onedirectionfanfics -

Open your eyes del 7

Jag vaknade av en dörr som öppnades och mammas röst om hejade på mig.

- Är du redo att åka hem älskling? frågar hon och kramar om mig.

- Ja, jag är redo att åka hem, svarar jag och en halvtimme senare sitter vi i mammas bil. Radion är på men jag hör knappt vad som spelas. Det enda jag tänker på är hur jag ska berätta om min flytt till Niall. Mamma är jättesnäll men hon är känslig för sånt, hon är gammalmodig så att säga. Ni vet, inte sex före giftermål, kvinnor hör hemma i köket sånt trams och absolut inte flytta hem till någon kille man träffat i två veckor. Men jag har som sagt redan tagit beslutet så hon får acceptera det. Det dröjer sedan en timme innan vi är hemma. Vi bor i en lite mindre stad utanför London med mycket solsken. När vi är där kan jag gå själv in i huset och upp till mitt rum. Jag kommer ihåg precis vart allt står så jag går mot min hylla och tar fram min favoritparfym och sprejar över hela rummet. Den luktar sommar och tropiska frukter och jag låter mig omfamnas av lukten medans jag ätter mig på sängen. Men jag kan inte riktigt slappna av utan tanken på att jag måste berätta vad jag ska göra den 14 maj fortsätter störa mig. Det går tre dagar och livet funkar ganska bra, men jag har ännu inte gått tillbaka till skolan utan ska göra det nästa vecka. Jag har tagit av mig bandaget och börjat använda solglasögonen och på nätterna sover jag utan dom. Varje kväll pratar jag och Niall i telefon och jag har bestämt mig för att jag måste berätta för mamma att jag ska flytta till han. När det är middagsdags säger jag att jag har en sak att berätta och hon ska inte avbryta mig.

- Jo det är så här att när jag var på sjukhuset så träffade jag en person, en kille som heter Niall. Vi är ihop och igår så frågade han mig om jag ville flytta till han den 14 maj, på min artonårsdag... och jag sa ja, avlsutar jag och väntar på att mamma ska svara mig. När jag sa det sådär högt lät det konstigt att flytta ihop med någon man nyss träffat men det handlade inte om vem som helst, det var ju jag och Niall.

- Du får 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem, säger mamma och jag förstår först inte vad hon säger.

- Va? säger jag fast jag vet vad hon sa. Jag får ångest och jag hör att mamma är nära att börja skrika.

- Du har 10 minuter på dig att gå ut från mitt hem! upprepar hon fast lite högre och hennes skrik är inte långt ifrån. Helt plötsligt känner jag något slå i bordet och krascha. Ett glas eller en tallrik, men det spelar ingen roll för mig. Jag känner tårarna börjar bildas men jag tänker inte visa mig svag.

- Jag är din blinda dotter, du kan inte kasta ut mig, säger jag.

- Säg inte vad jag inte kan göra! skriker hon åt mig så jag hoppar upp från stolen. Medans jag rusar upp till rummet så snabbt jag vågar hör jag fler saker gå sönder. Jag skyndar mig att få tag i min gitarrväska och en lite större handväska och slänger ner massa slumpmässiga saker samtidigt som jag slår ett telefonnummer.

- Kom och hämta mig, säger jag snabbt direkt när jag hör att han svarar. Jag lägger på direkt och tar med mig allt och går ner för trappen.

- Snälla mamma, det är inget, jag ska ändå flytta någon gång, säger jag och känner hur rösten börjar svika mig.

- Du skulle bo i London och gå sångskolan där i ett år, sen skulle du bli artist och hitta en man, skriker mamma åt mig.

- Jag kan fortfarande bli allt det, bara du förlåter mig.

- GÅ UT!!!

Jag går ut och hör fler saker gå i kras. Tårarna börjar rinna och jag sätter mig vid vägkanten och bara väntar, väntar på Niall.

Nialls synvinkel:

Direkt när hon ringde kände jag på mig att något var fel för vi brukade prata förräns det var kväll. Men sen när jag hörde Britneys röst, det kändes som att mitt hjärta skulle sjunka ner genom magen. Direkt när hon lagt på sprang jag ut till bilen och lämnade Liam, Louis, Zayn och Harry med frågande blickar. Jag hade memorerat adressen och knappade in den på gps:en.

- Beräknad färdtid en och en halv timme, sa kvinnorösten i gps:en.

Jag ökade farten och rösten varnade mig att jag körde för snabbt men jag ignorerade den. Det viktigaste var att jag kom fram till Britney så snabbt som möjligt. När 50 minuter gått skulle jag precis svänga in på hennes gata. Direkt när jag svängt såg jag henne sitta ihopkrypen med en gitarrväska och en stor handväska. Jag hoppade ut ur bilen och rusade fram mot henne. Kinderna var våta av tårar och hon skakade.

- Jag är här nu sötnos, jag är här, sa jag samtdigt som jag tog hennes gitarr och försökte resa henne upp.

- H-h-hon s-sa åt-t mig att-t lämna huset-t och alla tallr-rik-kar i go-golvet, började hon skakande säga.

- Kom med in i bilen, jag lovar att jag ska ta hand om dig.

Jag leder in henne i framsätet av bilen och inom tio minuter har hon somnat. Det har blivit mörkt och jag kör inte lika snabbt som påvägen dit. Det tar ungefär en och en halv timme att ta sig hem och när jag väl är där står grabbarna ute och väntar på mig. Jag tecknar åt dom att vara tysta medans jag går runt och ska väcka Britney. Men det slutar med att jag bär in henne för hon ser alldeles för lugn ut för att jag ska vilja störa hennes sömn. Jag bär in henne i ett av gästrummen och bäddar ner henne. Innan jag går därifrån pussar jag henne på pannan och viskar:

- Du är säker här, det lovar jag.