kameror blixtra men varken jag eller Niall bryr oss. Jag skulle kunna dö av lycka.
Fortsätt gärna och kommentera vad ni tycker, bra som dåligt!♥
Open your eyes del 4
Nialls synvinkel:
Jag måste tillbaka till sjukhuset, enligt Britney skulle hon åka hem snart och då skulle jag aldrig se henne igen. Det var något speciellt hos henne, det kändes som att hon stirrade på en även fast hon var blind och hennes blonda vackra långa hår. Hon såg ut som någon ur en film, hon var vacker och det där leendet fick mig att smälta. Jag tror jag är kär och det är därför jag måste hitta henne innan hon åker hem från sjukhuset.
- NIAAALL? ropar någon och jag slits ifrån mina tankar.
- Ja? svarar jag och upptäcker att det var Harry som ropade.
- Vad har hänt med dig? Du har inte ätit på fyra timmar och du dagdrömmer hela tiden enda sen vi kom hem från sjukhuset, säger Harry. - Vänta nu, sjukhuset? Äre tjejen du träffa? frågade han och ett enormt leende spreds över hans läppar.
- Kanske det, svarar jag men kan inte motstå att le av lycka över att få prata om henne.
- LIAM, LOUIS, ZAYN? NIALL HAR EN TJEJ! ropar han och mina kinder blir sakta röda som tomater.
Dom kommer alla springande mot mig och tränger ner sig i soffan jag sitter i.
- Berätta nu Niall, säger Louis.
- Okej men det är inget särskilt, ni kommer ihåg den där blinda tjejen från sjukhuset? Hennes namn är Britney Lopez och ärligt talat tror jag att jag är kär. Jag stötte på henne igår också och även fast hon inte kan se såg hon lycklig ut, som att inget kunde stoppa henne. Men hon åker hem om två dagar tror jag och då får jag aldrig se henne igen, säger jag och sedan blir det tyst ett tag.
- Men då måste du ju åka dit nu! säger Louis och ställer sig upp. - Om vi åker nu så hinner vi lätt dit till ikväll!
Alla reste sig upp och drog upp mig ur soffan.
- Vet hon vem du är? frågade Zayn mig.
- Nej, jag sa det men hon tror inte på mig så vad ska jag göra? sa jag dystert.
- Du ska sjunga till henne! sa Liam och drog med mig ut till bilen.
Britneys synvinkel
Dagarna går och går, mamma hälsar på, promenaderna med Sarah. Ändå är allt jag önskar att Niall ska springa in genom dörren och ta tag i min hand. Jag vet att det kanske är löjligt men jag tror jag är kär. För varje dag saknar jag honom mer och om två dagar måste jag åka hem och då är allt kört. Jag bara måste hitta ett sätt att träffa han på. En okänd person kommer in i rummet med middagen och den försvinner lika snabbt. Jag äter min mat som idag var någon slags soppa. Sedan sitter jag bara där och försöker föreställa mig hur rummet ser ut. Helt plötsligt sprakar någonting ovanför mig till.
- Kan Britney Lopez infinna sig i cafeterian, sa rösten och sedan blev det tyst.
Jag reste mig upp och rörde mig ut ur rummet. Vem var det som sökte efter mig och varför kom dom inte till mitt rum om dom ville prata med mig? Jag visste att cafeterian låg till höger om mig så jag gick på rangliga ben längs väggen. Det var äckligt tyst och jag undrade vart alla befann sig, jag hade aldrig hört ett sjukhus så tomt. Sen kände jag en lukt av rosor och den ledde mig mot cafeterian. Jag kände dörren in och öppnade den och omfamnades av lukten och någon som tog tag i min hand.
- Det är jag Britney, säger en röst som jag skulle känna igen oavsett vad.
- Varför är du här Niall? frågar jag och drar på ett stort leende.
- Jag har något du måste höra, säger han och placerar mig på en stol.
Jag hör hur han rör runt med något stort, men aldrig att något av mina sinnen hade kunnat förutse det här.
