Don't bring a knife into a gunfight del 24
Caras synpunkt:
Allt snurrade runt och jag kände mig smått illamående när jag slog upp ögonen igen. Det tog mig flera sekunder innan jag insåg vems ansikte som var framför mig.
- Liam...vad hände? frågade jag och försökte sätta mig upp i något som det tog ett tag innan jag förstog att det var en bil.
- Du lever, du andas, sa han och något som såg ut som tårar började samlas i hans ögon.
Hans leende var stort och hans vita tänder gjorde nästan ont i ögonen. Jag frågade igen vad som hade hänt och han berättade allt från striden med Adrian till nu.
- Så Adrian är död, sa jag och kände sorg, men inte för att han var död, utan för att det var Liam som behövt döda han. - Och det var du som dödade han.
- Ja, svarade han och leendet försvann.
- Det är inget fel med det, bara det att du är kriminell nu, jag ville verkligen inte dra in dig i min sörja, sa jag.
- Det är vår sörja.
- Nej det är det inte, det är inte din far som försöker döda dig, det är inte du som säkert varenda polis i London vill fånga, det är inte du som hamnar i fängelse på livstid om dom får fast dig.
- Om polisen tar oss, säger jag att jag mördade Adrian och att jag hjälpt dig med allt dom kommer åtala dig för.
- Du får inte, du skulle kasta bort hela ditt liv, vi skulle ändå aldrig få se varandra igen.
- Men det handlar om att inte svika dig, jag vill inte leva mitt liv och veta att du sitter inlåst någonstans.
- Det kanske är ett opassande tillfälle att säga det, men jag älskar dig, säger jag och kysser honom.
- Jag älskar dig också, säger han efter kyssen.
- Så vart åker vi nu då? säger jag och vi båda skrattar.
Men det spelade ingen roll vart vi åkte, jag hade tänkt ut en plan. Döda Carlos och sen se till att Liam återvände till sitt egna liv. Jag tänkte överlämna mig till polisen.
Caras synpunkt:
Allt snurrade runt och jag kände mig smått illamående när jag slog upp ögonen igen. Det tog mig flera sekunder innan jag insåg vems ansikte som var framför mig.
- Liam...vad hände? frågade jag och försökte sätta mig upp i något som det tog ett tag innan jag förstog att det var en bil.
- Du lever, du andas, sa han och något som såg ut som tårar började samlas i hans ögon.
Hans leende var stort och hans vita tänder gjorde nästan ont i ögonen. Jag frågade igen vad som hade hänt och han berättade allt från striden med Adrian till nu.
- Så Adrian är död, sa jag och kände sorg, men inte för att han var död, utan för att det var Liam som behövt döda han. - Och det var du som dödade han.
- Ja, svarade han och leendet försvann.
- Det är inget fel med det, bara det att du är kriminell nu, jag ville verkligen inte dra in dig i min sörja, sa jag.
- Det är vår sörja.
- Nej det är det inte, det är inte din far som försöker döda dig, det är inte du som säkert varenda polis i London vill fånga, det är inte du som hamnar i fängelse på livstid om dom får fast dig.
- Om polisen tar oss, säger jag att jag mördade Adrian och att jag hjälpt dig med allt dom kommer åtala dig för.
- Du får inte, du skulle kasta bort hela ditt liv, vi skulle ändå aldrig få se varandra igen.
- Men det handlar om att inte svika dig, jag vill inte leva mitt liv och veta att du sitter inlåst någonstans.
- Det kanske är ett opassande tillfälle att säga det, men jag älskar dig, säger jag och kysser honom.
- Jag älskar dig också, säger han efter kyssen.
- Så vart åker vi nu då? säger jag och vi båda skrattar.
Men det spelade ingen roll vart vi åkte, jag hade tänkt ut en plan. Döda Carlos och sen se till att Liam återvände till sitt egna liv. Jag tänkte överlämna mig till polisen.
Så vad tycker ni Cara och Liam ska göra nu?^^
Jag fick en fråga om hur man får många besökare, svaret är enkelt, reklam och en bra story.
Om folk gillar det du skriver tipsar dom andra!
11 kommentarer tills nästa avsnitt!:))
Don't bring a knife into a gunfight del 23
Liams synpunkt:
Adrian hade inte sett mig och den dära Oscar hade sprungit iväg och gömt sig. Jag såg hur Cara sprang och försökte slåss mot Adrian men hon hade ingen chans att vinna. När han tog tag om hennes hals var det som att min kropp rörde sig själv. Jag tog fram en revolver ur väskan och smög upp bakom Adrian och utan att tveka tog jag sikte mot hans huvud och sköt. Blod hamnade över mig och Cara, som sjunkit ihop på golvet. Hon fick inte vara död, jag måste hunnit rädda henne.
- Cara?? Cara, öppna ögonen, snälla, säger jag och skakar på henne smått. - Du måste vakna upp nu Cara, du får inte sova nu, vi måste dra härifrån nu, snälla bara säg något.
Jag får panik när hon bara ligger där så jag ser mig omkring och ser Oscar gömma sig bakom en bil. Helt plötsligt dyker en galen ide upp i mitt huvud.
- OSCAR! Ge mig nyckeln till din snabbaste bil, annars skjuter jag skallen av dig, skriker jag och rusar mot han med pistolen i handen.
- H-h-h-här b-b-bar-ra l-l-ämn-na m-mig if-f-r-red, stammade han fram och kastade en svart bilnyckel till mig och pekade på en svart stor bil några meter bort.
Jag sprang mot bilen och låste upp den, sedan sprang jag och hämtade väskorna och kastade in dom i bilen. Efter det rusade jag tillbaka till Cara och lyfte upp henne. Sedan bar jag henne till bilen och la henne i baksätet.
- Det kommer bli bra, vi ska härifrån nu, sa jag till henne även fast hon troligtvis inte hörde mig.
Sedan satte jag mig i förarsätet och tryckte gasen i botten. Jag körde ut genom en glasvägg som splittrades och folk ute på gatorna stirrade på bilen. Utan att ha en aning om vart jag var påväg körde jag flera kilometer snabbare än hastighetsgränsen men ännu hade ingen polis sett oss. Otroligt nog lyckades jag ta mig ut ur London utan att bli förföljd av polisen och när jag kört en bra bit stoppade jag vid en bensinmack och vände mig bak mot Cara. Jag kände hennes puls och en sakta andning så hon hade klarat sig.
- Cara? frågade jag och körde fingrarna genom hennes hår.
- Liam, hörde jag henne svagt mumla och jag kunde andas ut på riktigt. Men då var det som att jag verkligen insett vad jag gjort. Dödat en man, hotat en annan till livet och stulit en bil. Vi kunde inte återvända, vi skulle båda hamna i fängelse om dom kunde bevisa det. Det gjorde verkligen ont, att jag aldrig skulle få se min familj eller mina vänner, men jag var beredd att offra det för att få leva ett liv med Cara.
Liams synpunkt:
Adrian hade inte sett mig och den dära Oscar hade sprungit iväg och gömt sig. Jag såg hur Cara sprang och försökte slåss mot Adrian men hon hade ingen chans att vinna. När han tog tag om hennes hals var det som att min kropp rörde sig själv. Jag tog fram en revolver ur väskan och smög upp bakom Adrian och utan att tveka tog jag sikte mot hans huvud och sköt. Blod hamnade över mig och Cara, som sjunkit ihop på golvet. Hon fick inte vara död, jag måste hunnit rädda henne.
- Cara?? Cara, öppna ögonen, snälla, säger jag och skakar på henne smått. - Du måste vakna upp nu Cara, du får inte sova nu, vi måste dra härifrån nu, snälla bara säg något.
Jag får panik när hon bara ligger där så jag ser mig omkring och ser Oscar gömma sig bakom en bil. Helt plötsligt dyker en galen ide upp i mitt huvud.
- OSCAR! Ge mig nyckeln till din snabbaste bil, annars skjuter jag skallen av dig, skriker jag och rusar mot han med pistolen i handen.
- H-h-h-här b-b-bar-ra l-l-ämn-na m-mig if-f-r-red, stammade han fram och kastade en svart bilnyckel till mig och pekade på en svart stor bil några meter bort.
Jag sprang mot bilen och låste upp den, sedan sprang jag och hämtade väskorna och kastade in dom i bilen. Efter det rusade jag tillbaka till Cara och lyfte upp henne. Sedan bar jag henne till bilen och la henne i baksätet.
- Det kommer bli bra, vi ska härifrån nu, sa jag till henne även fast hon troligtvis inte hörde mig.
Sedan satte jag mig i förarsätet och tryckte gasen i botten. Jag körde ut genom en glasvägg som splittrades och folk ute på gatorna stirrade på bilen. Utan att ha en aning om vart jag var påväg körde jag flera kilometer snabbare än hastighetsgränsen men ännu hade ingen polis sett oss. Otroligt nog lyckades jag ta mig ut ur London utan att bli förföljd av polisen och när jag kört en bra bit stoppade jag vid en bensinmack och vände mig bak mot Cara. Jag kände hennes puls och en sakta andning så hon hade klarat sig.
- Cara? frågade jag och körde fingrarna genom hennes hår.
- Liam, hörde jag henne svagt mumla och jag kunde andas ut på riktigt.
Men då var det som att jag verkligen insett vad jag gjort. Dödat en man, hotat en annan till livet och stulit en bil. Vi kunde inte återvända, vi skulle båda hamna i fängelse om dom kunde bevisa det. Det gjorde verkligen ont, att jag aldrig skulle få se min familj eller mina vänner, men jag var beredd att offra det för att få leva ett liv med Cara.
Hoppas ni gillade den här delen och tack för att ni läser!♥
11 kommentarer tills nästa del!:D
Don't bring a knife into a gunfight del 22
Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.
- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.
- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.
- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.
- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!
- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.
Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.
- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.
- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.
- Vad menar du? frågar jag.
- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.
- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.
Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna och synen försvann.
Jag visste att Oscar aldrig skulle våga skjuta så jag gick sakta fram mot han.
- Stå still Cara, säger han och jag ser hur nervös han är.
- Vad händer annars? Ska du skjuta mig? Vi båda vet att du inte ens skulle kunna skjuta någon i självförsvar, säger jag retsamt.
- Cara jag kommer skjuta! Stå still! ropar han och börjar nästan skaka.
- Skjut mig då, döda mig, sätt en kula i mitt hjärta!
- Jag anmäler mig frivillig, säger helt plötsligt någon bakom mig så jag vänder mig om.
Bakom mig stog Adrian och även han hade en pistol riktad mot mig och jag visste att han inte skulle tveka att skjuta mig. Mitt ansiktsuttryck blev genast allvarligare och jag sökte runt i affären efter en flyktväg med ögonen utan att det skulle synas för mycket.
- Hur kom du hit? frågade jag och försökte tänka ut hur han kunnat hitta oss så snabbt.
- Eftersom du ändå ska dö är det väl dags att berätta, svarar han och jag blir nästan orolig.
- Vad menar du? frågar jag.
- När du var liten trillade du ner från ett tak och bröt benet när du var sju, du kommer ihåg det va? säger han och jag nickar som svar. - Du behövde opereras och kirurgen var skyldig Carlos en tjänst, så Carlos bad han operera in ett mikrochip i ditt ben.
- Nej, var allt jag kunde säga och Adrian skrattade åt mig.
Jag kunde inte tänka utan allt bara for runt. Det var som om något växte inuti mig, en ilska jag aldrig känt förut. Jag bara sprang mot Adrian och även fast han var både längre och starkare kastade jag mig på han. Adrian visste att jag aldrig skulle ha en chans att vinna över han i ett slagsmål så han la ifrån sig pistolen och gjorde sig redo att slåss. När jag rusat fram så svingade jag ett slag mot hans huvud men han parerade bort slaget med en spark rakt i magen på mig. Jag tappade andan men var ändå uppe på fötter efter fem sekunder. Mitt nästa slag träffade hans bröstkorg men jag tror knappt det kändes för några sekunder senare kände jag ett slag som var påväg mot huvudet men jag lyckades ducka. Men då tog han tag med armen runt min hals och jag kämpade och slog för att ta mig loss. Han var betydligt starkare än mig så vad jag än gjorde släppte han inte greppet om mig. Jag kände hur det började bli jobbigare att röra sig och svarta prickar dök upp framför ögonen. Allt började försvinna, synen försvann och jag försökte ropa men det enda jag fick fram var en viskning.
- Liam...
Så vad tror ni händer nudå?:)
11 kommentarer tills nästa avsnitt!^^
Tack alla underbara läsare och stort tack till ni som kommenterar!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 21
Ingen av oss visste vart vi skulle, men ändå så gick vi. Ingen av oss sa heller något, för det fanns inget av betydelse att säga. Smärtan i benet kändes fortfarande men jag kunde gå hyfsat normalt. Det var en dyster stämning tills jag gick förbi en affär jag sett förut.
- Kom Liam, jag vet hur vi kan få tag på ett fordon, säger jag och går in i affären.
- Säg inte att det här är ännu en av dina vänner, suckar Liam oc följer efter mig in.
- Oscar är ingen vän, han tjallade för oss på polisen en gång, sa jag surt och mindes den dagen för två år sedan.
Vi skulle precis råna en bank då polisen redan stog där. Direkt hade dom vetat att det var vi och det blev en biljakt utan dess like. Efter två mil lyckades vi skaka av oss dom.
- Så hur kommer det sig att han inte är... du vet...död? frågade Liam.
- För att han ser till att vi alltid haft alla fordon vi behövt, säger jag och ler för att Liam började förstå sig på mitt liv.
Det var ingen i affären så jag gick runt i lokalen och kollade på alla bilarna. Jag kanske kunde sno en innan Oscar upptäckte att vi var här. Fast då skulle jag behöva tjuvkoppla den och sedan köra ut den. Men innan jag hann tänka något mer på det så dök Oscar upp och stog helt plötsligt bara några meter bakom mig och Liam.
- Så vad för dig hit? säger han och det känns som att det är något som inte stämmer.
- En bil som är snabb men som ändå inte sticker ut allt för mycket, svarade Liam till min förvåning och lät allvarligar än jag någonsin hört.
- Och vem är du? frågade Oscar och skrattar smått.
- Marcel Lancer,ljuger Liam.
- Så Oscar, har du det vi söker? säger jag innan någon annan hinner öppna munnen igen.
- Jag har allt som någonsin kallats för en bil, säger han och försäljaren inuti han börjar komma fram.
Helt plötsligt drog Oscar fram en pistol och riktade den mot mig. Jag knuffade ner Liam och väskan på golvet bakom en bil, medans jag gick med händera i luften bort från bilen.
Ingen av oss visste vart vi skulle, men ändå så gick vi. Ingen av oss sa heller något, för det fanns inget av betydelse att säga. Smärtan i benet kändes fortfarande men jag kunde gå hyfsat normalt. Det var en dyster stämning tills jag gick förbi en affär jag sett förut.
- Kom Liam, jag vet hur vi kan få tag på ett fordon, säger jag och går in i affären.
- Säg inte att det här är ännu en av dina vänner, suckar Liam oc följer efter mig in.
- Oscar är ingen vän, han tjallade för oss på polisen en gång, sa jag surt och mindes den dagen för två år sedan.
Vi skulle precis råna en bank då polisen redan stog där. Direkt hade dom vetat att det var vi och det blev en biljakt utan dess like. Efter två mil lyckades vi skaka av oss dom.
- Så hur kommer det sig att han inte är... du vet...död? frågade Liam.
- För att han ser till att vi alltid haft alla fordon vi behövt, säger jag och ler för att Liam började förstå sig på mitt liv.
Det var ingen i affären så jag gick runt i lokalen och kollade på alla bilarna. Jag kanske kunde sno en innan Oscar upptäckte att vi var här. Fast då skulle jag behöva tjuvkoppla den och sedan köra ut den. Men innan jag hann tänka något mer på det så dök Oscar upp och stog helt plötsligt bara några meter bakom mig och Liam.
- Så vad för dig hit? säger han och det känns som att det är något som inte stämmer.
- En bil som är snabb men som ändå inte sticker ut allt för mycket, svarade Liam till min förvåning och lät allvarligar än jag någonsin hört.
- Och vem är du? frågade Oscar och skrattar smått.
- Marcel Lancer,ljuger Liam.
- Så Oscar, har du det vi söker? säger jag innan någon annan hinner öppna munnen igen.
- Jag har allt som någonsin kallats för en bil, säger han och försäljaren inuti
han börjar komma fram.
Helt plötsligt drog Oscar fram en pistol och riktade den mot mig. Jag knuffade ner Liam och väskan på golvet bakom en bil, medans jag gick med händerna i luften bort från bilen.
Eftersom vissa sett stavningsfel så ursäktar jag, men tyvärr har jag inte tid/orkar inte kolla igenom efter stavningsfel, ni får helt enkelt leva med det!:)
11 kommentarer tills nästa avsnitt^^
Don't bring a knife into a gunfight del 20
Resten av gårdagen hade vi bara suttit och sett på TV och ätit upp resten av maten, så när jag vaknade var jag hungrig men eftersom inget fanns kvar så fick jag vänta på att även Liam skulle vakna. Medans jag väntade gick jag igenom allt vi ägde. Lite smink, massa vapen, kläder, någon drickaoch cirka 50 miljoner. Vi kunde inte stanna kvar här länge till utan jag skulle prata med Liam om vi inte borde byta gömställe.
- Vad tidigt du var uppe då, säger helt plötsligt Liam och står vid ingången till sovrummet och ler.
- Vi borde röra på oss, säger jag allvarligt.
- Du har nog rätt, säger han coh jag blir förvånad att det var så lätt att övertala han.
- Vad fick dig att ändra åsikt?
- Dom hittade kroppen i gränden, det är alldeles för nära och när dom väl listat ut vem blodet tillhör vet dom att det var du.
- Sant, så har du någon ide vart vi kan åka? frågade jag och tog en dricka.
- Eftersom du skulle...hmm...döda Carlos kan vi ju inte åka långt.
- Liam, jag kommer döda Carlos, men han kommer gömma sig när han väl pratat med Marco.
- Men Marco sa att han inte skulle berätta, eller? frågade Liam och jag kom ihåg att han inte visste hur saker gick till i vår familj.
- Tro mig, om Carlos frågar han kommer han prata, frivilligt eller med hjälp av våld.
Efter det jag sagt började vi plocka ihop det vi ägde och 20 minuter stog vi utanför hotellet, redo att söka efter ett nytt gömställe. Pengarna och vapnen hade vi i väskan som jag bärde på medans resten var i kassarna. Klockan var ungefär 10 på morgonen så det var inte lika mycket folk ute på gatorna som igår. Nu var det dags att i hitta ett gömställe någontans i London, men fortfarande kunde jag inte skaka av mig känslan av att vara förföljd.
