Nialls synvinkel:

VI står här nu i cafeterian och ska spela inför sjuka barn och allt jag kan tänka på är vart hon är, den blinda tjejen. Jag var så dum som inte frågade om hennes namn, det kanske låter löjligt men jag bara måste få träffa henne igen. Musiken startar och jag gör mig redo för att sjunga. Medans vi sjunger söker jag i publiken efter henne. Blont hår och det lilla leendet är så jag minns henne och självklart bandaget som täckte ögona. Bandaget var anledningen till att jag stannat för att prata med henne och sen skedde nåt. Det sa bara klick och sen var jag tvungen att gå. Det enda jag vet är att jag måste få träffa henne innan vi åker härifrån, jag bara måste få se henne igen.

Britneys synvinkel:

Tio dagar kvar, jag insåg verkligen inte hur tråkigt det är att vara blind på ett sjukhus. Det enda jag gjort hela morgonen är att lyssna på musik och deppat. Ingen hade kommit och hälsat på, mamma jobbade men ingen av mina kompisar hade hört av sig. Jag bestämmer mig för att gå på en promenad, men tyvärr är inte Sarah här idag så jag ger mig ut i korridorerna själv. Jag går längst väggen livrädd för att krocka in i någon. Några läkare hälsar på mig när dom går förbi och dom erbjuder hjälp men jag säger nej, om jag inte lär mig det här så är jag ju körd sen när jag ska hem. Jag ska precis runda ett hörn då jag går in i vad jag tror är en kille och jag faller ner till marken.

- Men gud förlåt så mycket, gick det bra? Har du ont? frågar han och jag känner igen rösten.

- Om man jämför något blåmärke med att vara blind så kan man ju säga att jag överlever Niall, svarar jag och betonar Niall samtidigt som jag ler stort åt han. - Vad har du för problem då?

- Jag har inga problem, jag är här ändå, svarar han och hjälper mig upp.

- Så du har psykiska problem? frågar jag och hör hans gulliga skratt.

- Jag var faktiskt en av dom som spelade i cafeterian idag och igår, säger han och det känns som han försöker säga mig något.

- Coolt, så du är världskändis eller vadå? skrattar jag fram. - Vad heter du i efternamn då?

- Horan, Niall Horan.

- Ge en stor applåd för Niall Ho... va vänta Horan? säger jag och inser vart namnet är ifrån. - Du är inte Niall Horan, vad skulle one direction göra på ett barnsjukhus?

Jag hör hur han skrattar och jag försöker boxa till han men missar och det känns som jag såg totallt misslyckad ut i den stunden. Om det verkligen var Niall Horan varför står han då här och pratar med mig? Nej, den här killen lurar mig för att jag är blind.

- Ska jag följa dig tillbaka till ditt rum? frågar han och tar tag i min hand.

- Det skulle vara snällt, bara det att jag vet inte vart det ligger, säger jag och ler.

- Mer tid att vara med varandra alltså, säger han och jag kan känna hans leende stråla.

Vi småpratar medans vi går och jag berättar vad jag heter. Innan vi går in till mitt rum frågar jag han vem han egentligen är, han säger att han bara är Niall men det känns som att han fortfarande ljuger.  När vi kommer tillbaka till mitt rum måste han åka vidare, innan han går ger han mig en kram men sen är han borta ur mitt liv. Jag lägger mig ner på sängen och vill bara gråta. Även fast han ljög för mig och låtsades vara någon annan så hade han i alla fall brytt sig om mig. Men varför behövde han ljuga? Resten av dagen passerade med ett besök av Sarah och en till promenad. Jag gillade att gå även fast jag inte kunde se det, det var lite som att flyga. När vi kom fram till cafeterian stannade jag utanför medans Sarah gick in och hämtade middag. Då kom jag helt plötsligt på att jag inte ätit riktigt sen muffinsen igår.

- Varför har jag inte varit hungrig? det har gått tre dagar sen operationen, frågar jag Sarah direkt när hon kommer tillbaka.

- Dom gav dig näring på nätterna i slangarna men inte inatt och du är nog ganska hungrig om du tänker efter, svarar hon och krokar fast i min högra arm. Vi går tillbaka till mitt rum och jag sätter mig på sängen och får ett litet knäbord eller vad det heter.

- Vad är det för mat? frågar jag.

- Smaka, säger Sarah och det låter som hon redan har börjat.

Jag söker efter gaffeln som ligger till höger om tallriken och försöker få upp lite mat. Det går inte så bra men när jag försöker med kniven också går det mycket bättre. Jag får upp första tuggan och luktar på den. Luktade som någon slags köttfärssås, så jag antar att det är pasta till. Jag äter och då märker jag att jag inte ätit riktig mat på flera dagar. Den smakar underbart fast då tror jag den har till fördel mina dagar utan mat. Jag fortsätter att äta tills jag känner besticken skrapa mot en tom tallrik. Det börjar bli kväll så Sarah måste gå och jag blir lämnad ensam i mörkret. Men allt jag kan tänka på är Niall, jag vill träffa han igen, höra hans skratt. Jag hör fortfarande hans röst i huvudet upprepa "Horan, Niall Horan".