You're insecure
Don't know what for
You're turning heads when you walk through the door
Don't need make up
To cover up
Being the way that you are is enough
Everyone else in the room can see it
Everyone else but you
]
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
So c-come on
You got it wrong
To prove I'm right I put it in a song
I don't why
You're being shy
And turn away when I look into your eyes
Everyone else in the room can see it
Everyone else but you
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
När han spelat klart lägger han ifrån sig det som måste vara en gitarr och sätter sig bredvid mig. Jag kan inte komma på något att säga, han talade sanning. Mannen som satt bredvid mig är Niall Horan och han hade nyss framfört en låt till mig. Han tog min hand och jag kände en ensam tår rinna nerför min kind.
Nialls synvinkel:
Jag måste tillbaka till sjukhuset, enligt Britney skulle hon åka hem snart och då skulle jag aldrig se henne igen. Det var något speciellt hos henne, det kändes som att hon stirrade på en även fast hon var blind och hennes blonda vackra långa hår. Hon såg ut som någon ur en film, hon var vacker och det där leendet fick mig att smälta. Jag tror jag är kär och det är därför jag måste hitta henne innan hon åker hem från sjukhuset.
- NIAAALL? ropar någon och jag slits ifrån mina tankar.
- Ja? svarar jag och upptäcker att det var Harry som ropade.
- Vad har hänt med dig? Du har inte ätit på fyra timmar och du dagdrömmer hela tiden enda sen vi kom hem från sjukhuset, säger Harry. - Vänta nu, sjukhuset? Äre tjejen du träffa? frågade han och ett enormt leende spreds över hans läppar.
- Kanske det, svarar jag men kan inte motstå att le av lycka över att få prata om henne.
- LIAM, LOUIS, ZAYN? NIALL HAR EN TJEJ! ropar han och mina kinder blir sakta röda som tomater.
Dom kommer alla springande mot mig och tränger ner sig i soffan jag sitter i.
- Berätta nu Niall, säger Louis.
- Okej men det är inget särskilt, ni kommer ihåg den där blinda tjejen från sjukhuset? Hennes namn är Britney Lopez och ärligt talat tror jag att jag är kär. Jag stötte på henne igår också och även fast hon inte kan se såg hon lycklig ut, som att inget kunde stoppa henne. Men hon åker hem om två dagar tror jag och då får jag aldrig se henne igen, säger jag och sedan blir det tyst ett tag.
- Men då måste du ju åka dit nu! säger Louis och ställer sig upp. - Om vi åker nu så hinner vi lätt dit till ikväll!
Alla reste sig upp och drog upp mig ur soffan.
- Vet hon vem du är? frågade Zayn mig.
- Nej, jag sa det men hon tror inte på mig så vad ska jag göra? sa jag dystert.
- Du ska sjunga till henne! sa Liam och drog med mig ut till bilen.
Britneys synvinkel:
Dagarna går och går, mamma hälsar på, promenaderna med Sarah. Ändå är allt jag önskar att Niall ska springa in genom dörren och ta tag i min hand. Jag vet att det kanske är löjligt men jag tror jag är kär. För varje dag saknar jag honom mer och om två dagar måste jag åka hem och då är allt kört. Jag bara måste hitta ett sätt att träffa han på. En okänd person kommer in i rummet med middagen och den försvinner lika snabbt. Jag äter min mat som idag var någon slags soppa. Sedan sitter jag bara där och försöker föreställa mig hur rummet ser ut. Helt plötsligt sprakar någonting ovanför mig till.
- Kan Britney Lopez infinna sig i cafeterian, sa rösten och sedan blev det tyst.
Jag reste mig upp och rörde mig ut ur rummet. Vem var det som sökte efter mig och varför kom dom inte till mitt rum om dom ville prata med mig? Jag visste att cafeterian låg till höger om mig så jag gick på rangliga ben längs väggen. Det var äckligt tyst och jag undrade vart alla befann sig, jag hade aldrig hört ett sjukhus så tomt. Sen kände jag en lukt av rosor och den ledde mig mot cafeterian. Jag kände dörren in och öppnade den och omfamnades av lukten och någon som tog tag i min hand.