Resten av gårdagen hade vi bara suttit och sett på TV och ätit upp resten av maten, så när jag vaknade var jag hungrig men eftersom inget fanns kvar så fick jag vänta på att även Liam skulle vakna. Medans jag väntade gick jag igenom allt vi ägde. Lite smink, massa vapen, kläder, någon drickaoch cirka 50 miljoner. Vi kunde inte stanna kvar här länge till utan jag skulle prata med Liam om vi inte borde byta gömställe.
- Vad tidigt du var uppe då, säger helt plötsligt Liam och står vid ingången till sovrummet och ler.
- Vi borde röra på oss, säger jag allvarligt.
- Du har nog rätt, säger han coh jag blir förvånad att det var så lätt att övertala han.
- Vad fick dig att ändra åsikt?
- Dom hittade kroppen i gränden, det är alldeles för nära och när dom väl listat ut vem blodet tillhör vet dom att det var du.
- Sant, så har du någon ide vart vi kan åka? frågade jag och tog en dricka.
- Eftersom du skulle...hmm...döda Carlos kan vi ju inte åka långt.
- Liam, jag kommer döda Carlos, men han kommer gömma sig när han väl pratat med Marco.
- Men Marco sa att han inte skulle berätta, eller? frågade Liam och jag kom ihåg att han inte visste hur saker gick till i vår familj.
- Tro mig, om Carlos frågar han kommer han prata, frivilligt eller med hjälp av våld.
Efter det jag sagt började vi plocka ihop det vi ägde och 20 minuter stog vi utanför hotellet, redo att söka efter ett nytt gömställe. Pengarna och vapnen hade vi i väskan som jag bar på medans resten var i kassarna. Klockan var ungefär 10 på morgonen så det var inte lika mycket folk ute på gatorna som igår. Nu var det dags att i hitta ett gömställe någontans i London, men fortfarande kunde jag inte skaka av mig känslan av att vara förföljd.
Jag vet kort kapitel och dålig uppdatering men somnade igår och håller på och somna nu, är så sjukt trött.
Men spänningen kommer öka i dom kommande kapiteln så;)
10 kommentarer tills nästa avsnitt då!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 19
Liam såg på mig medans jag smög runt i alla rummen och kollade efter dom som varit här. Men dom enda som fanns i här var jag och Liam.
- Det har varit någon här, jag lovar! säger jag och blir frustrerad.
- Det kanske bara är någon städerska, säger Liam och sätter sig ner.
- En städerska skulle inte flytta möblerna.
- Cara, slappna av, inget saknas så det är bra, du kanske bara inbillar dig.
- Men..men.
Han kanske hade rätt, kanske att jag hade blivit paranoid. Men inte kunde jag väl inbilla mig att möblerna flyttats, eller? Jag kanske höll på att bli galen, allt det här kanske bara blev för mycket.
- Förlåt, det var säkert bara städerskan eller något sånt, sa jag och gick in med alla vapnen och gömde dom i sovrummet förutom revlovern, som jag gömde i badrummet.
- Jag börjar bli hungrig, borde vi inte tänka på att äta, sa Liam när jag kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Jovisst, det ska nog vara kvar tre eller fyra mackor och någon energibar, vi får skaffa mer mat imorgon och vi borde även byta hotell, sa jag.
Liam nickade instämmande och gick till kassarna för att ta fram maten. Fyra mackor och tre emergibarer. Liam åt snabbt upp sina mackor men sparade energibarerna tills senare. Liam satte på nyheterna på TV:n och efter en halvtimma nämnde dom att det hittats en kropp i en gränd och att den identifierats som Peter Andersen. Hittills hade inga ledtrådar hittats förutom en mängd blod som blandats med offrets men som troligtvis tillhörde mördarens.
- Dom kommer kunna bevisa att det var jag Liam, sa jag och blev smått orolig.
- Vi förklarar för dom, svarar Liam.
- Vilka dom? Polisen, regeringen, domstolen?
- Cara, jag tänker inte skicka dig i fängelset.
- Men...
- Jag släpper inte taget om dig.
Men jag visste att förr eller senare skulle något skilja oss åt, för vi var från två olika världar, med två olika bakgrunder och det gjorde mig riktigt ledsen.
Liam såg på mig medans jag smög runt i alla rummen och kollade efter dom som varit här. Men dom enda som fanns i här var jag och Liam.
- Det har varit någon här, jag lovar! säger jag och blir frustrerad.
- Det kanske bara är någon städerska, säger Liam och sätter sig ner.
- En städerska skulle inte flytta möblerna.
- Cara, slappna av, inget saknas så det är bra, du kanske bara inbillar dig.
- Men..men.
Han kanske hade rätt, kanske att jag hade blivit paranoid. Men inte kunde jag väl inbilla mig att möblerna flyttats, eller? Jag kanske höll på att bli galen, allt det här kanske bara blev för mycket.
- Förlåt, det var säkert bara städerskan eller något sånt, sa jag och gick in med alla vapnen och gömde dom i sovrummet förutom revlovern, som jag gömde i badrummet.
- Jag börjar bli hungrig, borde vi inte tänka på att äta, sa Liam när jag kommit tillbaka in i vardagsrummet.
- Jovisst, det ska nog vara kvar tre eller fyra mackor och någon energibar, vi får skaffa mer mat imorgon och vi borde även byta hotell, sa jag.
Liam nickade instämmande och gick till kassarna för att ta fram maten. Fyra mackor och tre emergibarer. Liam åt snabbt upp sina mackor men sparade energibarerna tills senare. Liam satte på nyheterna på TV:n och efter en halvtimma nämnde dom att det hittats en kropp i en gränd och att den identifierats som Peter Andersen. Hittills hade inga ledtrådar hittats förutom en mängd blod som blandats med offrets men som troligtvis tillhörde mördarens.
- Dom kommer kunna bevisa att det var jag Liam, sa jag och blev smått orolig.
- Vi förklarar för dom, svarar Liam.
- Vilka dom? Polisen, regeringen, domstolen?
- Cara, jag tänker inte skicka dig i fängelset.
- Men...
- Jag släpper inte taget om dig.
Men jag visste att förr eller senare skulle något skilja oss åt, för vi var från två olika världar, med två olika bakgrunder och det gjorde mig riktigt ledsen.
Alla uppdateringarna framöver på vardagarna kommer nog
ut mitt i natten eftersom jag får mina bästa tankar då!:)
Men 10 kommentarer tills nästa avsnitt!
Om det är något ni undrar om novellen så fråga på:)
Don't bring a knife into a gunfight del 18
Först hade jag lite problem att hitta dit vi skulle, men efter ett tag kom vi in i kvarter jag ofta varit i.
- Bara 500 meter kvar, men jag varnar dig, min kusin finns därinne, sa jag och blev lite orolig själv.
Hon var två år yngre, men hon var en av dom galnaste jag träffat. På hennes tionde födelsedag hade hon fått ett maskingevär av hennes far. Hon var mordisk, men inte ond, mer som att folk har som hobby att skjuta djur, så är hennes hobby att skada och döda människor. Men om det var någon man kunde lite på var det hon, om hon lovat någonting dog hon hellre än bröt löftet.
- Ska jag skratta eller gråta? frågade han.
- Du ska hålla käften därinne, ett ord och han kanske berättar för Carlos. Det är Carlos bror som har hand om vapnen.
Liam förstog situationens läge och vi sa inget förräns vi var framme. Affären som från utsidan bara såg ut som en antikaffär var i själva verket en av Londons största svarta marknad. När jag öppnade dörren plingade en liten klocka och en kort man stog bakom kassan.
- Är det inte du Cara och vem är din vän? sa han och log, men leendet nådde inte ögonen.
- Han är en vän, du vet varför jag är här, sa jag dystert.
- Carlos sa att du skulle komma, han sa att jag inte fick sälja något till dig, sa han.
- Du bryr dig bara om hur mycket jag betalar och jag kan ge dig dubbelt pris på allt jag köper bara du inte berättar för Carlos.
Jag såg han tänka ut om det var smart, men han måste bestämt sig för att pengarna var viktigast och vinkade åt oss att följa med han in genom en dörr bakom disken. Rummet var fyllt med lådor och här och där något uppackat vapen.
- Vi vill ha varsin halvautomatiskt pistol, en AK-47 med nattsikte, den minsta revolvern du har och fem handgranater, sa jag och spanade runt i lådorna.
Liam såg helt paff ut när jag och Marco som han hette började ta fram allt jag ville ha. Det blev inte bättre av att i mitten av allt kom min kusin Cassie och började förklara för Liam hur hennes alla favoritmord gått till. Alla vapen tillsammans gick på cirka 30 000 men eftersom jag lovat han dubbelt så la jag upp 60 000 i kontanter på disken.
- Vart har du fått tag på allt? frågade Marco och granskade väskan.
- Jag kommer inte ihåg att du brukade lägga i dig dina kunders affärer, sa jag och stängde väskan snabbt.
Innan jag gick ut smög jag en sedelbunt med 5000 till Cassie, ifall att Carlos skulle dyka upp och få reda på affären.
Liam hade pistolerna och revolvern i fickorna och jag hade lagt handgranaterna och AK-47:n i väskan så det såg inte ut som vi köpt något alls. Det gick snabbare att ta sig tillbaka till hotellet än det tagit oss att gå till Marco. Men när vi kommit tillbaka till hotellrummet kändes något fel. Möblerna hade flyttats, även fast det bara gällde centimeter.
- Det har varit någon här, sa jag och drog fram vapnet ur väskan.
Först hade jag lite problem att hitta dit vi skulle,
men efter ett tag kom vi in i kvarter jag ofta varit i.
- Bara 500 meter kvar, men jag varnar dig, min kusin finns därinne, sa jag och blev lite orolig själv.
Hon var två år yngre, men hon var en av dom galnaste jag träffat. På hennes tionde födelsedag hade hon fått ett maskingevär av hennes far. Hon var mordisk, men inte ond, mer som att folk har som hobby att skjuta djur, så är hennes hobby att skada och döda människor. Men om det var någon man kunde lita på var det hon, om hon lovat någonting dog hon hellre än bröt löftet.
- Ska jag skratta eller gråta? frågade han.
- Du ska hålla käften därinne, ett ord och han kanske berättar för Carlos. Det är Carlos bror som har hand om vapnen.
Liam förstog situationens läge och vi sa inget förräns vi var framme. Affären som från utsidan bara såg ut som en antikaffär var i själva verket en av Londons största svarta marknad. När jag öppnade dörren plingade en liten klocka och en kort man stog bakom kassan.
- Är det inte du Cara och vem är din vän? sa han och log, men leendet nådde inte ögonen.
- Han är en vän, du vet varför jag är här, sa jag dystert.
- Carlos sa att du skulle komma, han sa att jag inte fick sälja något till dig, sa han.
- Du bryr dig bara om hur mycket jag betalar och jag kan ge dig dubbelt pris på allt jag köper bara du inte berättar för Carlos.
Jag såg han tänka ut om det var smart, men han måste bestämt sig för att pengarna var viktigast och vinkade åt oss att följa med han in genom en dörr bakom disken. Rummet var fyllt med lådor och här och där något uppackat vapen.
- Vi vill ha varsin halvautomatiskt pistol, en AK-47 med nattsikte, den minsta revolvern du har och fem handgranater, sa jag och spanade runt i lådorna.
Liam såg helt paff ut när jag och Marco som han hette började ta fram allt jag ville ha. Det blev inte bättre av att i mitten av allt kom min kusin Cassie och började förklara för Liam hur hennes alla favoritmord gått till. Alla vapen tillsammans gick på cirka 30 000 men eftersom jag lovat han dubbelt så la jag upp 60 000 i kontanter på disken.
- Vart har du fått tag på allt? frågade Marco och granskade väskan.
- Jag kommer inte ihåg att du brukade lägga i dig dina kunders affärer, sa jag och stängde väskan snabbt.
Innan jag gick ut smög jag en sedelbunt med
5000 till Cassie, ifall att Carlos skulle dyka upp och få reda på affären.
Liam hade pistolerna och revolvern i fickorna och jag hade lagt handgranaterna och AK-47:n i väskan så det såg inte ut som vi köpt något alls. Det gick snabbare att ta sig tillbaka till hotellet än det tagit oss att gå till Marco. Men när vi kommit tillbaka till hotellrummet kändes något fel. Möblerna hade flyttats, även fast det bara gällde centimeter.
- Det har varit någon här, sa jag och drog fram vapnet ur väskan.
Så jag har kommit ungefär halvvägs i novellen nu. 10 kommentarer tills nästa avsnitt då!:)
Tack för att ni läser min novell och extra tack till ni som kommenterar!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 17
Nialls synpunkt:
Det hade gått nu gått en dag sedan vi senast såg Liam i gränden. Allt skulle ha varit som vanligt om han bara inte sprungit iväg.
- Vi kan inte bara sitta här och vänta på att han ska kontakta oss igen, säger Harry helt plötsligt.
- Men det finns ju inget vi kan göra, säger Zayn och det blir tyst i rummet.
- Vi skulle kunna göra samma sak, försvinna och söka reda på dom, säger jag efter flera minuters tystnad.
Alla blickar i rummet vänds mot mig.
Caras synpunkt:
När jag vaknade sken solen in genom ett fönster och jag undrade hur länge vi sovit. Liam låg fortfarande kvar bredvid mig med ögona stängda. Jag lämnade han i sängen medans jag gick in i badrummet och dushade. Det kändes som ett lager av smuts rann av mig och när jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Det korta, svarta håret som satt som klistrat mot huvudet och dom klarblåa ögonen. Helt plötsligt såg jag Liam stå bakom mig i spegeln och även han granskade sig själv.
- Vi borde röra på oss, säger jag.
- Men vad ska vi göra? Vi kan inte bara irra runt på Londons gator.
- Vi ska döda Carlos, säger jag och inser att det är det enda vi kan göra.
- Han är din far, svarar Liam och kollar in i mina ögon.
- Han var min far.
Jag gick och hämtade kniven och min pistol och räckte kniven.
- Vi skaffar dig något bättre idag, vi går till en gammal vän till mig.
Vi bytte om till kläderna jag köpt, jag sminkade mig och gav lite smink till Liam. Han tvekade först men jag tvingade på han lite så hans utseende ändrades lite iallafall. Sedan lämnade vi hotellrummet och tog med oss väskan med pengarna. Vi skulle återvända senare, men just nu skulle vi skaffa oss ett rejält vapenförråd.
Nialls synpunkt:
Det hade gått nu gått en dag sedan vi senast såg Liam i gränden.
Allt skulle ha varit som vanligt om han bara inte sprungit iväg.
- Vi kan inte bara sitta här och vänta på att han ska kontakta oss igen, säger Harry helt plötsligt.
- Men det finns ju inget vi kan göra, säger Zayn och det blir tyst i rummet.
- Vi skulle kunna göra samma sak, försvinna och söka reda på dom, säger jag efter flera minuters tystnad.
Alla blickar i rummet vänds mot mig.
Caras synpunkt:
När jag vaknade sken solen in genom ett fönster och jag undrade hur länge vi sovit. Liam låg fortfarande kvar bredvid mig med ögona stängda. Jag lämnade han i sängen medans jag gick in i badrummet och dushade. Det kändes som ett lager av smuts rann av mig och när jag var klar granskade jag mig själv i spegeln. Det korta, svarta håret som satt som klistrat mot huvudet och dom klarblåa ögonen. Helt plötsligt såg jag Liam stå bakom mig i spegeln och även han granskade sig själv.
- Vi borde röra på oss, säger jag.
- Men vad ska vi göra? Vi kan inte bara irra runt på Londons gator.
- Vi ska döda Carlos, säger jag och inser att det är det enda vi kan göra.
- Han är din far, svarar Liam och kollar in i mina ögon.
- Han var min far.
Jag gick och hämtade kniven och min pistol och räckte kniven.
- Vi skaffar dig något bättre idag, vi går till en gammal vän till mig.
Vi bytte om till kläderna jag köpt, jag sminkade mig och gav lite smink till Liam. Han tvekade först men jag tvingade på han lite så hans utseende ändrades lite iallafall. Sedan lämnade vi hotellrummet och tog med oss väskan med pengarna. Vi skulle återvända senare, men just nu skulle vi skaffa oss ett rejält vapenförråd.
Som sagt är jag sjukt upptagen och är tveksam om jag hinner skriva ett till kapitel idag men ska försöka!
10 kommentarer tills nästa då!
Tack för att ni läser:)♥
Min twitter: https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 16
Jag satt i soffan med foten på bordet. Blodet hade slutat rinna och smärtan hade nästan försvunnit då Liam lyckades gå ner till kassan och be om lite tabletter.
- Ge mig saxen och hjälp mig bort till badrummet är du snäll, sa jag till Liam som genast kom för att hjälpa mig.
Sedan stog jag där framför spegeln i badrummet med saxen i min hand. Jag tog tag i håret och klippte bara. Klippte bort mitt förflutna, det blonda håret föll i handfatet men Liam ville spara en lock.
- Ifall vi på något sätt klarar oss ur det här så vill jag minnas hur du var då, sa Liam.
- Vi kommer aldrig få ett normalt liv Liam.
- Nä, men inget liv med dig i är normalt, sa han och kysste mig.
Det var så orättvist, varför skulle inte vi få ett normalt liv? Varför skulle vi aldrig få chansen att bara leva. Det var i den sekunden jag visste vad jag kände för Liam.
- Jag älskar dig, sa jag och log för första gången på något som kändes som en evighet.
- Jag älskar dig också, svarade han och kramade om mig.
Vi släppte taget om varann och han satte sig ner på en stol som han dragit in i badrummet. Jag granskade hans hår och började klippa. Liams hår som förutom varit nedanför öronen hade kortats med flera centimeter. Jag drog fingrarna genom hans hår och klippte dom sista detaljerna.
- Sådär, nu är det bara hårfärgen kvar, sa jag och drog upp två förpackningar ur kassen. En timma senare var både jag och Liam svarthåriga och Liam hade börjat packa upp resten av det jag köpt. Drycker, smörgåsar, engergibarer, tidningen, sminket och kläderna. Vi la kläderna inne i sovrummet och la maten och drickan i ett minikylskåp som stog i vardagsrummet.
- Det känns lite som hemma på något konstigt sätt, säger Liam och skrattar.
Jag håller med han, för första gången i mitt liv känner jag mig trygg och lycklig. Kanske att vi skulle kunna leva såhär. Resa från stad till stad, vi hade 50 miljoner, vi skulle kunna göra vad vi ville.
- Tänk om vi skulle fly långt bort från London, bara ta oss härifrån, säger jag när vi lagt oss i sängen och ska sova.
- Nya identiter, ett nytt liv menar du?
