Jag vaknade med ett leende på läpparna vilket inte skett på länge. Minnena från gårdagens kväll spelades upp i min hjärna. Niall som sjöng, pizzan vi delade och rosorna han gav mig. Jag har nog aldrig varit så lycklig som nu. Men faktumet att han är Niall Horan från onedirection tänkte jag ärligt talat inte mycket på. För mig så är han Niall, killen med det gulliga skrattet.

- Äntligen vaknar du, säger sedan rösten som får mig att smälta.

- Niall? Vad gör du här? frågar jag och sätter mig upp.

- Jag kom hit för en halvtimme sen, jag vill vara med dig innan du åkte hem, svarar han och tystnar. Just det, imorrgon måste jag åka hem, då skulle han försvinna iväg med bandet och jag skulle leva ett liv i mörker.

- Men vad ska vi göra då? frågade jag för det kändes som att vi bara skulle sitta här och vara tysta.

- Tro mig, vi kommer ha kul, säger han och ger mig ett paket. - Jag pratade med doktorn och du får vara utanför sjukhuset idag, så jag hade tänkt ta med dig på en promenad här i närheten och vi kan äta på restaurangen här och...

Innan han hinner avsluta meningen så har jag ställt mig upp och omfamnat honom. Han håller om mig länge tills jag kommer ihåg paketet.

- Vad är det du har gett mig nu? frågar jag skämtsamt.

- Jag hoppas du tycker om det, det är något som du kan använda idag, om du vill alltså du måste inte, säger han och jag märker att han kanske inte är helt säker på att hans present duger.

Jag sliter av pappret och öppnar en slags låda och känner efter vad som ligger inuti. Det tar ett tag att komma på men sen så klickar det till, det är ett par solglasögon.

- Låt mig hjälpa dig, säger han och jag vänder mig om.

Han knyter upp bandaget och jag sätter på mig solgalsögonen. Dom är stora, runda med något märke på sidan.

- Jag hoppas dom inte kostade allt för mycket, säger jag men det känns som att han köpt dom för alldeles för mycket ändå.

- Nädå, bara i en butik här i London, säger han men det känns som att han inte riktigt talar sanning men jag bestämmer mig för att strunta i det.

- Gå ut och vänta så ska jag bara byta om, jag vill ju inte bli sedd i sånt här.

- Du behöver inte hjälp då? frågar han men lägger sedan snabbt till. - Eller asså jag menar inte så... eeh jag går ut och väntar.

Jag skrattar till och när jag hör dörren stängas söker jag efter min väska. Det är i april så vädret är varmt och jag tar fram en sommarklänning. Om jag minns rätt så är den ljusgrön med vita detaljer och axelband. Jag byter om snabbt och tar fram ett par sandaler och går sedan mot dörren.

- Hur ser jag ut? frågar jag när jag gått ut ur rummet.

- Perfekt, svarar Niall och tar tag i min arm och leder mig ut ur sjukhuset.

Vi åker hissen ner och sen är vi i entren, Niall pratar med någon om att vi är tillbaka innan sju och sen går vi ut genom dörrarna. Den friska luften och värmen är så skön och det luktar sommar. Men sen blir jag livrädd, tänk om jag går in i någon eller något liknande? Jag håller i Nialls hand ännu hårdare än förut och han känner väl att jag är nervös så han viskar "Det är ingen fara, jag är här". Jag pussar han på kinden och sen går vi vidare. Jag hade kunnat fortsätta gå i timmar till, men min mage började kurra och Niall insisterade på att bjuda på mat. Vi gick in på en italiensk restaurang och när vi satt därinne så tog Niall tag i min hand och började prata.

- Det är en sak jag skulle vilja prata med dig om, sa han och jag fick nästan panik för han lät så sorgsen. - Du vet att du ska åka hem imorrgon och jag måste hem till grabbarna, men jag har tänkt på en sak, du fyller år 14 maj och då blir du 18 år. Du kanske tycker det kommer plötsligt men jag har verkligen aldrig känt såhär för någon förut, du är helt unik och jag vill inte behöva missa chansen att få vara med dig. Så om du vill så kanske du vill komma och bo med mig och grabbarna när du fyllt 18. Jag lovar att ta hand om dig och följa dig vart du än går.

Jag kan knappt tro mina öron, jag kämpar tillbaka tårarna och säger ett dallrande "ja". Niall reser sig upp och det gör även jag. Först omfamnar han mig och sen kysser han mig där, mitt framför alla. Jag hör kameror blixtra men varken jag eller Niall bryr oss. Jag skulle kunna dö av lycka.