- Det är jag Britney, säger en röst som jag skulle känna igen oavsett vad.
- Varför är du här Niall? frågar jag och drar på ett stort leende.
- Jag har något du måste höra, säger han och placerar mig på en stol.
Jag hör hur han rör runt med något stort, men aldrig att något av mina sinnen hade kunnat förutse det här.
You're insecure
Don't know what for
You're turning heads when you walk through the door
Don't need make up
To cover up
Being the way that you are is enough
Everyone else in the room can see it
Everyone else but you
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
So c-come on
You got it wrong
To prove I'm right I put it in a song
I don't why
You're being shy
And turn away when I look into your eyes
Everyone else in the room can see it
Everyone else but you
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
You don't know
You don't know you're beautiful
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
You don't know
You don't know you're beautiful
Oh oh
But that's what makes you beautiful
När han spelat klart lägger han ifrån sig det som måste vara en gitarr och sätter sig bredvid mig. Jag kan inte komma på något att säga, han talade sanning. Mannen som satt bredvid mig är Niall Horan och han hade nyss framfört en låt till mig. Han tog min hand och jag kände en ensam tår rinna nerför min kind, en ensam glädjetår.
Så hoppas ni gillar den, fortsätt med dom underbara kommentarerna!♥
Open your eyes del 3
Nialls synvinkel:
VI står här nu i cafeterian och ska spela inför sjuka barn och allt jag kan tänka på är vart hon är, den blinda tjejen. Jag var så dum som inte frågade om hennes namn, det kanske låter löjligt men jag bara måste få träffa henne igen. Musiken startar och jag gör mig redo för att sjunga. Medans vi sjunger söker jag i publiken efter henne. Blont hår och det lilla leendet är så jag minns henne och självklart bandaget som täckte ögona. Bandaget var anledningen till att jag stannat för att prata med henne och sen skedde nåt. Det sa bara klick och sen var jag tvungen att gå. Det enda jag vet är att jag måste få träffa henne innan vi åker härifrån, jag bara måste få se henne igen.
Britneys synvinkel:
Tio dagar kvar, jag insåg verkligen inte hur tråkigt det är att vara blind på ett sjukhus. Det enda jag gjort hela morgonen är att lyssna på musik och deppat. Ingen hade kommit och hälsat på, mamma jobbade men ingen av mina kompisar hade hört av sig. Jag bestämmer mig för att gå på en promenad, men tyvärr är inte Sarah här idag så jag ger mig ut i korridorerna själv. Jag går längst väggen livrädd för att krocka in i någon. Några läkare hälsar på mig när dom går förbi och dom erbjuder hjälp men jag säger nej, om jag inte lär mig det här så är jag ju körd sen när jag ska hem. Jag ska precis runda ett hörn då jag går in i vad jag tror är en kille och jag faller ner till marken.
- Men gud förlåt så mycket, gick det bra? Har du ont? frågar han och jag känner igen rösten.
- Om man jämför något blåmärke med att vara blind så kan man ju säga att jag överlever Niall, svarar jag och betonar Niall samtidigt som jag ler stort åt han. - Vad har du för problem då?
- Jag har inga problem, jag är här ändå, svarar han och hjälper mig upp.
- Så du har psykiska problem? frågar jag och hör hans gulliga skratt.
- Jag var faktiskt en av dom som spelade i cafeterian idag och igår, säger han och det känns som han försöker säga mig något.
- Coolt, så du är världskändis eller vadå? skrattar jag fram. - Vad heter du i efternamn då?
- Horan, Niall Horan.
- Ge en stor applåd för Niall Ho... va vänta Horan? säger jag och inser vart namnet är ifrån. - Du är inte Niall Horan, vad skulle one direction göra på ett barnsjukhus?
Jag hör hur han skrattar och jag försöker boxa till han men missar och det känns som jag såg totallt misslyckad ut i den stunden. Om det verkligen var Niall Horan varför står han då här och pratar med mig? Nej, den här killen lurar mig för att jag är blind.