- Bara ett liv tillsammans, det är allt jag menar.
- För sålänge jag får spendera mitt liv med dig blir allt bra, sa han och sedan somnade vi båda nästan direkt.
Jag satt i soffan med foten på bordet. Blodet hade slutat rinna och smärtan hade nästan försvunnit då Liam lyckades gå ner till kassan och be om lite tabletter.
- Ge mig saxen och hjälp mig bort till badrummet är du snäll, sa jag till Liam som genast kom för att hjälpa mig.
Sedan stog jag där framför spegeln i badrummet med saxen i min hand. Jag tog tag i håret och klippte bara. Klippte bort mitt förflutna, det blonda håret föll i handfatet men Liam ville spara en lock.
- Ifall vi på något sätt klarar oss ur det här så vill jag minnas hur du var då, sa Liam.
- Vi kommer aldrig få ett normalt liv Liam.
- Nä, men inget liv med dig i är normalt, sa han och kysste mig.
Det var så orättvist, varför skulle inte vi få ett normalt liv? Varför skulle vi aldrig få chansen att bara leva. Det var i den sekunden jag visste vad jag kände för Liam.
- Jag älskar dig, sa jag och log för första gången på något som kändes som en evighet.
- Jag älskar dig också, svarade han och kramade om mig.
Vi släppte taget om varann och han satte sig ner på en stol som han dragit in i badrummet. Jag granskade hans hår och började klippa. Liams hår som förutom varit nedanför öronen hade kortats med flera centimeter. Jag drog fingrarna genom hans hår och klippte dom sista detaljerna.
- Sådär, nu är det bara hårfärgen kvar, sa jag och drog upp två förpackningar ur kassen.
En timma senare var både jag och Liam svarthåriga och Liam hade börjat packa upp resten av det jag köpt. Drycker, smörgåsar, engergibarer, tidningen, sminket och kläderna. Vi la kläderna inne i sovrummet och la maten och drickan i ett minikylskåp som stog i vardagsrummet.
- Det känns lite som hemma på något konstigt sätt, säger Liam och skrattar.
Jag håller med han, för första gången i mitt liv känner jag mig trygg och lycklig. Kanske att vi skulle kunna leva såhär. Resa från stad till stad, vi hade 50 miljoner, vi skulle kunna göra vad vi ville.
- Tänk om vi skulle fly långt bort från London, bara ta oss härifrån, säger jag när vi lagt oss i sängen och ska sova.
- Nya identiter, ett nytt liv menar du?
- Bara ett liv tillsammans, det är allt jag menar.
- För sålänge jag får spendera mitt liv med dig blir allt bra, sa han och sedan somnade vi båda nästan direkt.
Både min lillasyrra och morsa fyller år i helgen så kommervara ganska upptagen bara så ni vet.
10 kommentarer tills nästa kapitel!
Ville bara tipsa om en annan blogg oxå, hon som äger är grymt bra så checka in!
Don't bring a knife into a gunfight del 15
Jag visste att vi inte hade mycket tid på oss innan någon skulle komma hit så jag försökte dölja såret efter kulan med mina kläder. Kulan hade gått rakt igenom utan att ha gjort någon större skada på benen inuti men om jag inte fixade något som kunde stoppa blodet från att rinna snart skulle det snabbt bli allvarligare.
- Du måste gå till hotellet, hyra ett rum och sen komma tillbaka.
- Vad händer om jag inte hinner? frågar han och ser helt skräckslagen ut.
- Du måste, ta med dig kassarna och väskan och kom inte tillbaka om du inte vet att det är säkert här.
Han sprang iväg med alla saker och jag försökte sätta mig upp mot containern. Det som oroade mig var att någon skulle se allt blod och hitta kroppen som jag omöjligen kunde flytta på. Efter ett tag försökte jag resa mig upp men jag kunde inte göra det helt själv utan behövde stödja mig mot containern. Det kändes som en evighet innan Liam återvände.
- Bara jag får luta mig mot din axel så kan jag gå, sa jag.
- Jag har en bättre ide som inte kommer väcka så mycket uppmärksamhet, sa han och log. - Klättra upp på min rygg.
Han böjde sig ner så jag kunde klättra upp på hans rygg och sedan gick han ut ur gränden. Liam hade rätt, ingen stirrade särskilt mycket på oss. Han gick den korta lilla biten till hotellet och sen när vi kommit in släppte han av mig. Benet gjorde fortfarande alldeles för ont för att jag skulle kunna gå själv, så Liam hjälpte mig in i hissen och tryckte sedan på hissknappen. Tydligen bodde vi på fjärde våningen vilket kanske inte var så smart då man inte kunde fly ut genom fönstret men ingen skulle nog ändå hitta oss här. När vi väl tagit oss in i rummet såg jag att det var finare än jag trott. En hall som ledde till ett stort vardagsrum och sedan såg jag två dörrar till. Jag hasade mig bort till soffan och la foten mot bordet.
- Liam hämta vatten och papper och om det finns någon första hjälpen låda, jag måste rengöra såret.
Han sprang runt och hämtade vatten, papper och lyckades hitta en första hjälpen låda i badrummet. Den innehöll bandage,plåster och ögontvätt. Jag rengjorde såret med vatten och lindade sedan om det med bandaget. Smärtan var mindre nu och jag kunde gå mindre sträckor. Vi hade klarat oss den här gången, men Carlos var inte den som gav upp.
Jag visste att vi inte hade mycket tid på oss innan någon skulle komma hit så jag försökte dölja såret efter kulan med mina kläder. Kulan hade gått rakt igenom utan att ha gjort någon större skada på benen inuti men om jag inte fixade något som kunde stoppa blodet från att rinna snart skulle det snabbt bli allvarligare.
- Du måste gå till hotellet, hyra ett rum och sen komma tillbaka.
- Vad händer om jag inte hinner? frågar han och ser helt skräckslagen ut.
- Du måste, ta med dig kassarna och väskan och kom inte tillbaka om du inte vet att det är säkert här.
Han sprang iväg med alla saker och jag försökte sätta mig upp mot containern. Det som oroade mig var att någon skulle se allt blod och hitta kroppen som jag omöjligen kunde flytta på. Efter ett tag försökte jag resa mig upp men jag kunde inte göra det helt själv utan behövde stödja mig mot containern. Det kändes som en evighet innan Liam återvände.
- Bara jag får luta mig mot din axel så kan jag gå, sa jag.
- Jag har en bättre ide som inte kommer väcka så mycket uppmärksamhet, sa han och log. - Klättra upp på min rygg.
Han böjde sig ner så jag kunde klättra upp på hans rygg och sedan gick han ut ur gränden. Liam hade rätt, ingen stirrade särskilt mycket på oss. Han gick den korta lilla biten till hotellet och sen när vi kommit in släppte han av mig. Benet gjorde fortfarande alldeles för ont för att jag skulle kunna gå själv, så Liam hjälpte mig in i hissen och tryckte sedan på hissknappen. Tydligen bodde vi på fjärde våningen vilket kanske inte var så smart då man inte kunde fly ut genom fönstret men ingen skulle nog ändå hitta oss här. När vi väl tagit oss in i rummet såg jag att det var finare än jag trott. En hall som ledde till ett stort vardagsrum och sedan såg jag två dörrar till. Jag hasade mig bort till soffan och la foten mot bordet.
- Liam hämta vatten och papper och om det finns någon första hjälpen låda, jag måste rengöra såret.
Han sprang runt och hämtade vatten, papper och lyckades hitta en första hjälpen låda i badrummet. Den innehöll bandage,plåster och ögontvätt. Jag rengjorde såret med vatten och lindade sedan om det med bandaget. Smärtan var mindre nu och jag kunde gå mindre sträckor. Vi hade klarat oss den här gången, men Carlos var inte den som gav upp.
Sen uppdatering jag vet...
Men tack för era kommentarer, det känns bättre nu:)♥
10 kommentarer tills nästa då!:)
Min twitter:https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 14
Liam frågade inte varför vi var tvungna att springa. Han visste att det var allvar och vi rusade mellan folkmassan. Jag kollade snabbt bakom oss och såg ingen skymt av Peter men jag vågade ändå inte sakta in, jag visste att han fortfarande var där ute någonstans.
- Kolla därborta, sa jag och pekade mot ett hotell. - Vi splittrar oss och möts därinne om tio minuter.
Jag skickade iväg Liam så att han kunde gå rakt mot hotellet och vänta där. Fortfarande så syntes inte Peter tills så jag väntade tills han sett mig och då började jag springa. Nu skulle han defenitivt följa efter mig och inte Liam. Jag sprang ända tills folkmassan började tunna ut sig och började söka efter en gränd. Efter några hundra meter svängde jag in i en gränd och gömde mig bakom en container och väntade på att Peter skulle komma. Efter ett tag hörde jag fotsteg men det lät alldeles för högt.
- Kom ut nu Cara, jag har din lilla älskling här, ropade han och jag kikade fram från bakom containern och såg Peter rikta en pistol mot Liams huvud.
Jag har ingen aning vad som hände. Pistolen satt fortfarande fast runt mitt ben men jag drog istället fram kniven och rusade mot Peter med kniven i handen. Men sen insåg jag varför han inte sköt, det skulle låta alldeles för högt så jag saktade in och stannade alldeles framför honom med kniven riktad mot hans hjärta.
- Ge mig din mobil, säger jag till Peter. - Annars dödar jag dig.
Jag ser blicken i Peters ögon och inser vad han gör. Han siktar pistolen mot mig och precis innan han skjuter kör jag kniven i han. Jag känner smärtan i mitt högra ben och faller ner på marken. Smärtan är olidlig och jag är så nära att bara skrika så högt jag kan men jag måste hålla allt skrik inom mig.
- Cara? Vi måste röra på oss, polisen är nog påväg, säger Liam och jag ser hur nervös han är.
Hur ska jag kunna ta mig bort till hotellet nu?
Liam frågade inte varför vi var tvungna att springa. Han visste att det var allvar och vi rusade mellan folkmassan. Jag kollade snabbt bakom oss och såg ingen skymt av Peter men jag vågade ändå inte sakta in, jag visste att han fortfarande var där ute någonstans.
- Kolla därborta, sa jag och pekade mot ett hotell. - Vi splittrar oss och möts därinne om tio minuter.
Jag skickade iväg Liam så att han kunde gå rakt mot hotellet och vänta där. Fortfarande så syntes inte Peter tills så jag väntade tills han sett mig och då började jag springa. Nu skulle han defenitivt följa efter mig och inte Liam. Jag sprang ända tills folkmassan började tunna ut sig och började söka efter en gränd. Efter några hundra meter svängde jag in i en gränd och gömde mig bakom en container och väntade på att Peter skulle komma. Efter ett tag hörde jag fotsteg men det lät alldeles för högt.
- Kom ut nu Cara, jag har din lilla älskling här, ropade han och jag kikade fram från bakom containern och såg Peter rikta en pistol mot Liams huvud.
Jag har ingen aning vad som hände. Pistolen satt fortfarande fast runt mitt ben men jag drog istället fram kniven och rusade mot Peter med kniven i handen. Men sen insåg jag varför han inte sköt, det skulle låta alldeles för högt så jag saktade in och stannade alldeles framför honom med kniven riktad mot hans hjärta.
- Ge mig din mobil, säger jag till Peter. - Annars dödar jag dig.
Jag ser blicken i Peters ögon och inser vad han gör. Han siktar pistolen mot mig och precis innan han skjuter kör jag kniven i han. Jag känner smärtan i mitt högra ben och faller ner på marken. Smärtan är olidlig och jag är så nära att bara skrika så högt jag kan men jag måste hålla allt skrik inom mig.
- Cara? Vi måste röra på oss, polisen är nog påväg, säger Liam och jag ser hur nervös han är.
Hur ska jag kunna ta mig bort till hotellet nu?
Förlåt för sen uppdatering igen men fick en inte så snäll kommentar som jag var tvungen att ta hand om.
Det var en fegis som inte vågade skriva sitt namn ens, men jag har lyckats lista ut vem det är pågrund av IP-adressen! Så alla ni andra som har negativa kommentarer, bara skriv ert namn?
Var redan lite deppig så det där gjorde bara hela saken värre!
Men 10 kommentarer tills nästa avsnitt!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 13
Jag försökte göra något med håret så att det inte såg ut som mig för dom visade bilder på både mig och Liam. Så snabbt som möjligt gick jag runt i affären med en kundvagn och plockade ihop dricka, massa engergibarer och färdiga mackor. Jag gick förbi hyllan med alla tidningar och jag och Liam prydde första sidorna på dom flesta. Men det stog ingenting om någon som hette Carlos och det bevisar bara att min teori var rätt. Jag vet inte riktigt varför men jag tog en nyhetstidning och la ner den i kundvagnen och gick sedan vidare till en liten avelning där dom hade kläder. En huvtröja åt oss var, ett par solglasögon till Liam, varsin keps, och ett ombyte till oss var. Det sista jag la ner var smink, hårfärg och en sax. Om jag sminkade mig och både jag och Liam bytte hårfärg och frisyr skulle det vara svårare att känna igen oss. Jag la upp allt på rullbandet och betalade snabbt så jag kunde återvända till Liam. Ingen såg vem jag var men jag sprang ändå med kassarna tillbaka till Liam. När jag kom fram hade han hoppat fram ur soptunnan och höll på att ta bort klet från kläderna.
- Innan vi gör något annat måste vi hitta någonstans där vi kan gömma oss, kanske något litet hotell, sa jag.
- Du har rätt, men köpte du något som skyddar ansiktet? frågade han och kom närmare mig.
- Ja här, solglasögon och keps, sa jag och kastade dom mot han.
Även jag tog på mig min keps och sedan gick vi ut från gränden. Liam bärde väskan med pengarna och jag bärde kassarna. När vi gått några hundra meter la Liam armen runt mig. Efter kanske någon kilometer började vi komma in i mitten av London. Jag hade en äcklig känsla att vi var förföljda men jag kunde inte se någon misstänksam.
- Är det så smart att verkligen söka sig till mitten av allt Cara? frågar Liam och jag märker att han börjar bli nervös.
- Tro mig, ingen känner igen oss, dom förväntar sig att vi ska fly långt från London.
- Okej, men det börjar bli sent, vi borde hitta någonstans att sova.
Jag kollade runtom mig för något litet hotell och då såg jag han, Peter. Han stog och pratade i telefon med någon, möjligtvis Carlos. Jag hade rätt, vi var förföljda men Peter hade ännu inte upptäckt att jag sett han.
- Kom Liam, vi måste gömma oss nu, sa jag och började springa iväg i folkmassan.
Jag försökte göra något med håret så att det inte såg ut som mig för dom visade bilder på både mig och Liam. Så snabbt som möjligt gick jag runt i affären med en kundvagn och plockade ihop dricka, massa engergibarer och färdiga mackor. Jag gick förbi hyllan med alla tidningar och jag och Liam prydde första sidorna på dom flesta. Men det stog ingenting om någon som hette Carlos och det bevisar bara att min teori var rätt. Jag vet inte riktigt varför men jag tog en nyhetstidning och la ner den i kundvagnen och gick sedan vidare till en liten avelning där dom hade kläder. En huvtröja åt oss var, ett par solglasögon till Liam, varsin keps, och ett ombyte till oss var. Det sista jag la ner var smink, hårfärg och en sax. Om jag sminkade mig och både jag och Liam bytte hårfärg och frisyr skulle det vara svårare att känna igen oss. Jag la upp allt på rullbandet och betalade snabbt så jag kunde återvända till Liam. Ingen såg vem jag var men jag sprang ändå med kassarna tillbaka till Liam. När jag kom fram hade han hoppat fram ur soptunnan och höll på att ta bort klet från kläderna.
- Innan vi gör något annat måste vi hitta någonstans där vi kan gömma oss, kanske något litet hotell, sa jag.
- Du har rätt, men köpte du något som skyddar ansiktet? frågade han och kom närmare mig.
- Ja här, solglasögon och keps, sa jag och kastade dom mot han.
Även jag tog på mig min keps och sedan gick vi ut från gränden. Liam bärde väskan med pengarna och jag bärde kassarna. När vi gått några hundra meter la Liam armen runt mig. Efter kanske någon kilometer började vi komma in i mitten av London. Jag hade en äcklig känsla att vi var förföljda men jag kunde inte se någon misstänksam.
- Är det så smart att verkligen söka sig till mitten av allt Cara? frågar Liam och jag märker att han börjar bli nervös.
- Tro mig, ingen känner igen oss, dom förväntar sig att vi ska fly långt från London.
- Okej, men det börjar bli sent, vi borde hitta någonstans att sova.
Jag kollade runtom mig för något litet hotell och då såg jag han, Peter. Han stog och pratade i telefon med någon, möjligtvis Carlos. Jag hade rätt, vi var förföljda men Peter hade ännu inte upptäckt att jag sett han.
- Kom Liam, vi måste gömma oss nu, sa jag och började springa iväg i folkmassan.
Förlåt för sen uppdatering men har varit upptagen!
9 kommentarer tills nästa avsnitt!:D
Någon frågade efter min twitter och här är den! https://twitter.com/#!/Linn_Official
Don't bring a knife into a gunfight del 12
Caras synpunkt:
Jag hörde skottet, men kulan kom aldrig så jag öppnade ögonen och massa saker skedde samtidigt. Michael slogs med Carlos och försökte ta pistolen av han, Liam kom springande och någon skrek Liams namn. Michael måste ha knuffat Carlos när han skulle skjuta så att han missade. Helt plötsligt tog Liam tag i min hand och försökte dra med sig mig bort härifrån. I några sekunder stog jag som paralyserad men sen sprang jag, bara bort härifrån. Liam var precis bredvid mig, vi svängde in bakom en bil som jag krossade rutan på och hoppade in i. Jag öppnade dörrarna åt Liam och sedan började jag tjuvkoppla bilen så vi kunde köra härifrån. Mitt i allt hörde jag ett till skott och kollade mot plassen vi. Michael låg på marken och blod rann.
- Vi måste rädda han, sa jag och var påväg ut ur bilen som börjat tjuta.
- Det är försent Cara, sa Liam dystert. - Fortsätt tjuvkoppla så vi kommer härifrån.
- Jag kommer inte hinna Liam, han kommer,
Jag kastade mig ut ur bilen och började springa. Liam var en halvmeter bakom mig och jag kan ärligt talat säga att jag var livrädd. Jag visste vad Carlos skulle göra om han fångade oss så jag sprang in i en gränd och sökte efter någonstans att gömma oss. Det slutade med att vi kröp ihop inuti en container. Ingen av oss vågade säga något utan vi bara satt där i flera timmar. Jag somnade och använde Liam som kudde. Dock släppte jag inte kniven på all denna tid, utan den låg kvar i min hand. Eftersom ingen av oss vågade säga något så resulterade det i att jag tänkte alldeles för mycket. Michael som offrade sig för mig, vart Liams vänner tog vägen och vad pappa skulle göra. Förresten, inte pappa, han var Carlos, jag hade ingen far. Det var jag och Liam mot världen, med 50 miljoner i en väska.
