Don't bring a knife into a gunfight del 22
Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.
- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.
- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.
- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.
- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!
- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.
Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.
- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.
- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.
- Vad menar du? frågar jag.
- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.
- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.
Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna och synen försvann.
Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.
- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.
- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.
- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.
- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!
- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.
Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.
- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.
- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.
- Vad menar du? frågar jag.
- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.
- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.
Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna, synen försvann och jag försökte ropa men det enda jag fick fram var en viskning.
- Liam...
Så vad tror ni händer nudå?:)
11 kommentarer tills nästa avsnitt!^^
Tack alla underbara läsare och stort tack till ni som kommenterar!♥
Kommentarer
Postat av: Sofia
Jätte bra som vanligt;)
Postat av: isabelle
assss braaaa
Postat av: Emelie
GRYMT BRA TJEJEN! :D Love it!
Postat av: Vendela ^^
Lika bra som vanligt :) <3
Postat av: Frida
OMG D;
Spännande!!!!
Merrrr!!!!!!
Jag kmr ju inte kunna somna nu ;0
Sååå sjukt bra!! Love it !
Postat av: Anonym
Jättebra!! meeer!
Postat av: elin
så bra - för bra!
Postat av: Emilia
ASUUUUM SOM VANLIGT LÄNGTAR TILL NÄSTA DU ÄGER DENNA ÄR EN AV DOM BÄSTA JAG LÄST :D<3
Postat av: Johanna
Aah!! Herreguuud sååå himla bra!!! :D
Postat av: Anonym
spännande :D
Postat av: Jenny
sjukt bra
Postat av: Rebecca
Mer:)
Postat av: grace
mer!:oo <3
Postat av: Anna
MER MER MER MER!!!!
Trackback
