Jag vaknade i soffan av att min katt Lily klöste på mina tår. Tv:n var igång och alla i huset satt i sofforna förutom Zayn. Jag kände på mig att något var fel och att det troligtvis berodde på mig. När jag satt mig upp i soffan kom Niall och placerade sin arm runt mig och jag lutade mig bak mot hans axel.

- Är du nöjd med festen? Frågade han och kröp närmare mig.

- Ja, den var grym, svarade jag men var ändå tvungen att fråga. - Var är Zayn?

- Vi vet inte, men det är ingen fara, han är vuxen och kan ta hand om sig själv. - Idag ska du få träffa våran sångtränare för första gången för han ska hjälpa oss med låtarna om du kommer ihåg.

Självklart att jag kom ihåg resan till Paris, fast på något sätt verkade det ändå overkligt att jag skulle få stå på samma scen som Niall. Jag kunde knappt förklara hur mycket jag längtade dit men samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att det var jag som sårat Zayn, inte Rachel, eller hon har inte sårat han hittills.

- Men det är bara det att jag tror att det är mitt fel att han stack iväg.

Jag berättade för Niall vad som hänt efter att alla andra gått och lagt sig, men det kändes även som att alla andra i rummet också lyssnade när jag berättade. Niall försäkrade mig om att det inte var något problem men jag hade fortfarande lite dåligt samvete. Tänk om allt skulle blivit bra om jag bara inte lagt mig i.

Zayns perspektiv:

Vart är jag påväg? Jag bara sitter och kör runt på vägarna i London utan något mål. Det låg en lapp i min högra ficka, en lapp med ett telefonnummer, som jag inte vågade ringa för jag var rädd vad jag skulle höra. Varför kunde jag inte bara gått och lagt mig tidigare igår kväll så jag sluppit höra Britney förklara varför jag inte borde bli alltför fäst vid Rachel. Jag hade ju inga bevis på att hon ljög egentligen, men alla förtjänade en andra chans. Lappen låg och brände i min ficka innan jag tillslut tog mod till mig, tog fram lappen och knappade in numret i telefonen.

- Hey Rachel, det är Zayn som pratar, sa jag och rädslan försvann som i ett trollslag. - Skulle du vilja gå och ta en kopp kaffe eller något?

- Ja, självklart, svarade hon och hon förklarade vägen till ett café där hon skulle möta mig om tio minuter.

Jag körde dit men var tidig så jag fick vänta i några minuter men det gav mig en chans att gå in på toan och snygga till mig lite. När jag kom ut från toan satt hon vid ett litet bord och jag gick mot henne.

- Hej, säger hon vänligt och ställer sig upp och kramar om mig.