Inte förräns klockan var 5 på eftermiddagen bestämde jag mig för att vi borde röra på oss. Vi kröp försiktigt ut ur containern och jag sökte noga igenom gränden efter någon som spionerade på oss. Min som jag använt för att ingen skulle känna igen mig hade flygit av men jag hade solglasögonen i jackfickan så jag tog på mig dom och sa åt Liam att vänta här medans jag fixade en förklädnad åt han. Jag lämnade väskan med pengar hos han men tog med mig pengar för att köpa en förklädnad och lite mat. Nu när jag inte skulle dö blev jag jättehungrig. Jag sprang nerför gatan och lyckades hitta en liten livsmedelsaffär som jag svängde in på. Det första jag märkte var en Tv som var uppsatt i ett hörn i affären. Det var nyheter och jag kände igen mitt och Liams namn när nyhetskvinnan pratade.
- Liam Paynes mystiska kidnappare har nu identifierats som Cara Pasolini, 19 år och dom sågs senast i gränden mellan St. James gate och och Shaffesbury street vid tre tiden inatt då Cara försökte stjäla en bil men misslyckades och fick troligtvis fortsätta till fots, berättade den rödhåriga medelåders kvinnan på Tv:n.
Carlos hade tipsat dom, han såg till att jag aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en del av hans lek, en lek på liv och död, men den här gången skulle jag kämpa.
Caras synpunkt:
Jag hörde skottet, men kulan kom aldrig så jag öppnade ögonen och massa saker skedde samtidigt. Michael slogs med Carlos och försökte ta pistolen av han, Liam kom springande och någon skrek Liams namn. Michael måste ha knuffat Carlos när han skulle skjuta så att han missade. Helt plötsligt tog Liam tag i min hand och försökte dra med sig mig bort härifrån. I några sekunder stog jag som paralyserad men sen sprang jag, bara bort härifrån. Liam var precis bredvid mig, vi svängde in bakom en bil som jag krossade rutan på och hoppade in i. Jag öppnade dörrarna åt Liam och sedan började jag tjuvkoppla bilen så vi kunde köra härifrån. Mitt i allt hörde jag ett till skott och kollade mot platsen vi. Michael låg på marken och blod rann.
- Vi måste rädda han, sa jag och var påväg ut ur bilen som börjat tjuta.
- Det är försent Cara, sa Liam dystert. - Fortsätt tjuvkoppla så vi kommer härifrån.
- Jag kommer inte hinna Liam, han kommer.
Jag kastade mig ut ur bilen och började springa. Liam var en halvmeter bakom mig och jag kan ärligt talat säga att jag var livrädd. Jag visste vad Carlos skulle göra om han fångade oss så jag sprang in i en gränd och sökte efter någonstans att gömma oss. Det slutade med att vi kröp ihop inuti en container. Ingen av oss vågade säga något utan vi bara satt där i flera timmar. Jag somnade och använde Liam som kudde. Dock släppte jag inte kniven på all denna tid, utan den låg kvar i min hand. Eftersom ingen av oss vågade säga något så resulterade det i att jag tänkte alldeles för mycket. Michael som offrade sig för mig, vart Liams vänner tog vägen och vad pappa skulle göra. Förresten, inte pappa, han var Carlos, jag hade ingen far. Det var jag och Liam mot världen, med 50 miljoner i en väska.
Inte förräns klockan var 5 på eftermiddagen bestämde jag mig för att vi borde röra på oss. Vi kröp försiktigt ut ur containern och jag sökte noga igenom gränden efter någon som spionerade på oss. Min som jag använt för att ingen skulle känna igen mig hade flygit av men jag hade solglasögonen i jackfickan så jag tog på mig dom och sa åt Liam att vänta här medans jag fixade en förklädnad åt han. Jag lämnade väskan med pengar hos han men tog med mig pengar för att köpa en förklädnad och lite mat. Nu när jag inte skulle dö blev jag jättehungrig. Jag sprang nerför gatan och lyckades hitta en liten livsmedelsaffär som jag svängde in på. Det första jag märkte var en Tv som var uppsatt i ett hörn i affären. Det var nyheter och jag kände igen mitt och Liams namn när nyhetskvinnan pratade.
- Liam Paynes mystiska kidnappare har nu identifierats som Cara Pasolini, 19 år och dom sågs senast i gränden mellan St. James gate och och Shaffesbury street vid tre tiden inatt då Cara försökte stjäla en bil men misslyckades och fick troligtvis fortsätta till fots, berättade den rödhåriga medelåders kvinnan på Tv:n.
Carlos hade tipsat dom, han såg till att jag aldrig skulle kunna leva ett normalt liv. Det var en del av hans lek, en lek på liv och död, men den här gången skulle jag kämpa.
Jag blir så glad när jag ser alla era kommentarer!:D
Nu blev ni väl lite lättade över att hon överlevde, den här gången!;)
9 kommentarer tills nästa avsnitt!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 11
Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.
När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.
- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.
Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.
- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.
När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.
Liams synpunkt:
Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.
Resten av dagen satt vi bara där i rummet. Ibland utbytte vi några ord, men annars satt vi bara där och stirrade in i dom gråa väggarna. Min hjärna kunde inte sluta upprepa det Carlos sa. Först mamma, sen jag. Min aptit hade försvunnit så jag åt inget den dagen. Det kändes bara som att allt var förlorat, som att det inte var någon ide att kämpa. Nästa dag var jag också som en robot och det enda jag åt var ett äpple. Jag gick inte och pratade med Liam förräns det var dax att åka. Klockan halv 3 satt jag, Liam, Michael och Carlos som körde i bilen påväg mot mötesplatsen. Michael satt fram bredvid Carlos och jag och Liam satt där bak. Jag hade fått en kniv som vapen av Carlos men jag hade gömt en liten pistol som satt fast klistrad på ryggen med tejp. Ifall något skulle hända.
När vi anlände var klockan 2 minuter i 3 så vi väntade lite. Prick klockan 3 gick jag och Liam runt hörnet och jag visade kniven som jag petade på Liam med. Fyra killar stog och såg både rädda och nervösa ut men närdom såg Liam log dom lite, men sedan såg dom mig. En av dom höll i en väska som jag antog innehöll pengarna.
- Kasta hit pengarna, sa jag och släppte taget om Liam lite.
Han som höll i väskan samlade kraft och kastade väskan dom tio meterna som skilde oss åt. Jag släppte taget om Liam men innan han gick iväg böjde han sig fram och viskade i mitt öra.
- Ge aldrig upp, vi kommer träffas igen, jag lovar.
När han gått iväg stog dom alla fem där och granskade mig. Jag tänkte på det han sa medans jag tog upp väskan och gick mot mitt öde. När jag gått runt hörnet stog Carlos där, med en pistol riktad mot mig. Jag orkade inte ens spela förvånad. Det enda jag gjorde var att stänga ögonen och vänta på skottet som skulle komma. Skottet som skulle avsluta mitt liv.
Liams synpunkt:
Någonting stog inte rätt till, jag visste det. Det var därför jag inte kunde förmå mig att gå ifrån gränden. För någonstans kände det som att om jag lämnade henne nu, skulle jag aldrig någonsin få se henne igen. Det var då jag hörde skottet och jag sket i allt och bara sprang, sprang mot Cara.
Jag fick en fråga, det var hur jag kom på iden till den här novellen.
Det var så att jag lyssnade på en låt som heter "Smooth Criminial" som glee gjort en cover på. Och då började jag fantisera lite oxå bara BAM så visste jag vad jag skulle skriva om!
9 komentarer tills nästa avsnitt då?:)
Tack underbara läsare!♥
Vad tror ni händer nudå?;)
Don't bring a knife into a gunfight del 10
- Är du verkligen säker på att inget är fel? frågade Liam igen.
- Varför skulle något vara fel? frågade jag.
- Okej, vad sa dom till dig då?
Jag berättade allt dom sa, precis allt för Liam förutom delen där dom planerade mitt mord. Liam verkade tro på mig så nu behövde jag bara hålla masken så skulle allt bli bra, för han. Jag hjälpte Liam upp och la han ner i sängen.
- Skulle du inte ta med dig mat? frågade han skämtsamt.
- Jag kan inte, dom sitter i köket och pratar. - Är det enda du behöver för att fixa det där twitter en dator?
- Ja, med internet.
- Kommer snart tillbaka, sa jag och gick för att hämta min dator.
Inom fem minuter var jag tillbaka hos Liam och höll på att starta datorn. Han loggade in på twitter och sen tog jag datorn och började skriva.
"Om ni vill se Liam igen tar ni med er 50 miljoner i kontanter och möter mig vid gränden mellan St James gate och Shaffesbury avenue den 3 juni klockan tre på natten. Om ni ringer polisen eller något liknande så får ni aldrig se eran vän igen."
Jag stängde av datorn direkt efter att det skickats och vände mig med ansiktet mot Liam som såg ledsen ut.
- Varför är du ledsen? frågade jag.
- För att när jag är tillbaka kommer jag aldrig få se dig igen, svarade han.
- Det blir bäst så Liam.
- Men jag vill inte förlora dig.
- Jag förstår inte hur du kan tro att det kommer sluta på ett annat sätt.
- Man kan alltid hoppas på ett mirakel.
Det var det jag behövde nu, ett mirakel. Ett mirakel som skulle rädda mitt liv.
- Är du verkligen säker på att inget är fel? frågade Liam igen.
- Varför skulle något vara fel? frågade jag.
- Okej, vad sa dom till dig då?
Jag berättade allt dom sa, precis allt för Liam förutom delen där dom planerade mitt mord. Liam verkade tro på mig så nu behövde jag bara hålla masken så skulle allt bli bra, för han. Jag hjälpte Liam upp och la han ner i sängen.
- Skulle du inte ta med dig mat? frågade han skämtsamt.
- Jag kan inte, dom sitter i köket och pratar. - Är det enda du behöver för att fixa det där twitter en dator?
- Ja, med internet.
- Kommer snart tillbaka, sa jag och gick för att hämta min dator.
Inom fem minuter var jag tillbaka hos Liam och höll på att starta datorn. Han loggade in på twitter och sen tog jag datorn och började skriva.
"Om ni vill se Liam igen tar ni med er 50 miljoner i kontanter och möter mig vid gränden mellan St James gate och Shaffesbury avenue den 3 juni klockan tre på natten.
Om ni ringer polisen eller något liknande så får ni aldrig se eran vän igen."
Jag stängde av datorn direkt efter att det skickats och vände mig med ansiktet mot Liam som såg ledsen ut.
- Varför är du ledsen? frågade jag.
- För att när jag är tillbaka kommer jag aldrig få se dig igen, svarade han.
- Det blir bäst så Liam.
- Men jag vill inte förlora dig.
- Jag förstår inte hur du kan tro att det kommer sluta på ett annat sätt.
- Man kan alltid hoppas på ett mirakel.
Det var det jag behövde nu, ett mirakel. Ett mirakel som kunde rädda mitt liv.
Nu börjar det närma sig, vad kommer ske när dom ska överlämna Liam?:)
Hade tänkt att om ni hade några frågor om NOVELLEN så kan ni ställa dom nu.
Då kör vi 9 kommentarer tills nästa avsnitt då!:)
Förlåt för ett otroligt kort kapitel men är lite upptagen idag.
Don't bring a knife into a gunfight del 9
Direkt när jag vaknat bytte jag om och gick mot Liams rum. Till min förvåning stog Michael utanför rummet och det såg ut som att han vaktade rummet.
- Vad gör du här? frågade jag Michael.
- Vad tror du? Carlos är där inne och underhåller din lilla vän, svarade han retsamt.
- Han är inte min vän, men han har ju berättat allt vi behövt veta.
- Carlos vill veta allt om han, precis allt.
- Men varför? frågade jag även fast jag visste svaret.
Min far gillade att "leka" med sina offer. Det var inte svaren han var ute efter, det enda han ville var att tortera offret och nu var det Liams tur. Helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag sket i att Michael vaktade utan knuffade undan han och öppnade dörren. Pappa stog och höll Liams rygg nertryckt mot golvet samtidigt som pappa höll en kniv otäckt nära Liams öga. Jag kunde se flera sår och blodfläckar på Liam och hans kläder. Men när jag kom in släppte pappa taget om Liam och lät han falla ner till marken.
- Enligt våran lilla guldgosse här så kommer hans vänner endast befinna sig i London i fem dagar till, så jag vill att du ikväll meddelar hans vänner att vi vill ha 50 miljoner i kontanter, sa Carlos medans han var påväg ut från rummet.
- Vanliga mötesplatsen? frågade jag.
- Ja, kom med nu, vi måste planera, sa Carlos och sedan gick han.
- Jag kommer snart! ropade jag och gick och stängde dörren.
Liam låg på golvet med små skärsår i ansiktet, på armarna och på magen. Hans vita skjorta var full av blodfäckar och hans ansikte blänkte av svett. Rädslan i hans ansikte hade avtagit när jag steg in i rummet men det var ändå något som skrämde han.
- Lyssna här Liam, jag måste gå men jag kommer tillbaka, med mat och plåster, sa jag och höll i hans hand i några sekunder innan jag återigen lämnade honom alldeles ensam. Jag gick till köket där pappa, Michael och två andra maffiamedlemmar, Peter och Adrian satt. Båda två var i trettioårs åldern och kollade på mig när jag tog en stol och satte mig ner.
- Cara, du sätter på dig peruk och solglasögon och går med vår lille guldgosse för att göra bytet. Dirket när du fått väskan går du runt hörnet som vanligt där vi väntar på dig och sen kör vi iväg, förstått? förklarade pappa medans han rökte en cigarr.
- Ja, men om dom har ringt polisen? frågade jag.
- Då skjuter du han och springer tillbaka till oss och vi kör iväg, som med Mr Andersen, svarade pappa. - Gå nu och meddela hans vänner om mötplatsen, klockan 3 på natten om två dagar blir väl en bra tid?
- Visst, sa jag och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter mig.
Men något sa mig att dom inte hade pratat klart så jag stog kvar alldeles utanför dörren och lyssnade vad dom sa därinne.
- Vad har du tänkt ut nu Carlos? frågade antingen Peter eller Adrian, jag kommer inte ihåg deras röster riktigt.
- När Cara gjort bytet och hon kommer runt hörnet... boom, ett skott och sen kör vi iväg.
Jag förstog direkt vad han menade och gick därifrån. Carlos tänkte döda sin enda dotter, han tänkte mörda mig. Allt snurrade runt mig och jag fick kämpa för att gå bort dit där Liam väntade. Direkt när jag öppnade dörren såg han att något var fel.
- Vad sa han? frågade Liam.
- Inget, bara att vi ska överlämna dig om två dagar, svarar jag och ler ett litet falskt leende.
Han hade inget med mina problem att göra, han kunde få fortsätta leva sitt liv efter att mitt avslutats. Allt jag ville var att han skulle överleva, jag var beredd att kämpa för det.
Direkt när jag vaknat bytte jag om och gick mot Liams rum. Till min förvåning stog Michael utanför rummet och det såg ut som att han vaktade rummet.
- Vad gör du här? frågade jag Michael.
- Vad tror du? Carlos är där inne och underhåller din lilla vän, svarade han retsamt.
- Han är inte min vän, men han har ju berättat allt vi behövt veta.
- Carlos vill veta allt om han, precis allt.
- Men varför? frågade jag även fast jag visste svaret.
Min far gillade att "leka" med sina offer. Det var inte svaren han var ute efter, det enda han ville var att tortera offret och nu var det Liams tur. Helt plötsligt hörde jag Liam skrika av smärta och jag sket i att Michael vaktade utan knuffade undan han och öppnade dörren. Pappa stog och höll Liams rygg nertryckt mot golvet samtidigt som pappa höll en kniv otäckt nära Liams öga. Jag kunde se flera sår och blodfläckar på Liam och hans kläder. Men när jag kom in släppte pappa taget om Liam och lät han falla ner till marken.
- Enligt våran lilla guldgosse här så kommer hans vänner endast befinna sig i London i fem dagar till, så jag vill att du ikväll meddelar hans vänner att vi vill ha 50 miljoner i kontanter, sa Carlos medans han var påväg ut från rummet.
- Vanliga mötesplatsen? frågade jag.
- Ja, kom med nu, vi måste planera, sa Carlos och sedan gick han.
- Jag kommer snart! ropade jag och gick och stängde dörren.
Liam låg på golvet med små skärsår i ansiktet, på armarna och på magen. Hans vita skjorta var full av blodfäckar och hans ansikte blänkte av svett. Rädslan i hans ansikte hade avtagit när jag steg in i rummet men det var ändå något som skrämde han.
- Lyssna här Liam, jag måste gå men jag kommer tillbaka, med mat och plåster, sa jag och höll i hans hand i några sekunder innan jag återigen lämnade honom alldeles ensam.
Jag gick till köket där pappa, Michael och två andra maffiamedlemmar, Peter och Adrian satt. Båda två var i trettioårs åldern och kollade på mig när jag tog en stol och satte mig ner.
- Cara, du sätter på dig peruk och solglasögon och går med vår lille guldgosse för att göra bytet. Dirket när du fått väskan går du runt hörnet som vanligt där vi väntar på dig och sen kör vi iväg, förstått? förklarade pappa medans han rökte en cigarr.
- Ja, men om dom har ringt polisen? frågade jag.
- Då skjuter du han och springer tillbaka till oss och vi kör iväg, som med Mr Andersen, svarade pappa. - Gå nu och meddela hans vänner om mötplatsen, klockan 3 på natten om två dagar blir väl en bra tid?
- Visst, sa jag och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter mig.
Men något sa mig att dom inte hade pratat klart så jag stog kvar alldeles utanför dörren och lyssnade vad dom sa därinne.
- Vad har du tänkt ut nu Carlos? frågade antingen Peter eller Adrian, jag kommer inte ihåg deras röster riktigt.
- När Cara gjort bytet och hon kommer runt hörnet... boom, ett skott och sen kör vi iväg.
Jag förstog direkt vad han menade och gick därifrån. Carlos tänkte döda sin enda dotter, han tänkte mörda mig. Allt snurrade runt mig och jag fick kämpa för att gå bort dit där Liam väntade. Direkt när jag öppnade dörren såg han att något var fel.
- Vad sa han? frågade Liam.
- Inget, bara att vi ska överlämna dig om två dagar, svarar jag och ler ett litet falskt leende.