- Ska jag följa dig tillbaka till ditt rum? frågar han och tar tag i min hand.
- Det skulle vara snällt, bara det att jag vet inte vart det ligger, säger jag och ler.
- Mer tid att vara med varandra alltså, säger han och jag kan känna hans leende stråla.
Vi småpratar medans vi går och jag berättar vad jag heter. Innan vi går in till mitt rum frågar jag han vem han egentligen är, han säger att han bara är Niall men det känns som att han fortfarande ljuger. När vi kommer tillbaka till mitt rum måste han åka vidare, innan han går ger han mig en kram men sen är han borta ur mitt liv. Jag lägger mig ner på sängen och vill bara gråta. Även fast han ljög för mig och låtsades vara någon annan så hade han i alla fall brytt sig om mig. Men varför behövde han ljuga? Resten av dagen passerade med ett besök av Sarah och en till promenad. Jag gillade att gå även fast jag inte kunde se det, det var lite som att flyga. När vi kom fram till cafeterian stannade jag utanför medans Sarah gick in och hämtade middag. Då kom jag helt plötsligt på att jag inte ätit riktigt sen muffinsen igår.
- Varför har jag inte varit hungrig? det har gått tre dagar sen operationen, frågar jag Sarah direkt när hon kommer tillbaka.
- Dom gav dig näring på nätterna i slangarna men inte inatt och du är nog ganska hungrig om du tänker efter, svarar hon och krokar fast i min högra arm. Vi går tillbaka till mitt rum och jag sätter mig på sängen och får ett litet knäbord eller vad det heter.
- Vad är det för mat? frågar jag.
- Smaka, säger Sarah och det låter som hon redan har börjat.
Jag söker efter gaffeln som ligger till höger om tallriken och försöker få upp lite mat. Det går inte så bra men när jag försöker med kniven också går det mycket bättre. Jag får upp första tuggan och luktar på den. Luktade som någon slags köttfärssås, så jag antar att det är pasta till. Jag äter och då märker jag att jag inte ätit riktig mat på flera dagar. Den smakar underbart fast då tror jag den har till fördel mina dagar utan mat. Jag fortsätter att äta tills jag känner besticken skrapa mot en tom tallrik. Det börjar bli kväll så Sarah måste gå och jag blir lämnad ensam i mörkret. Men allt jag kan tänka på är Niall, jag vill träffa han igen, höra hans skratt. Jag hör fortfarande hans röst i huvudet upprepa "Horan, Niall Horan".
Nialls synvinkel:
VI står här nu i cafeterian och ska spela inför sjuka barn och allt jag kan tänka på är vart hon är, den blinda tjejen. Jag var så dum som inte frågade om hennes namn, det kanske låter löjligt men jag bara måste få träffa henne igen. Musiken startar och jag gör mig redo för att sjunga. Medans vi sjunger söker jag i publiken efter henne. Blont hår och det lilla leendet är så jag minns henne och självklart bandaget som täckte ögona. Bandaget var anledningen till att jag stannat för att prata med henne och sen skedde nåt. Det sa bara klick och sen var jag tvungen att gå. Det enda jag vet är att jag måste få träffa henne innan vi åker härifrån, jag bara måste få se henne igen.
Britneys synvinkel:
Tio dagar kvar, jag insåg verkligen inte hur tråkigt det är att vara blind på ett sjukhus. Det enda jag gjort hela morgonen är att lyssna på musik och deppat. Ingen hade kommit och hälsat på, mamma jobbade men ingen av mina kompisar hade hört av sig. Jag bestämmer mig för att gå på en promenad, men tyvärr är inte Sarah här idag så jag ger mig ut i korridorerna själv.
Jag går längst väggen livrädd för att krocka in i någon. Några läkare hälsar på mig när dom går förbi och dom erbjuder hjälp men jag säger nej, om jag inte lär mig det här så är jag ju körd sen när jag ska hem. Jag ska precis runda ett hörn då jag går in i vad jag tror är en kille och jag faller ner till marken.
