Jag vaknade upp ur min narkos och öppnade ögonen. Allt var svart och jag fick panik innan jag kom ihåg vart jag var och anledningen till att jag inte kunde se. Jag försökte sätta mig upp men ett par händer höll ner mig mot min sjukhussäng. Sängen höjde upp sin rygg helt plötsligt och jag hoppade till av förvåning. Jag höjde mina fingrar upp mot ansiktet och framför ögonen kände jag bandaget. Allt jag ville var att slita av det och öppna ögonen och kunna se allt, alla färger, alla ansikten. Jag var nära att grina men det kanske jag inte ens kunde, jag vet inte vad dom opererade, det enda jag visste var att jag var nu blind och att jag skulle förbli så tills någon hade pengar att kosta på en till operation och möjligheten att hitta ett par fungerande ögon. Doktorn sa att det inte var omöjligt men jag stog långt ner på listan och det skulle dröja minst flera år i nuläget. Jag antar att alla i rummet stirrar på mig och väntar på att jag ska säga något men jag kan bara inte, för första gången i mitt liv har jag inget att säga.

- Mår du bra? frågar min mamma mig med dallrig röst.

Jag känner någon som tar tag om min hand och jag antar att det är hon. Innan jag öppnar munnen för att svara så tvingar jag fram ett leende och försöker vända ansiktet mot henne.

-Jag mår utmärkt, svarar jag med men jag mådde inte bra.

Tanken att jag kanske aldrig skulle kunna få öppna mina ögon och kolla ut över världen. Aldrig kunna se någon rakt i ögonen och säga att jag älskar dom. Aldrig kunna leva på riktigt.           Men aldrig att jag skulle erkänna det för någon, jag gillar inte att vara sårbar.

- Du kommer behöva stanna här på sjukhuset i två veckor för att hjärnan måste anpassa sig utan din syn, sa en okänd mansröst som jag antog var en läkare.

Han fortsatte att prata men jag lyssnade inte, han sa säkert inget superviktigt och jag kunde ju alltid fråga han under dom två veckorna jag skulle tillbringa här. Ärligt talat så skulle jag velat stanna på sjukhuset tills jag kunde se igen. Men mamma har i alla fall fixat hemundervisning det kommande året. Jag skulle aldrig klara av att gå i skolan och känna allas blickar, allas viskningar.

- Vi kommer söva ner dig nu och du kommer inte vakna upp förräns imorgon då vi får besök av några speciella personer, säger läkaren och jag känner min rörelseförmåga försvinna och sedan somnar jag.