Han hade inget med mina problem att göra, han kunde få fortsätta leva sitt liv efter att mitt avslutats. Allt jag ville var att han skulle överleva, jag var beredd att kämpa för det.
8 kommentarer tills nästa avsnitt!
Don't bring a knife into a gunfight del 8
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Jag har sett era kommentarer om längre kapitel men jag måste hitta bra ställen att sluta ett kapitel på så ni får acceptera att det blir lite korta kapitel. Men jag har en fråga till er, om ni vore Cara vad skulle ni göra? Fly med Liam, döda han eller något helt annat?;)
8 kommentarer tills nästa avsnitt då!:D
Don't bring a knife into a gunfight del 7
Jag vaknade av att någon skakade mig. Sedan såg jag att det var Michael och jag satte mig genast upp. Tydligen hade jag somnat i gårdagens kläder.
- Carlos vill prata med dig, just nu är han hos den dära Liam, var det enda han sa och sedan gick han ut ur rummet.
Jag kunde höra på tonfallet hans att det här inte skulle sluta bra. Snabbt så bytte jag om och gick sedan den lilla sträckan dit där Carlos väntade.
- Du ville prata med mig? frågade jag och kollade han rakt i ögonen.
För första gången i mitt liv så kände jag hat mot han. Hat för att han var anledningen till att Liam var här. Hat för vad han gjort mot mig.
- Varför gjorde du inte det jag bad dig om?! sa Carlos med höjd röst. - Och varför är han skadad?!
- Ehm för att... det var så att... bara det att, sa jag men sen så avbröt någon mig.
- För att jag spottade på henne, säger Liam med en nonchalant ton.
Jag granskade pappa och såg hur vreden i hans ansikte försvann och han till och med började att skratta.
- Ja då får du ta och skylla dig själv, säger Carlos. - Bra gjort stumpan, jag tror vi struntar i fingret för tillfället.
Sedan går han ut ur rummet och jag väntar tills jag vet att han hunnit gå en bit. Även fast rummet är ljudisolerat vill jag inte ta några risker.
- Tack, är allt jag lyckas få fram. - Du vet inte vad han gör med folk som inte gör som han säger. Min mamma var en av dom.
- Berätta vad som hände, säger han och jag slår mig ner på sängen och börjar prata.
- Min mamma hette Nelly. Pappa var ofta borta hela dagar och ofta elak mot henne så en dag fick honnog och tänkte fly. Men innan hon hunnit ut sköt pappa henne. Jag hörde skottet och såg när han bärde ut kroppen. Han vet inte att jag vet utan han sa att hon dog i en bilolycka.
Sedan kom tårarna och Liam la sina armar runtom mig. Det kändes som att jag äntligen var helt skyddad och att inget kunde röra mig. Jag böjde mig mot han och kysste han, riktigt den här gången och det enda jag visste var att jag aldrig ville släppa taget om han.
Jag vaknade av att någon skakade mig. Sedan såg jag att det var Michael och jag satte mig genast upp. Tydligen hade jag somnat i gårdagens kläder.
- Carlos vill prata med dig, just nu är han hos den dära Liam, var det enda han sa och sedan gick han ut ur rummet.
Jag kunde höra på tonfallet hans att det här inte skulle sluta bra. Snabbt så bytte jag om och gick sedan den lilla sträckan dit där Carlos väntade.
- Du ville prata med mig? frågade jag och kollade han rakt i ögonen.
För första gången i mitt liv så kände jag hat mot han. Hat för att han var anledningen till att Liam var här. Hat för vad han gjort mot mig.
- Varför gjorde du inte det jag bad dig om?! sa Carlos med höjd röst. - Och varför är han skadad?!
- Ehm för att... det var så att... bara det att, sa jag men sen så avbröt någon mig.
- För att jag spottade på henne, säger Liam med en nonchalant ton.
Jag granskade pappa och såg hur vreden i hans
ansikte försvann och han till och med började att skratta.
- Ja då får du ta och skylla dig själv, säger Carlos. - Bra gjort stumpan, jag tror vi struntar i fingret för tillfället.
Sedan går han ut ur rummet och jag väntar tills jag vet att han hunnit gå en bit.
Även fast rummet är ljudisolerat vill jag inte ta några risker.
- Tack, är allt jag lyckas få fram. - Du vet inte vad han gör med folk som inte gör som han säger. Min mamma var en av dom.
- Berätta vad som hände, säger han och jag slår mig ner på sängen och börjar prata.
- Min mamma hette Nelly. Pappa var ofta borta hela dagar och ofta elak mot henne så en dag fick hon nog och tänkte fly. Men innan hon hunnit ut sköt pappa henne. Jag hörde skottet och såg när han bärde ut kroppen. Han vet inte att jag vet utan han sa att hon dog i en bilolycka.
Sedan kom tårarna och Liam la sina armar runtom mig. Det kändes som att jag äntligen var helt skyddad och att inget kunde röra mig. Jag böjde mig mot han och kysste han, riktigt den här gången och det enda jag visste var att jag aldrig ville släppa taget om han.
Okej besöksrekordet är nu 123 unika personer och 612 sidvisningar.
Även rekordet på kommentarerna har höjts till 20 kommentarer!:D TACK!♥
Så vi kör med 8 kommentarer tills nästa del:)
Don't bring a knife into a gunfight del 6
Jag hade hade träffat övre delen av armen i min ilska. Blodet från armen rann ner på golvet och lämnade droppar. Det var bara ett ytligt sår men jag hade träffat en ven så om jag inte stoppade blodet skulle det bli värre. Jag tog bandaget och lindade det runt armen. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag höll på med, det var ju jag som skadat han. Det enda jag visste var att han inte borde dö.
- Jag ska vara glad att du inte högg av mig fingret i alla fall, sa Liam och försökte låta så normal som möjligt.
- Tyst med dig, sa jag men Liam hörde att jag kvävde ett litet skratt. - Jag tänker inte skära av ditt finger, inte än.
Liam var tyst medans jag fixade bandaget runt hans arm.
- Jag är ledsen för det här, för allt, sa jag.
- Som jag sa så är det inte ditt fel.
- Lyssna Liam, du har ingen aning vilka problem du ger mig genom att bete dig såhär.
- Döda mig då, sa han och allvaret i hans röst berättade att han menade det.
Han räckte mig kniven som jag släppt ner på sängen. Bara det att han höll i kniven utan att skada mig chockade mig. Jag tog emot kniven och höll spetsen mot hans bröstkorg. För bara några dagar sedan hade jag utan tvekan dödat han, men något var annorlunda, för hur jag än försökte lyckades jag inte röra mina armar. Jag släppte ner kniven mot golvet och i samma rörelse tog Liam min hand. Min första instinkt var att resa mig upp och börja skrika igen, men något höll mig kvar, något i hans ögon. Sakta kände jag Liams ansikte komma närmare. Stunden våra läppar möttes drog jag mig undan och tänkte börja skrika åt han igen.
- Han kommer döda mig, var allt jag fick ur mig innan jag gick därifrån och lämnade Liam ensam.
Jag gick in på mitt rum och tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra med Liam? Jag kunde inte döda han, men en liten del av mig ångrade att jag rusade därifrån. Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra?
Jag hade hade träffat övre delen av hans arm i min ilska. Blodet från armen rann ner på golvet och lämnade droppar. Det var bara ett ytligt sår men jag hade träffat en ven så om jag inte stoppade blodet skulle det bli värre. Jag tog bandaget och lindade det runt armen. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag höll på med, det var ju jag som skadat han. Det enda jag visste var att han inte borde dö.
- Jag ska vara glad att du inte högg av mig fingret i alla fall, sa Liam och försökte låta så normal som möjligt.
- Tyst med dig, sa jag men Liam hörde att jag kvävde ett litet skratt. - Jag tänker inte skära av ditt finger, inte än.
Liam var tyst medans jag fixade bandaget runt hans arm.
- Jag är ledsen för det här, för allt, sa jag.
- Som jag sa så är det inte ditt fel.
- Lyssna Liam, du har ingen aning vilka problem du ger mig genom att bete dig såhär.
- Döda mig då, sa han och allvaret i hans röst berättade att han menade det.
Han räckte mig kniven som jag släppt ner på sängen. Bara det att han höll i kniven utan att skada mig chockade mig. Jag tog emot kniven och höll spetsen mot hans bröstkorg. För bara några dagar sedan hade jag utan tvekan dödat han, men något var annorlunda, för hur jag än försökte lyckades jag inte röra mina armar. Jag släppte ner kniven mot golvet och i samma rörelse tog Liam min hand. Min första instinkt var att resa mig upp och börja skrika igen, men något höll mig kvar, något i hans ögon. Sakta kände jag Liams ansikte komma närmare. Stunden våra läppar möttes drog jag mig undan och tänkte börja skrika åt han igen.
- Han kommer döda mig, var allt jag fick ur mig innan jag gick därifrån och lämnade Liam ensam.
Jag gick in på mitt rum och tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag göra med Liam? Jag kunde inte döda han, men en liten del av mig ångrade att jag rusade därifrån. Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra?
Eftersom ni gav mig hela 17 kommentarer på mindre än en timme så kände jag mig tvungen att skriva klart kapitlet. Hoppas ni är nöjda!:)
TUSEN TACK!♥ ILY!♥
8 kommentarer och ett nytt kapitel är påväg:D
Don't bring a knife into a gunfight del 5
- Va? Ska jag skära av han ett finger? sa jag högt.
- Ja, det brukar ju inte vara något problem eller?
Nej just det, det brukade inte vara ett problem. Jag hittar på någon dålig ursäkt så att pappa inte blir misstänksam över min förvåning. Sedan hämtar jag bandage och vatten och går mot Liam. Min hjärna hade en inre kamp om vad jag skulle göra. Men jag visste att det bara var en sak jag kunde göra, lyda pappas order. Varför var Liam tvungen att vara så annorlunda? Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra? Jag hatade honom, tror jag. Jag gick in i rummet och där satt han, i hörnet som alltid.
- Hej Cara, sa han.
Hela min kropp och själ kämpade emot för att inte skrika åt han att hålla käften och börja hata mig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängen som alltid och stirrade rakt framför mig. Liam måste ha sett att något var fel för han reste sig upp och satte sig bredvid mig. Men innan han sa något så klarade jag inte av att hålla allt inom mig.
- Rör mig inte! skrek jag, drog fram kniven och flög upp.
- F-förlåt, jag skulle bara, var allt Liam hann säga innan jag började skrika igen.
- Vad är det för fel på dig? Varför ska du alltid vara så jävla snäll mot mig?! Jag har ju förfan hotat dig till livet, kidnappat dig och mitt nuvarande uppdrag är att skära av ett finger från dig och skicka det till dina vänner! Varför hatar du mig inte?!?
- För att det inte är ditt fel, säger han tyst efter ett tag.
Jag blir så paff att jag sätter mig ner på golvet. Inte bara det att han inte hatade mig, han försvarade mig.
- Vems fel är det då? frågade jag och försökte att inte låta alltför förvånad.
- Din far, Carlos tror jag han hette, svarade han. - Jag hörde er prata när jag var drogad. Han skulle sett till att du inte behövt göra allt det här.
Jag ville skrika åt han hur fel han hade, skjuta han och elda upp kroppen. Men jag visste att han hade rätt. Det var droppen, jag gick fram till han och högg med kniven. Jag kommer aldrig glömma blicken han gav mig, fylld med rädsla.
- Va? Ska jag skära av han ett finger? sa jag högt.
- Ja, det brukar ju inte vara något problem eller?
Nej just det, det brukade inte vara ett problem. Jag hittar på någon dålig ursäkt så att pappa inte blir misstänksam över min förvåning. Sedan hämtar jag bandage och vatten och går mot Liam. Min hjärna hade en inre kamp om vad jag skulle göra. Men jag visste att det bara var en sak jag kunde göra, lyda pappas order. Varför var Liam tvungen att vara så annorlunda? Varför kunde han inte bara hata mig som alla andra? Jag hatade honom, tror jag. Jag gick in i rummet och där satt han, i hörnet som alltid.
- Hej Cara, sa han.
Hela min kropp och själ kämpade emot för att inte skrika åt han att hålla käften och börja hata mig. Jag svarade inte utan satte mig ner på sängen som alltid och stirrade rakt framför mig. Liam måste ha sett att något var fel för han reste sig upp och satte sig bredvid mig. Men innan han sa något så klarade jag inte av att hålla allt inom mig.
- Rör mig inte! skrek jag, drog fram kniven och flög upp.
- F-förlåt, jag skulle bara, var allt Liam hann säga innan jag började skrika igen.
- Vad är det för fel på dig? Varför ska du alltid vara så jävla snäll mot mig?! Jag har ju förfan hotat dig till livet, kidnappat dig och mitt nuvarande uppdrag är att skära av ett finger från dig och skicka det till dina vänner! Varför hatar du mig inte?!?
- För att det inte är ditt fel, säger han tyst efter ett tag.
Jag blir så paff att jag sätter mig ner på golvet. Inte bara det att han inte hatade mig, han försvarade mig.
- Vems fel är det då? frågade jag och försökte att inte låta alltför förvånad.
- Din far, Carlos tror jag han hette, svarade han. - Jag hörde er prata när jag var drogad. Han skulle sett till att du inte behövt göra allt det här.
Jag ville skrika åt han hur fel han hade, skjuta han och elda upp kroppen. Men jag visste att han hade rätt. Det var droppen, jag gick fram till han och högg med kniven. Jag kommer aldrig glömma blicken han gav mig, fylld med rädsla.
Hehe spännande va?;)
SJUKT TACK för besöksrekordet idag igen:D♥♥♥
7 kommentarer tills nästa avsnitt då:)
Don't bring a knife into a gunfight del 4
- Jag menade inte med att göra dig ledsen, sa Liam från andra sidan dörren.
Mina tårar stannade plötsligt upp och jag torkade bort resten av dom från kinden och reste mig upp. Det som störde mig var inte det att han stirrat ut mig, utan att han inte hatade mig. Det var min pappa som kidnappat han och jag har hotat att döda honom. Jag gick in i rummet och orkade inte komma på en lögn för mina tårar. Vi båda visste vad som hänt.
- Vad heter du? frågade Liam igen även fast han var medveten om kniven jag gömde.
- Cara, sa jag efter att jag först hindrat mig själv från att skrika åt han.
Jag tog resten av pizzan och åt upp den i några tuggor. Sedan satt vi bara där i rummet i flera timmar. Liam i sitt hörn och jag i sängen. Men när jag hörde pappa och Michael återvända fick jag bråttom med att kasta kartongen.
- Hur går det stumpan? frågade pappa när han kom in i köket. - Har du skärt av han något än?
Pappas humor var lite absurb om man säger så.
- Nä, men enligt han så är bästa sättet att ta kontakt med dom andra att använda Twitter.
- Hahahaha, vad är det? skrattade pappa frågande.
- Typ någon internetsida, svarade jag.
- Vi håller lågt i någon vecka innan vi tar första kontakten, okej? sa pappa samtidigt som han kastade en tidning till mig.
- Mmm okej.
På första sidan står det med stora svarta bokstäver "Liam Payne från One direction spårlöst försvunnen, troligtvis kidnappad". Jag bläddrar upp sidan för artikeln och läser. Det står nästan bara fakta om bandet för att dölja hur lite dom vet om hans kidnappning.
- Dom vet ingenting om vad som hänt, sa jag när jag läst klart.
- Då kanske vi borde ge dom bevis på att vi har honom, säger pappa och jag anar att det inte kommer sluta bra. - Skär av ett finger och visa det för hans såkallade vänner.
- Jag menade inte med att göra dig ledsen, sa Liam från andra sidan dörren.
Mina tårar stannade plötsligt upp och jag torkade bort resten av dom från kinden och reste mig upp. Det som störde mig var inte det att han stirrat ut mig, utan att han inte hatade mig. Det var min pappa som kidnappat han och jag har hotat att döda honom. Jag gick in i rummet och orkade inte komma på en lögn för mina tårar. Vi båda visste vad som hänt.
- Vad heter du? frågade Liam igen även fast han var medveten om kniven jag gömde.
- Cara, sa jag efter att jag först hindrat mig själv från att skrika åt han.
Jag tog resten av pizzan och åt upp den i några tuggor. Sedan satt vi bara där i rummet i flera timmar. Liam i sitt hörn och jag i sängen. Men när jag hörde pappa och Michael återvända fick jag bråttom med att kasta kartongen.
- Hur går det stumpan? frågade pappa när han kom in i köket. - Har du skärt av han något än?
Pappas humor var lite absurb om man säger så.
- Nä, men enligt han så är bästa sättet att ta kontakt med dom andra att använda Twitter.
- Hahahaha, vad är det? skrattade pappa frågande.
- Typ någon internetsida, svarade jag.
- Vi håller lågt i någon vecka innan vi tar första kontakten, okej? sa pappa samtidigt som han kastade en tidning till mig.
- Mmm okej.
På första sidan står det med stora svarta bokstäver "Liam Payne från One direction spårlöst försvunnen, troligtvis kidnappad". Jag bläddrar upp sidan för artikeln och läser. Det står nästan bara fakta om bandet för att dölja hur lite dom vet om hans kidnappning.
- Dom vet ingenting om vad som hänt, sa jag när jag läst klart.
- Då kanske vi borde ge dom bevis på att vi har honom, säger pappa och jag anar att det inte kommer sluta bra. - Skär av ett finger och visa det för hans såkallade vänner.
DAMN vi är påväg att slå besöksrekord igen!;D
Behöver bara några få besökare till så tipsa era vänner:)
7 kommentarer till nästa avsnitt, tack för era kommentarer!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 3
Hela natten låg jag vaken och tänkte på hur rädd han sett ut när jag hotat han. Jag försökte neka det men jag ångrade faktiskt hur jag betett mig mot han. Men jag visste att jag skulle få prata med han idag igen, jag var en av maffians bästa förhörare. Det var för att jag inte var rädd att ta till våld.
- Cara, lyssnar du på vad jag säger? frågar helt plötsligt pappa som kommit in i mitt rum.
- Va?
- Jag åker med Michael för att... ta hand om Mr Andressa, säger han och kastar en nyckel till mig. - Du går tillbaka till Mr Payne och frågar hur man bäst tar kontakt med hans kompisar utan att någon annan får reda på det.
- Aa okej.