- Men gud förlåt så mycket, gick det bra? Har du ont? frågar han och jag känner igen rösten.
- Om man jämför något blåmärke med att vara blind så kan man ju säga att jag överlever Niall, svarar jag och betonar Niall samtidigt som jag ler stort åt han. - Vad har du för problem då?
- Jag har inga problem, jag är här ändå, svarar han och hjälper mig upp.
- Så du har psykiska problem? frågar jag och hör hans gulliga skratt.
- Jag var faktiskt en av dom som spelade i cafeterian idag och igår, säger han och det känns som han försöker säga mig något.
- Coolt, så du är världskändis eller vadå? skrattar jag fram. - Vad heter du i efternamn då?
- Horan, Niall Horan.
- Ge en stor applåd för Niall Ho... va vänta Horan? säger jag och inser vart namnet är ifrån. - Du är inte Niall Horan, vad skulle one direction göra på ett barnsjukhus?
Jag hör hur han skrattar och jag försöker boxa till han men missar och det känns som jag såg totallt misslyckad ut i den stunden. Om det verkligen var Niall Horan varför står han då här och pratar med mig? Nej, den här killen lurar mig för att jag är blind.
- Ska jag följa dig tillbaka till ditt rum? frågar han och tar tag i min hand.
- Det skulle vara snällt, bara det att jag vet inte vart det ligger, säger jag och ler.
- Mer tid att vara med varandra alltså, säger han och jag kan känna hans leende stråla.
Vi småpratar medans vi går och jag berättar vad jag heter. Innan vi går in till mitt rum frågar jag han vem han egentligen är, han säger att han bara är Niall men det känns som att han fortfarande ljuger. När vi kommer tillbaka till mitt rum måste han åka vidare, innan han går ger han mig en kram men sen är han borta ur mitt liv. Jag lägger mig ner på sängen och vill bara gråta.
Även fast han ljög för mig och låtsades vara någon annan så hade han i alla fall brytt sig om mig. Men varför behövde han ljuga? Resten av dagen passerade med ett besök av Sarah och en till promenad. Jag gillade att gå även fast jag inte kunde se det, det var lite som att flyga. När vi kom fram till cafeterian stannade jag utanför medans Sarah gick in och hämtade middag.
Då kom jag helt plötsligt på att jag inte ätit riktigt sen muffinsen igår.
- Varför har jag inte varit hungrig? det har gått tre dagar sen operationen, frågar jag Sarah direkt när hon kommer tillbaka.
- Dom gav dig näring på nätterna i slangarna men inte inatt och du är nog ganska hungrig om du tänker efter, svarar hon och krokar fast i min högra arm. Vi går tillbaka till mitt rum och jag sätter mig på sängen och får ett litet knäbord eller vad det heter.
- Vad är det för mat? frågar jag.
- Smaka, säger Sarah och det låter som hon redan har börjat.
Jag söker efter gaffeln som ligger till höger om tallriken och försöker få upp lite mat. Det går inte så bra men när jag försöker med kniven också går det mycket bättre. Jag får upp första tuggan och luktar på den. Luktade som någon slags köttfärssås, så jag antar att det är pasta till.
Jag äter och då märker jag att jag inte ätit riktig mat på flera dagar. Den smakar underbart fast då tror jag den har till fördel mina dagar utan mat. Jag fortsätter att äta tills jag känner besticken skrapa mot en tom tallrik. Det börjar bli kväll så Sarah måste gå och jag blir lämnad ensam i mörkret.
Men allt jag kan tänka på är Niall, jag vill träffa han igen, höra hans skratt. Min hjärna hör fortfarande hans röst i huvudet upprepa "Horan, Niall Horan".
Hoppas ni tycker om den och kommentera gärna era synpunkter! :)
Open your eyes del 2
När jag sakta vaknar upp så blir jag inte lika rädd över att jag inte kan se någonting. Men jag känner på lukten att jag är i ett annat rum, jag försöker lyssna efter någon i rummet men det enda jag hör är mina egna andetag. Sedan hör jag en dörr öppnas och någon som rör med nånting till vänster om mig. Samma person drar ut något som jag misstänker är en stol. Jag blir överraskad hur jag kan lista ut det genom att bara höra ett ljud.
