Jag, Danielle, Eleanor och våran chaufför stog och väntade på att killarna skulle komma hem på flygplatsen. När dom kom så rusade jag fram till Niall och kastade mig i hans famn. Egentligen hade vi inte varit ifrån varandra så mycket men för mig hade det nästan känts som en evighet. Jag kunde inte beskriva hur mycket jag saknat han, det kändes verkligen som att han tagit med sig en del av mitt hjärta. Men nu när vi befann oss på samma ställe kändes allt mycket bättre.

- Du vet att det bara är en vecka kvar tills dom gifter sig va? frågar jag Niall när vi sitter i mitt rum i huset.

- Du vet att hon bara kastar buketten en gång va? säger han och ler. - Du får ta och öva på det.

- Ähh jag låter ödet bestämma hur det ska gå.

Niall skrattar och jag inser att det hela har blivit ganska absurt. Att jag måste fånga buketten för att han ska fria, det känns som att det är nåt han inte riktigt berättar för mig. Men jag litade på Niall så om det var sant var det nog inget dåligt.

Dagarna gick, Louis och Eleanor kollade på blommor och dom spenderade dagen före bröllopet med sina föräldrar. Vi hade även genrep och dom gav ansvaret för barnen som skulle gå framför dom till mig. Tydligen skulle jag gå bakom dom och se till att det gick bra att sprida ut blommorna. Även jag fick en liten korg med blomblad att kasta framför brudparet. Det kändes så overkligt att stå där i vanliga kläder och låtsas. Som när man lekte när man var mindre. Men den här gången var det inte lek, det var allvar.

Nialls synpunkt:

Imorgon skulle det ske. Eleanor skulle kasta buketten och Britney skulle fånga den, det har jag sett till. Jag går fram till Eleanor och Danielle där dom står och pratar i ett hörn.

- "Operation Buketten" kan ses som påbörjad, säger jag, ler och dom skrattar instämmande.