Jag går från mitt rum in i köket för att ta något snabbt att äta. Ni kan ju tro att vi borde leva ett lyxliv men ärligt talat så är jag nöjd med det här livet. Vi köpte ett stort gammalt fabrikshus och anlitade en firma för att renovera den. I nuläget så gjorde vi det inte för pengarna, utan för att jag faktiskt på något konstigt sätt som jag inte själv förstår så gillar jag det. I kylen fanns en halv pizza sen två dagar tillbaka så jag slänger in den i micron. Precis när jag är påväg att sätta mig ner och äta den tar jag med mig pizzan i kartongen och går iväg. Jag låser upp dörren och går in till Liam och sätter mig på sängen. Han själv sitter fortfarande kvar i hörnet där jag lämnade honom igår. Blicken han ger mig är inte fylld av rent hat, utan mer någon slags sorg. Innan han hinner säga något kastar jag en pizzabit till han.
- Men tro inte att jag gör det av godhet, det är för att du ska veta vad som väntar om man gör som jag säger, säger jag men han ger mig ett leende som att han vet att jag nyss ljög. - Så hur tar man kontakt med dina bandkompisar utan att någon annan får veta?
- Twitter, svarar han efter ett tag.
- Allvarligt? frågar jag.
- Troligtvis så har dom buggat telefonlinjerna och du kommer aldrig fram till dom för alla säkerhetsvakter, så ja twitter.
Det som irriterade mig var inte tonfallet i hans röst utan att han faktiskt talade sanning. Varför bestämde han sig helt plötsligt för att börja prata? Han gick mig på nerverna och jag funderade seriöst på att skjuta han och skylla på att han försökte rymma, men det var ändå något som stoppade mig. Jag gick fram och tillbaka i rummet medans Liam stirrade ut mig som vanligt.
- Vad stirrar du på?! skrek jag helt plötsligt. - Jag är för fan inget jävla zoo-djur!!!
Jag gick ut ur rummet med stora steg och slog igen dörren. Aldrig hade det här hänt förut, att någon bara genom att stirra på mig fått mig att bli så här arg. Men på något sätt ersattes allt det arga av, ja sorg. Sorg över att han stirrat ut mig som att jag var något miffo, jag var faktiskt en vanlig person med ett lite ovanligt yrke. Jag kryper upp och sätter mig mot dörren och kan inte stoppa tårarna som kommer rinnande.
Hela natten låg jag vaken och tänkte på hur rädd han sett ut när jag hotat han. Jag försökte neka det men jag ångrade faktiskt hur jag betett mig mot han. Men jag visste att jag skulle få prata med han idag igen, jag var en av maffians bästa förhörare. Det var för att jag inte var rädd att ta till våld.
- Cara, lyssnar du på vad jag säger? frågar helt plötsligt pappa som kommit in i mitt rum.
- Va?
- Jag åker med Michael för att... ta hand om Mr Andressa, säger han och kastar en nyckel till mig. - Du går tillbaka till Mr Payne och frågar hur man bäst tar kontakt med hans kompisar utan att någon annan får reda på det.
- Aa okej.
Jag går från mitt rum in i köket för att ta något snabbt att äta. Ni kan ju tro att vi borde leva ett lyxliv men ärligt talat så är jag nöjd med det här livet. Vi köpte ett stort gammalt fabrikshus och anlitade en firma för att renovera den. I nuläget så gjorde vi det inte för pengarna, utan för att jag faktiskt på något konstigt sätt som jag inte själv förstår så gillar jag det. I kylen fanns en halv pizza sen två dagar tillbaka så jag slänger in den i micron. Precis när jag är påväg att sätta mig ner och äta den tar jag med mig pizzan i kartongen och går iväg. Jag låser upp dörren och går in till Liam och sätter mig på sängen. Han själv sitter fortfarande kvar i hörnet där jag lämnade honom igår. Blicken han ger mig är inte fylld av rent hat, utan mer någon slags sorg. Innan han hinner säga något kastar jag en pizzabit till han.
- Men tro inte att jag gör det av godhet, det är för att du ska veta vad som väntar om man gör som jag säger, säger jag men han ger mig ett leende som att han vet att jag nyss ljög. - Så hur tar man kontakt med dina bandkompisar utan att någon annan får veta?
- Twitter, svarar han efter ett tag.
- Allvarligt? frågar jag.
- Troligtvis så har dom buggat telefonlinjerna och du kommer aldrig fram till dom för alla säkerhetsvakter, så ja twitter.
Det som irriterade mig var inte tonfallet i hans röst utan att han faktiskt talade sanning. Varför bestämde han sig helt plötsligt för att börja prata? Han gick mig på nerverna och jag funderade seriöst på att skjuta han och skylla på att han försökte rymma, men det var ändå något som stoppade mig. Jag gick fram och tillbaka i rummet medans Liam stirrade ut mig som vanligt.
- Vad stirrar du på?! skrek jag helt plötsligt. - Jag är för fan inget jävla zoo-djur!!!
Jag gick ut ur rummet med stora steg och slog igen dörren. Aldrig hade det här hänt förut, att någon bara genom att stirra på mig fått mig att bli så här arg. Men på något sätt ersattes allt det arga av, ja sorg. Sorg över att han stirrat ut mig som att jag var något miffo, jag var faktiskt en vanlig person med ett lite ovanligt yrke. Jag kryper upp och sätter mig mot dörren och kan inte stoppa tårarna som kommer rinnande.
Är så sjukt stolt över er läsare! Rekord på besökare och kommentarer!
Jag blir så sjukt peppad att fortsätta skriva!:D
7 kommentarer innan nästa kommer ut, det klarar ni snabbt;)
Tack alla ni som läser och kommenterar!♥
Don't bring a knife into a gunfight del 2
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Jag går framför Michael som bär på mannen dom kidnappat. Vi går genom en lång korridor och en trappa upp och sedan tredje dörren till vänster så släpper Michael sitt grepp om killen och sätter sig ner på sängen i rummet för att vila.
- Carlos vill att du ska fråga ut han om namn, adress och samma gamla skit som alltid, sa Michael innan han gick ut genom dörren och låste den.
Jag satte mig där Michael suttit och granskade mannen där han låg på golvet och sakta återfick förståndet. Han hade silvertejp runt munnen, armarna och benen. Efter ett tag gick jag fram till han och höll upp fyra fingrar.
- Hur många fingrar? frågade jag samtidigt som jag drog bort silvertejpen från hans mun.
- F-fyra, stammade han fram.
- Lyssna noga nu, när jag ställer en fråga ska du svara ärligt, när jag tar bort resten av tejpen ska du inte försöka fly eller skrika, säger jag och tar samtidigt fram en kniv från bandet runt foten min. - Jag kommer inte tveka att döda dig om jag måste, så mitt råd är att du gör som jag säger, förstått?
- Jag förstår, svarar han. - Kan du ta bort tejpen?
- Visst, säger jag och i två snabba hugg är han fri.
Men allt han gör är att krypa iväg till ett hörn i rummet och sitta där och stirra ut mig. På något sätt gjorde det mig galen men eftersom han inte bröt mot mina regler sa jag inget.
- Namn? frågade jag och lät kniveggen ligga mot mina fingertoppar.
- Liam, Liam Payne, svarade han. - Ditt namn då?
- Det behöver inte du veta! skrek jag åt han.
Aldrig att jag hade träffat någon som gick mig på nerverna så som den där Liam gjorde. Hade det inte varit så att vi kan få miljoner för han hade jag skjutit han vid det här laget. Han blev rädd när jag skrek och jag njöt av det.
- Det är jag som ställer frågorna här och om du gör om ditt misstag skär jag av dig fingrarna, ett i taget, sa jag och pekade med kniven. - Så var befinner sig resten av ditt såkallade band?!
Han sa inget utan bara blängde på mig så jag gick fram till han och höll kniven mot hans hals. Jag såg hur han försökte kämpa för att inte se rädd ut men jag visste att han var skräckslagen vid det här laget.
- När jag frågar en fråga så ska du svara, förstått? frågade jag han.
Men innan han svarade låste Carlos upp dörren bakom mig och jag fick gå därifrån. Men jag lämnade rummet med en känsla jag aldrig någonsin haft, jag hade dåligt samvete.
Tack så SJUKT MYCKET för alla supergulliga kommentarer!:D
Okej 6 kommentarer tills jag börjar skriva på nästa kapitel♥
Jag har gjort mitt bästa med designen men är inte så bra på sånt utan ändrade bara lite färger:)
Don't bring a knife into a gunfight del 1
Den stora svart bilen med den stulna registreringsskylten körde in genom porten. Jag kollade ut genom fönstret så att den inte varit förföljd och tryckte sedan på knappen för att stänga porten. Det blev mörkt men någon tände en lampa medans jag gick fram till bilen.
- Hur gick det pappa? frågade jag när mannen som körde hoppade ut ur bilen.
- Utmärkt stumpan utmärkt, svarade mannen som var min pappa. - Du kommer aldrig tro vem vi hittade när vi länsade juveleraren.
- Det gick ju inte särskilt bra förra gången du kidnappade någon, sa jag men blev ändå nyfiken.
- Men den här kommer dom betala miljoner för, minst! sa han högt och skrattade.
Det var min far Carlos det, ledare över maffiagänget i London. Och vem jag var? Mitt namn är Cara Pasolini, 19 år och den yngsta maffiamedlemmen. Expert på lönnmord och kidnappningar. Hoppade ur skolan vid femton års ålder, även samma år jag fick min första pistol.
- Vill du inte se vem vi tog med oss? frågade Michael, även han medlem i maffian.
- Aja ta fram den här speciella personen då, säger jag och slår till Michael på skoj.
Michael var några år äldre än mig och hade alltid varit som min storebror. Carlos öppnade bagageluckan och däri låg en kille som såg ut att vara i min ålder. På något sätt såg han lugn ut, istället för skräckslagen som dom flesta av våra offer såg ut som. Han stirrade mig rakt in i ögonen och jag såg ingen rädsla, men han kollade på mig på ett sätt som nästan fick mig att rysa.
- Drogade ni honom? frågade jag.
- Det var för fan mitt på dan, vad skulle vi gjort? svarde pappa.
- Men vänta lite nu, är inte det där typ killen i det dära bandet new direction, fun fection eller något? frågade jag och granskade hans ansikte.
- Joo! Tänk vad dom kommer betala för honom, säger Michael.
- Är ni helt dumma? Varenda jävla snut kommer vara efter oss, säger jag och blir smått irriterad på dom.
- Och det är där du kommer in Cara, du ska ta kontakt med resten av killarna i det dära bandet och få dom att betala ur egen kassa, säger pappa som att han kommit på världens smartaste ide.
- Jag kommer bli tagen!
- Men då hotar vi med att döda deras lilla vän, säger pappa och flinar. - Du har inget val stumpan.
- Jaja, flytta han till rummet sålänge då, sa jag med en känsla av att det här aldrig skulle kunna sluta bra.
Men inte ens jag kunde inte ana vad som skulle hända och hur rätt jag haft.
Den stora svart bilen med den stulna registreringsskylten körde in genom porten. Jag kollade ut genom fönstret så att den inte varit förföljd och tryckte sedan på knappen för att stänga porten. Det blev mörkt men någon tände en lampa medans jag gick fram till bilen.
- Hur gick det pappa? frågade jag när mannen som körde hoppade ut ur bilen.
- Utmärkt stumpan utmärkt, svarade mannen som var min pappa. - Du kommer aldrig tro vem vi hittade när vi länsade juveleraren.
- Det gick ju inte särskilt bra förra gången du kidnappade någon, sa jag men blev ändå nyfiken.
- Men den här kommer dom betala miljoner för, minst! sa han högt och skrattade.
Det var min far Carlos det, ledare över maffiagänget i London. Och vem jag var? Mitt namn är Cara Pasolini, 19 år och den yngsta maffiamedlemmen. Expert på lönnmord och kidnappningar. Hoppade ur skolan vid femton års ålder, även samma år jag fick min första pistol.
- Vill du inte se vem vi tog med oss? frågade Michael, även han medlem i maffian.
- Aja ta fram den här speciella personen då, säger jag och slår till Michael på skoj.
Michael var några år äldre än mig och hade alltid varit som min storebror. Carlos öppnade bagageluckan och däri låg en kille som såg ut att vara i min ålder. På något sätt såg han lugn ut, istället för skräckslagen som dom flesta av våra offer såg ut som. Han stirrade mig rakt in i ögonen och jag såg ingen rädsla, men han kollade på mig på ett sätt som nästan fick mig att rysa.
- Drogade ni honom? frågade jag.
- Det var för fan mitt på dan, vad skulle vi gjort? svarde pappa.
- Men vänta lite nu, är inte det där typ killen i det dära bandet new direction, fun fection eller något? frågade jag och granskade hans ansikte.
- Joo! Tänk vad dom kommer betala för honom, säger Michael.
- Är ni helt dumma? Varenda jävla snut kommer vara efter oss, säger jag och blir smått irriterad på dom.
- Och det är där du kommer in Cara, du ska ta kontakt med resten av killarna i det dära bandet och få dom att betala ur egen kassa, säger pappa som att han kommit på världens smartaste ide.
- Jag kommer bli tagen!
- Men då hotar vi med att döda deras lilla vän, säger pappa och flinar. - Du har inget val stumpan.
- Jaja, flytta han till rummet sålänge då, sa jag med en känsla av att det här aldrig skulle kunna sluta bra.
Men inte ens jag kunde inte ana vad som skulle hända och hur rätt jag haft.
Snälla skriv vad ni tycker om den så jag vet om jag ska fortsätta med den!
Innan jag skriver nästa vill jag ha minst 5 kommentarer:)
Open your eyes del 35
Dom två timmarna gick snabbt och när det var dags såg Eleanor ännu vackrare ut än vanligt. I dagen till ära hade Louis hyrt en rosa limousin som kom och hämtade upp oss. Vi åkte till en strand där det hade ställts upp ett altar och massa stolar. Ungefär 50 meter bort stog ett stort partytält och det var där själva festen skulle vara. Louis och alla killarna stog redan framme vid altaret så Danielle vinkade åt musikerna och dom började spela. Jag skickade iväg barnen att börja gå och gick sedan efter dom. Höger fot först, sedan vänster och fortsätt så. Det var jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara, pressen att om man trillade skulle alla märka det och börja stirra. Men jag kollade mot Niall och gick i takt till musiken. Efter att ha gått en sträcka som kändes som flera mil så ställde jag mig bredvid Niall som planerat. Prästen pratade bara i några minuter innan det var dags för slutet.
- Eleanor Calder, tar du Louis Tomlinson till att bli din äkta make och att älska han tills döden skiljer er åt? frågar prästen.
- Ja, svarade Eleanor och Louis log som jag aldrig sett han le.
- Louis Tomlinson, tar du Eleanor Calder till att bli din äkta maka och att älska hon tills döden skiljer er åt?
- Ja, svarade han och gästerna ställde sig upp och applåderade medans brudparet kysste varann.
Eleanore och Louis började gå mot änden av stolarna bort till tälten men när hon gick förbi mig kollade hon på mig och blinkade. När dom kommit halvvägs vände dom sig om för att prata.
- Är ni beredda? frågade hon och tog sats för att kasta buketten.
När hon kastat den och den flög genom luften hände flera saker samtidigt. Alla flyttade sig från mig och Niall som stog alldeles framför altaret. Gästerna slutade att applådera och blev istället knäpptysta. Buketten var på väg neråt bara några centimeter till höger om mig så jag höjde armarna och tog tag i den med båda armarna. När jag fångat den kollade jag på den och märkte en liten lapp däri. Jag tog fram den och läste.
"Jag visste att du skulle klara det"
När jag vände mig om till Niall hade han ställt sig på ett knä med en ask i handen.
- Britney Lopez, vill du gifta dig med mig?
- Ja Niall, ja.
Lyckotårarna åkte kana nerför mina kinder och alla applåderade igen. Jag hade så många tankar i mitt huvud men en av dom lyckades ta sig igenom min mun.
- Vi gifter oss här och nu, jag behöver ingen vit stor klänning. Eller vad tycker du?
- Allt jag någonsin behövt är bara du.
Vi ställde oss framför prästen som började prata igen och efter mindre än fem minuter var vi Mr och Mrs Horan. När jag kollade in i hans ögon visste jag att vi gjort alldeles rätt och att vi var sammansvetsade förevigt. Vad som än hände, vad som än skulle ske, så skulle vi möta framtiden tillsammans. Vi förevigt och föralltid.
Dom två timmarna gick snabbt och när det var dags såg Eleanor ännu vackrare ut än vanligt. I dagen till ära hade Louis hyrt en rosa limousin som kom och hämtade upp oss. Vi åkte till en strand där det hade ställts upp ett altar och massa stolar. Ungefär 50 meter bort stog ett stort partytält och det var där själva festen skulle vara. Louis och alla killarna stog redan framme vid altaret så Danielle vinkade åt musikerna och dom började spela. Jag skickade iväg barnen att börja gå och gick sedan efter dom. Höger fot först, sedan vänster och fortsätt så. Det var jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara, pressen att om man trillade skulle alla märka det och börja stirra. Men jag kollade mot Niall och gick i takt till musiken. Efter att ha gått en sträcka som kändes som flera mil så ställde jag mig bredvid Niall som planerat. Prästen pratade bara i några minuter innan det var dags för slutet.
- Eleanor Calder, tar du Louis Tomlinson till att bli din äkta make och att älska han tills döden skiljer er åt? frågar prästen.
- Ja, svarade Eleanor och Louis log som jag aldrig sett han le.
- Louis Tomlinson, tar du Eleanor Calder till att bli din äkta maka och att älska hon tills döden skiljer er åt?
- Ja, svarade han och gästerna ställde sig upp och applåderade medans brudparet kysste varann.
Eleanore och Louis började gå mot änden av stolarna bort till tälten men när hon gick förbi mig kollade hon på mig och blinkade. När dom kommit halvvägs vände dom sig om för att prata.
- Är ni beredda? frågade hon och tog sats för att kasta buketten.
När hon kastat den och den flög genom luften hände flera saker samtidigt. Alla flyttade sig från mig och Niall som stog alldeles framför altaret. Gästerna slutade att applådera och blev istället knäpptysta. Buketten var på väg neråt bara några centimeter till höger om mig så jag höjde armarna och tog tag i den med båda armarna. När jag fångat den kollade jag på den och märkte en liten lapp däri. Jag tog fram den och läste.
"Jag visste att du skulle klara det"
När jag vände mig om till Niall hade han ställt sig på ett knä med en ask i handen.
- Britney Lopez, vill du gifta dig med mig?
- Ja Niall, ja.
Lyckotårarna åkte kana nerför mina kinder och alla applåderade igen. Jag hade så många tankar i mitt huvud men en av dom lyckades ta sig igenom min mun.
- Vi gifter oss här och nu, jag behöver ingen vit stor klänning. Eller vad tycker du?
- Allt jag någonsin behövt är bara du.
Vi ställde oss framför prästen som började prata igen och efter mindre än fem minuter var vi Mr och Mrs Horan. När jag kollade in i hans ögon visste jag att vi gjort alldeles rätt och att vi var sammansvetsade förevigt. Vad som än hände, vad som än skulle ske, så skulle vi möta framtiden tillsammans. Vi förevigt och föralltid.