- Hej jag heter Sarah Johnson och är psykolog här och jag tänkte att vi kunde prata lite, säger någon till vänster om mig. - Du kan börja med att presentera dig och berätta lite om dig.
- Jag heter Britney Lopez, 17 år och 10 månader, sa jag med en halvvaken röst. - Äkta blondin också!
Jag försökte sätta mig upp och den här gången var det ingen som stoppade mig. Bandaget kliade men jag vågade inte röra det ifall att jag skulle råka tappa det. Jag har ingen aning hur jag ser ut, om ögona ser precis likadana ut eller om dom är helvita.
- Okej Britney, vill du följa med på en liten promenad runt? frågade hon.
Innan jag hann riktigt tänka efter tackade jag ja, för känslan av att inte kunna göra någonting höll på att ta över. Sarah berättade att i cafeterian skulle det vara några som skulle uppträda men jag sa att jag inte var redo än. Jag lutade benen över kanten av sängen och ställde mig upp. Det var en jobbig känsla att inte kunna se och jag var rädd att jag skulle gå på något men jag tog ett djupt andetag och sedan kände jag Sarahs hand i min och jag blev lugnare.
- Hur ser jag ut? frågade jag skämtsamt innan vi gick.
- Som en blind ängel, säger hon och leder mig ut.
Jag hör musik komma från höger och antar att det är cafeterian som ligger därborta. Tyvärr är jag för långt ifrån för att höra vad dom spelar eller vilka som framför musiken. Jag och Sarah går åt motsatta hållet och ju längre vi går desto mer säkrare känner jag mig. Efter ett tag så sätter hon ner mig i en fåtölj medans hon går och hämtar fika. Det är knäpptyst tills jag hör fotsteg till vänster och det kan inte vara Sarah för då skulle hon ha kommit från höger. Jag hör hur fotstegen tystnar några centimeter ifrån mig. Sedan en duns och någon som rörde vid min armbåge.
- Hej, hur mår du? frågar killen som satt bredvid mig.
- Förutom att jag är blind så mår jag utmärkt, sa jag ironiskt men ändå nyfiken på vem som satt bredvid mig. Jag hörde ett dämpad skratt från han och jag vände mig mot han och höjde på ögonbrynen.
- Du är rolig du, säger han och sedan när nya fotsteg, flera den här gången, dyker upp reser han sig upp. - Och söt också, viska han innan han går mot dom nya fotstegen.
Innan han gruppen försvinner iväg hör jag någon ropa " Har du hittat en ny tjej Niall?". Jag hinner inte tänka på det så mycket innan Sarah dyker upp, man hör hennes smycken låta flera meter ifrån. Hon sätter sig ner och räcker mig en muffins. Vi sitter tysta ett tag och sedan kommer jag ihåg Niall, namnet påminner mig om något som jag bara inte kan komma på vart jag hört det. Efter ett tag beger jag och Sarah oss tillbaka till rummet och jag lägger mig ner i sängen och lyssnar på musik. Jag önskar att jag bara kunde åka hem och slippa allt det här. Efter några timmar somnar jag och drömmer om killen jag träffade.
När jag sakta vaknar upp så blir jag inte lika rädd över att jag inte kan se någonting. Men jag känner på lukten att jag är i ett annat rum, jag försöker lyssna efter någon i rummet men det enda jag hör är mina egna andetag. Sedan hör jag en dörr öppnas och någon som rör med nånting till vänster om mig. Samma person drar ut något som jag misstänker är en stol. Jag blir överraskad hur jag kan lista ut det genom att bara höra ett ljud.
- Hej jag heter Sarah Johnson och är psykolog här och jag tänkte att vi kunde prata lite, säger någon till vänster om mig. - Du kan börja med att presentera dig och berätta lite om dig.
- Jag heter Britney Lopez, 17 år och 10 månader, sa jag med en halvvaken röst. - Äkta blondin också!
