Jag spenderade natten mest vaken funderandes på allt som skulle kunna gå fel. Dom råkar göra sönder någon synnerv hos Niall och han skulle aldrig mer kunna se igen.  Eller i värsta fall, aldrig kunna andas igen. Ögonoperationer är en av dom mest komplicerade operationer som finns och det finns så mycket som kan gå fel så snabbt. Sedan när Niall äntligen kom in till mitt rum på morgonen och han la sig bredvid mig i några minuter så berättade jag allt jag tänkt på under natten.

- Tänk om något verkligen går fel? frågar jag och viskar sedan så tyst att jag är osäker på att Niall hör. - Tänk om vi dör?

- Det kommer gå bra, jag lovar dig Britney, svarar han och kysser mig på kinden. - Vi kommer klara oss, jag bara vet det.

I några minuter kändes det som att allt var perfekt, men vi väcktes av verkligheten vid namn Harry som kom in med en ballong till mig.

- Grattis på ögonoperationsdagen, säger han och ger mig ballongen och springer sedan ut ur rummet och lämnar mig och Niall ensamma igen. Det blev tyst i rummet men efter ett tag kunde jag bara inte hålla mig för skratt och började skratta som aldrig förr. Niall började också skratta men det kändes som att han skrattade åt mig pågrund av min oplanerade skrattattack.

- Du är så vacker när du skrattar, säger han och leker med fingrarna i mitt hår. - Jag hade tänkt fråga dig en sak förresten, vill du ha någon slags födelsedagsfest.

- Ärligt talat så skulle jag föredra att fira hela dagen med dig, men Frida kommer döda mig om jag inte har fest nu när jag lyckats bli ihop med Niall Horan, säger jag skämtsamt.

- Haha men om du och jag firar din artonårsdag ensamma så har du fest iövermorgon? frågar Niall. - På lördagen?

- Okej, fredag är det bara du och jag, säger jag och ler. - Lördagen så har vi fest, men vi behöver inte bjuda allt för många. - Jag bjuder några kompisar, du kan bjuda några kompisar, en liten fest bara.

- Okej, vi kan vara här i huset om vi bara ska vara ett tiotal personer, säger Niall. - Men vi borde nog åka mot sjukhuset nu, vi ska vara där om en timma.

Niall gick ut ur rummet och jag bytte snabbt om till några mysbyxor och något linne jag inte ens kommer ihåg hur det såg ut. Jag satte sedan upp håret i en enkel hästsvans och var sedan redo att åka. Louis och Liam vinkade hejdå när vi åkte iväg i limousinen enligt Niall och jag vinkade tillbaka. Tystnaden i limousinen var pinsam men ingen av oss hade en aning om vad vi skulle säga. När vi anlände till sjukhuset dröjde det knappt en kvart innan vi bytt om och låg redo för att sövas ner på sjukhussängarna. Det var då min nervositet kom tillbaka och jag vände mig åt vänster där jag visste att Niall låg. Men innan jag hunnit säga något tog han tag i min hand och viskade fyra enkla ord.

- Det kommer gå bra.