Där var slutet på min novell Open your eyes!
Tack för ni som läst hela och extra tack till ni som kommenterat!
Självklart att jag ska skriva en till, den kommer vara väldigt unik.
Dock ska jag nog bara ta en liten paus i någon dag från skrivandet, men kommer tillbaka snart!♥
Kommentera gärna vad ni tycker om novellen i helhet:D
Open your eyes del 34
Väckarklockan i mitt rum ringde och när jag skulle stänga av den råkade jag slå ner den i golvet. Den fortsätter låta så jag blir tvungen att gå ur sängen för att stänga av den. Jag ser Louis sitta i en stol i kanten av mitt rum. Först blir jag rädd men jag hinner stoppa mig själv från att skrika.
- Hej det var inte menat att skrämma dig eller något men eftersom jag inte får träffa Eleanor tills senare så kan du väl ge det här till henne, säger han och ger mig ett armband med safirer runtom.
- Någonting blått, säger jag.
- Nu behöver ni bara något nytt, något gammalt och något lånat, säger han pch går sedan ut ur rummet.
Jag la ner armbandet försiktigt på byrån så att inget skulle hända med det. Sedan tog jag en snabb dusch, kastade på mig några kläder och lade ner armbandet i min Chanel väska och gick sedan ut ur rummet. Innan jag hunnit till hallen så hör jag Niall ropa på mig från köket.
- Innan du går kan jag väl få en kyss? frågar han och går fram till mig.
- Haha, du kan få två, svarar jag och kysser han.
- Vi kan spara den andra till senare, säger han. - Här är en liten sak till dig som jag köpte i Paris.
Han ger mig ett litet paket som jag genast öppnar. Inuti ligger flera guldarmband som jag tar på mig på högerarmen.
- Du är så gullig, men jag måste gå nu, visst kan jag låna din cykel? frågar jag Niall.
- Självklart, syns senare.
Jag gick ut ur huset och cyklade den korta biten till Louis och Eleanors hus. Det var där vi skulle göra iordning bruden medans brudgummen gjordes iordning i grabbarnas hus. När jag kom fram till huset hälsade Eleanors mamma på mig och visade mig till rummet där Eleanor var.
- Här Louis bad mig ge det här till dig, sa jag till Eleanor och räckte henne armbandet. - Något blått.
- Och det nya och det gamla, säger hon och håller upp en tiara och ett par örhängen.
- Bara något kvar att låna.
- Här, säger jag och ger henne ett av guldarmbanden.
- Tack sötis, gå och ta på dig din klänning nu, det är bara två timmar kvar.
Jag gjorde som hon sa och hittade klänningen i en klädpåse i garderoben. Danielle som redan bytt om och hjälpte till att sminka Eleanor visade mig till badrummet så jag kunde byta om ifred. När jag stog där i badrummet, framför spegeln, studerade jag mina ögon. Ett blått, ett brunt. Det var idet ögonblicket rädslan för att fånga buketten försvann. Han hade redan listat ut det som jag listat ut alldeles nyss. Han visste redan då att han ville spendera hela sitt liv vid min sida. Men nu visste även jag det, så jag tänkte fånga buketen, vad den än skulle kosta mig.
Väckarklockan i mitt rum ringde och när jag skulle stänga av den råkade jag slå ner den i golvet. Den fortsätter låta så jag blir tvungen att gå ur sängen för att stänga av den. Jag ser Louis sitta i en stol i kanten av mitt rum. Först blir jag rädd men jag hinner stoppa mig själv från att skrika.
- Hej det var inte menat att skrämma dig eller något men eftersom jag inte får träffa Eleanor tills senare så kan du väl ge det här till henne, säger han och ger mig ett armband med safirer runtom.
- Någonting blått, säger jag.
- Nu behöver ni bara något nytt, något gammalt och något lånat, säger han pch går sedan ut ur rummet.
Jag la ner armbandet försiktigt på byrån så att inget skulle hända med det. Sedan tog jag en snabb dusch, kastade på mig några kläder och lade ner armbandet i min Chanel väska och gick sedan ut ur rummet. Innan jag hunnit till hallen så hör jag Niall ropa på mig från köket.
- Innan du går kan jag väl få en kyss? frågar han och går fram till mig.
- Haha, du kan få två, svarar jag och kysser han.
- Vi kan spara den andra till senare, säger han. - Här är en liten sak till dig som jag köpte i Paris.
Han ger mig ett litet paket som jag genast öppnar. Inuti ligger flera guldarmband som jag tar på mig på högerarmen.
- Du är så gullig, men jag måste gå nu, visst kan jag låna din cykel? frågar jag Niall.
- Självklart, syns senare.
Jag gick ut ur huset och cyklade den korta biten till Louis och Eleanors hus. Det var där vi skulle göra iordning bruden medans brudgummen gjordes iordning i grabbarnas hus. När jag kom fram till huset hälsade Eleanors mamma på mig och visade mig till rummet där Eleanor var.
- Här Louis bad mig ge det här till dig, sa jag till Eleanor och räckte henne armbandet. - Något blått.
- Och det nya och det gamla, säger hon och håller upp en tiara och ett par örhängen. - Bara något kvar att låna.
- Här, säger jag och ger henne ett av guldarmbanden.
- Tack sötis, gå och ta på dig din klänning nu, det är bara två timmar kvar.
Jag gjorde som hon sa och hittade klänningen i en klädpåse i garderoben. Danielle som redan bytt om och hjälpte till att sminka Eleanor visade mig till badrummet så jag kunde byta om ifred. När jag stog där i badrummet, framför spegeln, studerade jag mina ögon. Ett blått, ett brunt. Det var idet ögonblicket rädslan för att fånga buketten försvann. Han hade redan listat ut det som jag listat ut alldeles nyss. Han visste redan då att han ville spendera hela sitt liv vid min sida. Men nu visste även jag det, så jag tänkte fånga buketten, vad den än skulle kosta mig.
Okej nästa kapitel blir det sista, så innan ni får läsa det vill jag ha 7 kommentarer!
Jag har sett att ni kan klara det, så kom igen nu!:)
Tack för rekordet med kommentarer igår:)♥
Open your eyes del 33
Jag, Danielle, Eleanor och våran chaufför stog och väntade på att killarna skulle komma hem på flygplatsen. När dom kom så rusade jag fram till Niall och kastade mig i hans famn. Egentligen hade vi inte varit ifrån varandra så mycket men för mig hade det nästan känts som en evighet. Jag kunde inte beskriva hur mycket jag saknat han, det kändes verkligen som att han tagit med sig en del av mitt hjärta. Men nu när vi befann oss på samma ställe kändes allt mycket bättre.
- Du vet att det bara är en vecka kvar tills dom gifter sig va? frågar jag Niall när vi sitter i mitt rum i huset.
- Du vet att hon bara kastar buketten en gång va? säger han och ler. - Du får ta och öva på det.
- Ähh jag låter ödet bestämma hur det ska gå.
Niall skrattar och jag inser att det hela har blivit ganska absurt. Att jag måste fånga buketten för att han ska fria, det känns som att det är nåt han inte riktigt berättar för mig. Men jag litade på Niall så om det var sant var det nog inget dåligt.
Dagarna gick, Louis och Eleanor kollade på blommor och dom spenderade dagen före bröllopet med sina föräldrar. Vi hade även genrep och dom gav ansvaret för barnen som skulle gå framför dom till mig. Tydligen skulle jag gå bakom dom och se till att det gick bra att sprida ut blommorna. Även jag fick en liten korg med blomblad att kasta framför brudparet. Det kändes så overkligt att stå där i vanliga kläder och låtsas. Som när man lekte när man var mindre. Men den här gången var det inte lek, det var allvar.
Nialls synpunkt:
Imorgon skulle det ske. Eleanor skulle kasta buketten och Britney skulle fånga den, det har jag sett till. Jag går fram till Eleanor och Danielle där dom står och pratar i ett hörn.
- "Operation Buketten" kan ses som påbörjad, säger jag, ler och dom skrattar instämmande.
Jag, Danielle, Eleanor och våran chaufför stog och väntade på att killarna skulle komma hem på flygplatsen. När dom kom så rusade jag fram till Niall och kastade mig i hans famn. Egentligen hade vi inte varit ifrån varandra så mycket men för mig hade det nästan känts som en evighet. Jag kunde inte beskriva hur mycket jag saknat han, det kändes verkligen som att han tagit med sig en del av mitt hjärta. Men nu när vi befann oss på samma ställe kändes allt mycket bättre.
- Du vet att det bara är en vecka kvar tills dom gifter sig va? frågar jag Niall när vi sitter i mitt rum i huset.
- Du vet att hon bara kastar buketten en gång va? säger han och ler. - Du får ta och öva på det.
- Ähh jag låter ödet bestämma hur det ska gå.
Niall skrattar och jag inser att det hela har blivit ganska absurt. Att jag måste fånga buketten för att han ska fria, det känns som att det är nåt han inte riktigt berättar för mig. Men jag litade på Niall så om det var sant var det nog inget dåligt.
Dagarna gick, Louis och Eleanor kollade på blommor och dom spenderade dagen före bröllopet med sina föräldrar. Vi hade även genrep och dom gav ansvaret för barnen som skulle gå framför dom till mig. Tydligen skulle jag gå bakom dom och se till att det gick bra att sprida ut blommorna. Även jag fick en liten korg med blomblad att kasta framför brudparet. Det kändes så overkligt att stå där i vanliga kläder och låtsas. Som när man lekte när man var mindre. Men den här gången var det inte lek, det var allvar.
Nialls synpunkt:
Imorgon skulle det ske. Eleanor skulle kasta buketten och Britney skulle fånga den, det har jag sett till. Jag går fram till Eleanor och Danielle där dom står och pratar i ett hörn.
- "Operation Buketten" kan ses som påbörjad, säger jag, ler och dom skrattar instämmande.
Novellen börjar närma sig sitt slut och jag tror det blir 1-2 kapitel till:)
5 kommentarer till nästa del!:D
Tack för era kommentarer!♥
Open your eyes del 32
Resan tillbaka från Paris var inte kul. Jag hade huvudvärk hela resan och sen var det någon ungjävel som skulle grina hela tiden. Niall gav mig en huvudvärkstablett men det hjälpte inte särskilt mycket. Efter ett tag lyckades jag somna och när jag vaknade och vi skulle kliva av planet mådde jag lite bättre. Eftersom vi inte fick plats alla i en bil ringde Zayn efter en limousine som vi alla trängde in oss i. När vi var där sa Louis att han och Eleanor att dom hade något att berätta.
- Det är såhär att vi ska ha bröllopet i Juli så att vi får ett sommarbröllop, började Louis men jag antog att det inte var den viktigaste nyheten. - Och sen är det så att Eleanor... Har en liten bebis i magen så hon ville ha bröllopet medans hon fortfarande var smal.
Limousinen fylldes av massa grattis och frågor om namn och vilket kön barnet hade. Eleanor sa att dom inte ville veta, iallafall inte före bröllopet. Jag slogs av panik, buketten. Tänk om jag skulle fånga den? Då var det bara ungefär två månader tills...
Jag ville egentligen inte tänka så, jag älskade Niall men allt skedde så snabbt. Det sista jag ville var att göra något misstag som skulle förstöra allt vi byggt upp. När vi väl kom tillbaka till huset så stog det några flyttlådor. Jag antog att det var Louis eftersom han och Eleanor skulle bo tillsammans nu. Enligt Louis hade dom köpt ett hus längre ner på gatan som dom skulle bo i. Det skulle kännas konstigt att inte se Louis här i huset varenda dag, men det skulle väl inte dröja länge innan alla vi andra också flyttade isär. Det dröjde en vecka tills Louis flyttade men då sov han bara här, med Eleanor. Även Danielle hade börjat sova här ganska mycket så jag tror hon och Liam hade nästan flyttat ihop. Veckorna gick utan att det hände så mycket. Killarna var ju tvungna att åka runt överallt i ungefär en månad men jag stannade hemma med Eleanor och Danielle. Vi passade på att utnyttja tiden genom att gå och kolla på klänningarna till bröllopet. Min och Danielles var identiska, enkla, knälånga och mörkblåa. Även Eleanors syster och två andra av hennes kompisar som skulle ha varsin klänning. Danielle kollade på priset och låtsades svimma.
- Ähh, Louis lovade mig mitt drömbröllop och då ska jag ha det! säger Eleanor och alla skrattar.
Vi hittade även den perfekta klänningen till Eleanor och vi kom alla överens över att Louis inte fick se klänningen före bröllopet. Enligt Niall hade alla killarna varit och köpt sina kläder någonstans i New York när dom varit där. Dagarna innan killarna skulle komma hem åkte vi på spa och jag tog med mig Kelsey. Vi satt ensamma inuti en bastu och jag tog tillfället i akt att prata med henne om Zayn.
- Gillar du han fortfarande? frågade jag.
- Neej och ärligt talat hade jag nog druckit lite väl mycket, sa hon. - Faktiskt så har jag kanske något på gång med en kille från våran skola.
- Haha skolan, den har jag ju missat totalt sen operationen, sa jag.
- Ja, men du missade inte så mycket så att du måste gå om.
- Men jag tänker ändå inte göra det, jag skippar skolan, jag har det bra ändå.
För sålänge jag hade Niall, kan jag leva på bara vatten och bröd.
Resan tillbaka från Paris var inte kul. Jag hade huvudvärk hela resan och sen var det någon ungjävel som skulle grina hela tiden. Niall gav mig en huvudvärkstablett men det hjälpte inte särskilt mycket. Efter ett tag lyckades jag somna och när jag vaknade och vi skulle kliva av planet mådde jag lite bättre. Eftersom vi inte fick plats alla i en bil ringde Zayn efter en limousine som vi alla trängde in oss i. När vi var där sa Louis att han och Eleanor att dom hade något att berätta.
- Det är såhär att vi ska ha bröllopet i Juli så att vi får ett sommarbröllop, började Louis men jag antog att det inte var den viktigaste nyheten. - Och sen är det så att Eleanor... Har en liten bebis i magen så hon ville ha bröllopet medans hon fortfarande var smal.
Limousinen fylldes av massa grattis och frågor om namn och vilket kön barnet hade. Eleanor sa att dom inte ville veta, iallafall inte före bröllopet. Jag slogs av panik, buketten. Tänk om jag skulle fånga den? Då var det bara ungefär två månader tills...
Jag ville egentligen inte tänka så, jag älskade Niall men allt skedde så snabbt. Det sista jag ville var att göra något misstag som skulle förstöra allt vi byggt upp. När vi väl kom tillbaka till huset så stog det några flyttlådor. Jag antog att det var Louis eftersom han och Eleanor skulle bo tillsammans nu. Enligt Louis hade dom köpt ett hus längre ner på gatan som dom skulle bo i. Det skulle kännas konstigt att inte se Louis här i huset varenda dag, men det skulle väl inte dröja länge innan alla vi andra också flyttade isär. Det dröjde en vecka tills Louis flyttade men då sov han bara här, med Eleanor. Även Danielle hade börjat sova här ganska mycket så jag tror hon och Liam hade nästan flyttat ihop.
Veckorna gick utan att det hände så mycket. Killarna var ju tvungna att åka runt överallt i ungefär en månad men jag stannade hemma med Eleanor och Danielle. Vi passade på att utnyttja tiden genom att gå och kolla på klänningarna till bröllopet. Min och Danielles var identiska, enkla, knälånga och mörkblåa. Även Eleanors syster och två andra av hennes kompisar som skulle ha varsin klänning. Danielle kollade på priset och låtsades svimma.
- Ähh, Louis lovade mig mitt drömbröllop och då ska jag ha det! säger Eleanor och alla skrattar.
Vi hittade även den perfekta klänningen till Eleanor och vi kom alla överens över att Louis inte fick se klänningen före bröllopet. Enligt Niall hade alla killarna varit och köpt sina kläder någonstans i New York när dom varit där. Dagarna innan killarna skulle komma hem åkte vi på spa och jag tog med mig Kelsey. Vi satt ensamma inuti en bastu och jag tog tillfället i akt att prata med henne om Zayn.
- Gillar du han fortfarande? frågade jag.
- Neej och ärligt talat hade jag nog druckit lite väl mycket, sa hon. - Faktiskt så har jag kanske något på gång med en kille från våran skola.
- Haha skolan, den har jag ju missat totalt sen operationen, sa jag.
- Ja, men du missade inte så mycket så att du måste gå om.
- Men jag tänker ändå inte göra det, jag skippar skolan, jag har det bra ändå.
För sålänge jag hade Niall, kan jag leva på bara vatten och bröd.
Louis och Eleanors bröllop närmar sig, men kommer hon kunna fånga buketten?;)
5 kommentarer och jag lägger ut nästa avsnitt!
Tack för era kommentarer:)♥
Open your eyes del 31
Jag vaknade upp nästa morgon i mitt och Nialls hotellrum. Solen trängde igen persiennerna och jag drog upp dom helt och kollade ut över Paris. Det var så vackert, alla byggnader och långt borta kunde man se Eiffeltornet.
- Vackert va? frågade Niall som helt plötsligt dök upp bakom mig.
- Inte vackrare än dig, sa jag charmigt och vände mig om och kysste han.
Jag kom ihåg vad det var vi pratat om i taxin igår och blev glad. Vad det än skulle kräva skulle jag fånga buketten på Louis och Eleanors bröllop. Fast det var lång tid tills dess och det var jag tacksam över, även hur mycket jag älskade Niall tyckte jag att man måste vänta ett tag innan man gifter sig, så att det betyder något. Vi har ju bara träffats i en månad och jag var inte typen som ville gifta sig efter en månad. Sedan började jag tänka efter hur lång tid det var exakt sen vi träffats. Det är ju prick en månad.
- Niall, prick idag har det gått en månad sen vi träffats, sa jag och log.
- Är det sant? Det har jag inte ens tänkt på, det känns som typ igår.
- Så kan vi typ inte gå ut och äta någonstans, bara vi?
- Okej, något särskilt önskemål?
- Italienskt, säger jag och minnena från våran första dejt kommer tillbaka.
- Då blir det italienskt, jag ser till att bordet blir bokat till ikväll vid sju, blir det bra? frågar han.
- Sju blir perfekt, svarar jag.
- Glöm inte att vi ska spela in låtarna idag.
- Just det.