Jag försökte sätta mig upp och den här gången var det ingen som stoppade mig. Bandaget kliade men jag vågade inte röra det ifall att jag skulle råka tappa det. Jag har ingen aning hur jag ser ut, om ögona ser precis likadana ut eller om dom är helvita.
- Okej Britney, vill du följa med på en liten promenad runt? frågade hon.
Innan jag hann riktigt tänka efter tackade jag ja, för känslan av att inte kunna göra någonting höll på att ta över. Sarah berättade att i cafeterian skulle det vara några som skulle uppträda men jag sa att jag inte var redo än. Jag lutade benen över kanten av sängen och ställde mig upp. Det var en jobbig känsla att inte kunna se och jag var rädd att jag skulle gå på något men jag tog ett djupt andetag och sedan kände jag Sarahs hand i min och jag blev lugnare.
- Hur ser jag ut? frågade jag skämtsamt innan vi gick.
- Som en blind ängel, säger hon och leder mig ut.
Jag hör musik komma från höger och antar att det är cafeterian som ligger därborta. Tyvärr är jag för långt ifrån för att höra vad dom spelar eller vilka som framför musiken. Jag och Sarah går åt motsatta hållet och ju längre vi går desto mer säkrare känner jag mig. Efter ett tag så sätter hon ner mig i en fåtölj medans hon går och hämtar fika. Det är knäpptyst tills jag hör fotsteg till vänster och det kan inte vara Sarah för då skulle hon ha kommit från höger. Jag hör hur fotstegen tystnar några centimeter ifrån mig. Sedan en duns och någon som rörde vid min armbåge.
- Hej, hur mår du? frågar killen som satt bredvid mig.
- Förutom att jag är blind så mår jag utmärkt, sa jag ironiskt men ändå nyfiken på vem som satt bredvid mig. Jag hörde ett dämpad skratt från han och jag vände mig mot han och höjde på ögonbrynen.
- Du är rolig du, säger han och sedan när nya fotsteg, flera den här gången, dyker upp reser han sig upp. - Och söt också, viska han innan han går mot dom nya fotstegen.
Innan han gruppen försvinner iväg hör jag någon ropa " Har du hittat en ny tjej Niall?". Jag hinner inte tänka på det så mycket innan Sarah dyker upp, man hör hennes smycken låta flera meter ifrån. Hon sätter sig ner och räcker mig en muffins.
Vi sitter tysta ett tag och sedan kommer jag ihåg Niall, namnet påminner mig om något som jag bara inte kan komma på vart jag hört det. Efter ett tag beger jag och Sarah oss tillbaka till rummet och jag lägger mig ner i sängen och lyssnar på musik. Jag önskar att jag bara kunde åka hem och slippa allt det här. Efter några timmar somnar jag och drömmer om killen jag träffade.
Jag vet ganska tråkigt avsnitt men den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge? ;)
Open your eyes del 1
Jag vaknade upp ur min narkos och öppnade ögonen. Allt var svart och jag fick panik innan jag kom ihåg vart jag var och anledningen till att jag inte kunde se. Jag försökte sätta mig upp men ett par händer höll ner mig mot min sjukhussäng. Sängen höjde upp sin rygg helt plötsligt och jag hoppade till av förvåning. Jag höjde mina fingrar upp mot ansiktet och framför ögonen kände jag bandaget. Allt jag ville var att slita av det och öppna ögonen och kunna se allt, alla färger, alla ansikten. Jag var nära att grina men det kanske jag inte ens kunde, jag vet inte vad dom opererade, det enda jag visste var att jag var nu blind och att jag skulle förbli så tills någon hade pengar att kosta på en till operation och möjligheten att hitta ett par fungerande ögon. Doktorn sa att det inte var omöjligt men jag stog långt ner på listan och det skulle dröja minst flera år i nuläget. Jag antar att alla i rummet stirrar på mig och väntar på att jag ska säga något men jag kan bara inte, för första gången i mitt liv har jag inget att säga.
- Mår du bra? frågar min mamma mig med dallrig röst.
Jag känner någon som tar tag om min hand och jag antar att det är hon. Innan jag öppnar munnen för att svara så tvingar jag fram ett leende och försöker vända ansiktet mot henne.
-Jag mår utmärkt, svarar jag med men jag mådde inte bra.
Tanken att jag kanske aldrig skulle kunna få öppna mina ögon och kolla ut över världen. Aldrig kunna se någon rakt i ögonen och säga att jag älskar dom. Aldrig kunna leva på riktigt. Men aldrig att jag skulle erkänna det för någon, jag gillar inte att vara sårbar.
- Du kommer behöva stanna här på sjukhuset i två veckor för att hjärnan måste anpassa sig utan din syn, sa en okänd mansröst som jag antog var en läkare.
Han fortsatte att prata men jag lyssnade inte, han sa säkert inget superviktigt och jag kunde ju alltid fråga han under dom två veckorna jag skulle tillbringa här. Ärligt talat så skulle jag velat stanna på sjukhuset tills jag kunde se igen. Men mamma har i alla fall fixat hemundervisning det kommande året. Jag skulle aldrig klara av att gå i skolan och känna allas blickar, allas viskningar.
- Vi kommer söva ner dig nu och du kommer inte vakna upp förräns imorgon då vi får besök av några speciella personer, säger läkaren och jag känner min rörelseförmåga försvinna och sedan somnar jag.
Jag vaknade upp ur min narkos och öppnade ögonen. Allt var svart och jag fick panik innan jag kom ihåg vart jag var och anledningen till att jag inte kunde se. Jag försökte sätta mig upp men ett par händer höll ner mig mot min sjukhussäng.
Sängen höjde upp sin rygg helt plötsligt och jag hoppade till av förvåning. Jag höjde mina fingrar upp mot ansiktet och framför ögonen kände jag bandaget.
Allt jag ville var att slita av det och öppna ögonen och kunna se allt, alla färger, alla ansikten. Jag var nära att grina men det kanske jag inte ens kunde, jag vet inte vad dom opererade, det enda jag visste var att jag var nu blind och att jag skulle förbli så tills någon hade pengar att kosta på en till operation och möjligheten att hitta ett par fungerande ögon.
Doktorn sa att det inte var omöjligt men jag stog långt ner på listan och det skulle dröja minst flera år i nuläget. Jag antar att alla i rummet stirrar på mig och väntar på att jag ska säga något men jag kan bara inte, för första gången i mitt liv har jag inget att säga.
- Mår du bra? frågar min mamma mig med dallrig röst.
Jag känner någon som tar tag om min hand och jag antar att det är hon.
Innan jag öppnar munnen för att svara så tvingar jag fram ett leende och försöker vända ansiktet mot henne.
-Jag mår utmärkt, svarar jag med men jag mådde inte bra.
Tanken att jag kanske aldrig skulle kunna få öppna mina ögon och kolla ut över världen. Aldrig kunna se någon rakt i ögonen och säga att jag älskar dom. Aldrig kunna leva på riktigt.
Men aldrig att jag skulle erkänna det för någon, jag gillar inte att vara sårbar.
- Du kommer behöva stanna här på sjukhuset i två veckor för att hjärnan måste anpassa sig utan din syn, sa en okänd mansröst som jag antog var en läkare.
Han fortsatte att prata men jag lyssnade inte, han sa säkert inget superviktigt och jag kunde ju alltid fråga han under dom två veckorna jag skulle tillbringa här. Ärligt talat så skulle jag velat stanna på sjukhuset tills jag kunde se igen. Men mamma har i alla fall fixat hemundervisning det kommande året. Jag skulle aldrig klara av att gå i skolan och känna allas blickar, allas viskningar.
- Vi kommer söva ner dig nu och du kommer inte vakna upp förräns imorgon då vi får besök av några speciella personer, säger läkaren och jag känner min rörelseförmåga försvinna och sedan somnar jag.
Så vad tycker ni? Jag vet att jag inte berättat så mycket om tjejen men det kommer mer om henne i nästa avsnitt! Hoppas ni tycker om den!♥