Vi bytte om men det var så mycket tid kvar tills vi skulle åka så vi satt oss ner och såg på film. Det var någon fransk film fast den var textad så man förstog vad som hände. Sedan fick vi skjuts till studion för att spela in låtarna vi sjöng igår. Det gick faktiskt snabbare än vad jag trott och vi var därifrån på mindre än tre timmar. Klockan var bara fyra, så jag och Niall sökte upp en biograf och såg filmen "Hungerspelen". Jag började gråta när Rue dog och jag kunde höra hur Niall hoppade till när den där hundliknande varelsen hoppade fram. Det var kul och då hade vi lyckats slå ihjäl cirka två timmar så vi bestämde oss för att gå till restaurangen. Men när vi kom fram fick jag panik för alla därinne var finklädda och där kom jag med shorts och linne.
- Dom kommer skratta ut oss, sa jag och ville verkligen inte gå in.
- Äh, det gör inget, du är vacker ändå.
Jag insåg hur fåfäng jag var och struntade i alla andra då vi gick inte för att få vårat bord. Han som gav oss vårat bord stirrade på våra kläder men sa inget. Jag kände även andra blickar vandra över min outfit men sträckte på ryggen och ignorerade dom. Den här kvällen skulle handla om mig och Niall.
Jag vaknade upp nästa morgon i mitt och Nialls hotellrum. Solen trängde igen persiennerna och jag drog upp dom helt och kollade ut över Paris. Det var så vackert, alla byggnader och långt borta kunde man se Eiffeltornet.
- Vackert va? frågade Niall som helt plötsligt dök upp bakom mig.
- Inte vackrare än dig, sa jag charmigt och vände mig om och kysste han.
Jag kom ihåg vad det var vi pratat om i taxin igår och blev glad. Vad det än skulle kräva skulle jag fånga buketten på Louis och Eleanors bröllop. Fast det var lång tid tills dess och det var jag tacksam över, även hur mycket jag älskade Niall tyckte jag att man måste vänta ett tag innan man gifter sig, så att det betyder något. Vi har ju bara träffats i en månad och jag var inte typen som ville gifta sig efter en månad. Sedan började jag tänka efter hur lång tid det var exakt sen vi träffats. Det är ju prick en månad.
- Niall, prick idag har det gått en månad sen vi träffats, sa jag och log.
- Är det sant? Det har jag inte ens tänkt på, det känns som typ igår.
- Så kan vi typ inte gå ut och äta någonstans, bara vi?
- Okej, något särskilt önskemål?
- Italienskt, säger jag och minnena från våran första dejt kommer tillbaka.
- Då blir det italienskt, jag ser till att bordet blir bokat till ikväll vid sju, blir det bra? frågar han.
- Sju blir perfekt, svarar jag.
- Glöm inte att vi ska spela in låtarna idag.
- Just det.
Vi bytte om men det var så mycket tid kvar tills vi skulle åka så vi satt oss ner och såg på film. Det var någon fransk film fast den var textad så man förstog vad som hände. Sedan fick vi skjuts till studion för att spela in låtarna vi sjöng igår. Det gick faktiskt snabbare än vad jag trott och vi var därifrån på mindre än tre timmar. Klockan var bara fyra, så jag och Niall sökte upp en biograf och såg filmen "Hungerspelen". Jag började gråta när Rue dog och jag kunde höra hur Niall hoppade till när den där hundliknande varelsen hoppade fram. Det var kul och då hade vi lyckats slå ihjäl cirka två timmar så vi bestämde oss för att gå till restaurangen. Men när vi kom fram fick jag panik för alla därinne var finklädda och där kom jag med shorts och linne.
- Dom kommer skratta ut oss, sa jag och ville verkligen inte gå in.
- Äh, det gör inget, du är vacker ändå.
Jag insåg hur fåfäng jag var och struntade i alla andra då vi gick inte för att få vårat bord. Han som gav oss vårat bord stirrade på våra kläder men sa inget. Jag kände även andra blickar vandra över min outfit men sträckte på ryggen och ignorerade dom. Den här kvällen skulle handla om mig och Niall.
4 kommentarer och nästa kapitel är påväg:D
Tack för era kommentarer! Så sjukt kul att läsa dom!♥
Open your eyes del 30
Louis blev helt till sig av smset och började springa runt för att kolla alla blommor och att alla visste vad dom skulle göra. Jag och Niall stog med våra gitarrer och Zayn, Liam och Harry skulle köra stämma. Jag går fram till Louis och tar tag i hans arm.
- Det kommer gå bra, det här är perfekt, säger jag.
- Men tänk om nåt går fel, svarar han.
- Hon kommer säga ja, jag lovar.
- Tack.
Sedan ställer jag mig bredvid Niall och hör sedan hissen rassla. Direkt när Louis får syn på Eleanor skiner han upp och börjar prata.
- Hej snygging. Jag hade tänkt sjunga en låta för dig.
You'd think that people would have had enough of silly love songs.
But I look around me and I see it isn't so.
Some people wanna fill the world with silly love songs.
And what's wrong with that?
I'd like to know, 'cause here I go again
I love you
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see?
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see,
Love doesn't come in a minute,
Sometimes it doesn't come at all
I only know that when I'm in it
It isn't silly, no, it isn't silly, love isn't silly at all.
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see? (I love you)
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see (I love you)
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see? (I love you)
You'd think that people would have had enough of silly love songs.
But I look around me and I see it isn't so, oh, no.
Some people wanna fill the world with silly love songs.
And what's wrong with that?
I'd like to know, 'cause here I go again
I love you
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see?
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see?
I can't explain the feeling's plain to me.
När musiken dött ut kunde man se att Eleanors ögon var glansiga och hon visste vad Louis skulle göra. Louis gick fram mot henne och sjönk sedan ner på ett knä. Han höll i hennes hand och började prata.
- Du är mitt livs kärlek, det är dig jag vill vakna upp bredvid varje morgon. Jag vill spendera varenda sekund med dig, för du är den jag aldrig skulle klara av att leva mitt liv utan. Så Eleanor Calder, vill du gifta dig med mig?
- Ja, självklart Louis, självklart, sa hon och hennes tårar började rinna.
Dom kramade om varandra och kysstes länge. Jag kunde höra snyftningar från Danielle och Harry. Efter ett tag började även jag ha det svårt att kämpa emot tårarna. Det var bara så vackert. Dom var så vackra tillsammans. Liam kom och viskade till oss att vi skulle lämna dom ensamma så vi tog alla den lilla hissen ner. Vi var för många för att få plats i bilen så jag och Niall åkte taxi istället.
- Gud vad fint det där var, sa jag och försökte torkabort tårarna utan att mascaran skulle smetas ut.
- Dom är gjorda för varann, svarade han och la armen om min axel. - Precis som vi.
- Jag kan knappt vänta på att se henne i klänningen.
- Jag kan knappt vänta på att se dig i en vit klänning.
- Om jag fångar buketten på deras bröllop så gifter vi oss, okej? slank det ur mig.
- Vi har en deal, säger han och kysser mig.
Louis blev helt till sig av smset och började springa runt för att kolla alla blommor och att alla visste vad dom skulle göra. Jag och Niall stog med våra gitarrer och Zayn, Liam och Harry skulle köra stämma. Jag går fram till Louis och tar tag i hans arm.
- Det kommer gå bra, det här är perfekt, säger jag.
- Men tänk om nåt går fel, svarar han.
- Hon kommer säga ja, jag lovar.
- Tack.
Sedan ställer jag mig bredvid Niall och hör sedan hissen rassla. Direkt när Louis får syn på Eleanor skiner han upp och börjar prata.
- Hej snygging. Jag hade tänkt sjunga en låta för dig.
You'd think that people would have had enough of silly love songs.
But I look around me and I see it isn't so.
Some people wanna fill the world with silly love songs.
And what's wrong with that?
I'd like to know, 'cause here I go again
I love you
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see?
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see,
Love doesn't come in a minute,
Sometimes it doesn't come at all
I only know that when I'm in it
It isn't silly, no, it isn't silly, love isn't silly at all.
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see? (I love you)
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see (I love you)
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see? (I love you)
You'd think that people would have had enough of silly love songs.
But I look around me and I see it isn't so, oh, no.
Some people wanna fill the world with silly love songs.
And what's wrong with that?
I'd like to know, 'cause here I go again
I love you
I love you
I can't explain the feeling's plain to me, so can't you see?
Ah, she gave me more, she gave it all to me, now can't you see?
I can't explain the feeling's plain to me.
När musiken dött ut kunde man se att Eleanors ögon var glansiga och hon visste vad Louis skulle göra. Louis gick fram mot henne och sjönk sedan ner på ett knä. Han höll i hennes hand och började prata.
- Du är mitt livs kärlek, det är dig jag vill vakna upp bredvid varje morgon. Jag vill spendera varenda sekund med dig, för du är den jag aldrig skulle klara av att leva mitt liv utan. Så Eleanor Calder, vill du gifta dig med mig?
- Ja, självklart Louis, självklart, sa hon och hennes tårar började rinna.
Dom kramade om varandra och kysstes länge. Jag kunde höra snyftningar från Danielle och Harry. Efter ett tag började även jag ha det svårt att kämpa emot tårarna. Det var bara så vackert. Dom var så vackra tillsammans. Liam kom och viskade till oss att vi skulle lämna dom ensamma så vi tog alla den lilla hissen ner. Vi var för många för att få plats i bilen så jag och Niall åkte taxi istället.
- Gud vad fint det där var, sa jag och försökte torka bort tårarna
utan att mascaran skulle smetas ut.
- Dom är gjorda för varann, svarade han och la armen om min axel. - Precis som vi.
- Jag kan knappt vänta på att se henne i klänningen.
- Jag kan knappt vänta på att se dig i en vit klänning.
- Om jag fångar buketten på deras bröllop så gifter vi oss, okej? slank det ur mig.
- Vi har en deal, säger han och kysser mig.
Så vad tycker ni om det avsnittet?:) fem kommentarer och jag lägger ut en ny del idag!:D
Open your eyes del 29
Publiken blev tyst i några sekunder men började sedan låta igen. Applåder, visslingar och skrik. Jag gick in bakom scenen för att Niall skulle sjunga "Man in the mirror". Bakom scenen sprang folk runt och efter något som bara verkade som några sekunder hörde jag Niall säga i mikrofonen.
- Tack så mycket och nu en stor applåd för Britney Lopez!
Jag fick en snabb kram av Niall men sen stog jag där själv på scenen. Applåderna fortsatte till musiken började, jag räknade in och började sedan sjunga.
I Took My Baby
On A Saturday Bang
Boy Is That Girl With You
Yes We're One And The Same
Now I Believe In Miracles
And A Miracle
Has Happened Tonight
But, If
You're Thinkin'
About My Baby
It Don't Matter If You're
Black Or White
They Print My Message
In The Saturday Sun
I Had To Tell Them
I Ain't Second To None
And I Told About Equality
And It's True
Either You're Wrong
Or You're Right
But, If
You're Thinkin'
About My Baby
It Don't Matter If You're
Black Or White
I Am Tired Of This Devil
I Am Tired Of This Stuff
I Am Tired Of This Business
So When The
Going Gets Rough
I Ain't Scared Of
Your Brother
I Ain't Scared Of No Sheets
I Ain't Scare Of Nobody
Girl When The
Goin' Gets Mean
[Michael]
Don't Tell Me You Agree With Me
When I Saw You Kicking Dirt In My Eye
But, If
You're Thinkin' About My Baby
It Don't Matter If You're Black Or White
I Said If
You're Thinkin' Of
Being My Baby
It Don't Matter If You're Black Or White
I Said If
You're Thinkin' Of
Being My Brother
It Don't Matter If You're
Black Or White
Ooh, Ooh
Yea, Yea, Yea Now
Ooh, Ooh
Yea, Yea, Yea Now
It's Black, It's White
It's Tough For You
To Get By
It's Black , It's White, Whoo
It's Black, It's White
It's Tough For You
To Get By
It's Black , It's White, Whoo
När jag sjungit klart brast publiken ut i applåder igen och känslan jag hade var underbar. Det kändes som att jag kunde klara allt. Men sen var jag tvungen att gå av scenen för att göra plats för nästa person. Niall mötte mig bakom scenen men jag kunde inte stå still utan han följde med mig tillbaka till min loge.
- Gud det där var en så supergrym känsla, säger jag direkt när vi kommit in.
- Håll kvar den känslan, det är dags för operation Eiffeltorn.
- Just det, Danielle skulle vara den som ledde dit Eleanore va?
- Japp, så om vi ska få ordning på allt innan dess måste vi åka nu.
Vi gick till bilen där Harry väntade på att köra iväg oss. Han förklarade att Louis, Liam och Zayn redan var där för att ordna instrumenten och sånt. När vi var framme skyndade vi oss upp och Louis hade haft rätt när han velat ha det på kvällen. Man kunde se alla ljus i Paris lysa på ett mysigt sätt. Efter tio minuter fick Louis ett sms från Danielle.
"Vi är påväg"
Publiken blev tyst i några sekunder men började sedan låta igen. Applåder, visslingar och skrik. Jag gick in bakom scenen för att Niall skulle sjunga "Man in the mirror". Bakom scenen sprang folk runt och efter något som bara verkade som några sekunder hörde jag Niall säga i mikrofonen.
- Tack så mycket och nu en stor applåd för Britney Lopez!
Jag fick en snabb kram av Niall men sen stog jag där själv på scenen. Applåderna fortsatte till musiken började, jag räknade in och började sedan sjunga.
I Took My Baby
On A Saturday Bang
Boy Is That Girl With You
Yes We're One And The Same
Now I Believe In Miracles
And A Miracle
Has Happened Tonight
But, If
You're Thinkin'
About My Baby
It Don't Matter If You're
Black Or White
They Print My Message
In The Saturday Sun
I Had To Tell Them
I Ain't Second To None
And I Told About Equality
And It's True
Either You're Wrong
Or You're Right
But, If
You're Thinkin'
About My Baby
It Don't Matter If You're
Black Or White
I Am Tired Of This Devil
I Am Tired Of This Stuff
I Am Tired Of This Business
So When The
Going Gets Rough
I Ain't Scared Of
Your Brother
I Ain't Scared Of No Sheets
I Ain't Scare Of Nobody
Girl When The
Goin' Gets Mean
Don't Tell Me You Agree With Me
When I Saw You Kicking Dirt In My Eye
But, If
You're Thinkin' About My Baby
It Don't Matter If You're Black Or White
I Said If
You're Thinkin' Of
Being My Baby
It Don't Matter If You're Black Or White
I Said If
You're Thinkin' Of
Being My Brother
It Don't Matter If You're
Black Or White
Ooh, Ooh
Yea, Yea, Yea Now
Ooh, Ooh
Yea, Yea, Yea Now
It's Black, It's White
It's Tough For You
To Get By
It's Black , It's White, Whoo
It's Black, It's White
It's Tough For You
To Get By
It's Black , It's White, Whoo
När jag sjungit klart brast publiken ut i applåder igen och känslan jag hade var underbar. Det kändes som att jag kunde klara allt. Men sen var jag tvungen att gå av scenen för att göra plats för nästa person. Niall mötte mig bakom scenen men jag kunde inte stå still utan han följde med mig tillbaka till min loge.
- Gud det där var en så supergrym känsla, säger jag direkt när vi kommit in.
- Håll kvar den känslan, det är dags för operation Eiffeltorn.
- Just det, Danielle skulle vara den som ledde dit Eleanore va?
- Japp, så om vi ska få ordning på allt innan dess måste vi åka nu.
Vi gick till bilen där Harry väntade på att köra iväg oss. Han förklarade att Louis, Liam och Zayn redan var där för att ordna instrumenten och sånt. När vi var framme skyndade vi oss upp och Louis hade haft rätt när han velat ha det på kvällen. Man kunde se alla ljus i Paris lysa på ett mysigt sätt. Efter tio minuter fick Louis ett sms från Danielle.
"Vi är påväg"
Ganska kort, men nästa del kommer nog vara ganska lång, så minst 4 kommentarer och jag lägger upp det♥
Open your eyes del 28
Britneys synpunkt:
Äntligen hade dagen kommit då vi skulle flyga till Paris. Vi flög i första klass och ingen brydde sig om att det var Onedirection som satt bredvid dom så det var ganska skönt. Däremot när vi landade i Paris var det raka motsatsen, säkerhetsvakterna gick i en cirkel runt för att skydda oss. Det var människor överallt som skrek och tryckte ihop oss mot varandra. Niall höll om mig hårt och det var jag väldigt tacksam över. Vi nästan kastade oss in i bilen och sedan var vi tvungna att vänta flera minuter på att alla fansen skulle skingra sig. Sedan skulle vi direkt till konserten, eller iallafall jag och Niall. Dom andra skulle komma senare och kolla när vi uppträdde. När dom släppt av oss började min nervositet stiga och jag skakade lite smått. Niall däremot var lugn och visade mig till min loge där min outfit var. En enkel svart klänning med paljetter och ett par svart skor. Jag bytte om och efter en kvart kom min sminkös och hårstylist. Dom var där i en timme och sedan lämnade även dom mig ensam. Helt plötsligt knackade någon och jag reste mig snabbt för att öppna.
- Hej Britney, säger Niall men världens största leende.
Hej, svarar jag men ger honom en stor kram.
- Hur går det med nervositeten? frågar han och vi sätter oss ner i en soffa i rummet.
- Det kunde varit både värre och bättre, men jag överlever, som vanligt.
- Det är okej att vara nervös, men tro mig, du är asgrym och du ser väldigt bra ut dessutom.
- Haha det gör ju du med!
- Inte lika bra som dig!
Och sådär höll vi på ett tag tills det var dags för oss att gå och uppträda. På något konstigt sätt blev jag lugnare av att stå alldeles bakom scenen. Sen var det dags för oss att köra våran sång. Musiken startar och jag tar ton.
[Britney]
Yeahhh
This life don't last forever (hold my hand)
So tell me what we're waiting for (hold my hand)
We're Better off being together (hold my hand)
Than being miserable alone (hold my hand)
[Niall]
Cause I've been there before
And you've been there before
But together we can be alright.
Cause when it gets dark and when it gets cold
We hold each other till we see the sunlight
[Britney]
(So if you just)
[Britney/Niall]
Hold my hand
Baby I promise that I'll do
All I can
Things will get better if you just hold my hand
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
(Hold my hand)
[Niall]
The nights are getting darker (hold my hand)
And there's no peace inside (hold my hand)
So why make our lives harder (hold my hand)
By fighting love, tonight. (sooooo)
[Britney/Niall]
Cause I've been there before
And you've been there before
But together we can be alright (alright)
Cause when it gets dark and when it gets cold
We hold each other till we see the sunlight
So if you just hold my hand
Baby I promise that I'll do (If you just, If you just)
All I can
Things will get better if you just hold my hand (yeahh)
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
Hold my hand
[Niall]
I can tell you're tired of being lonely (yeahhh)
Take my hand don't let go baby hold me (hold mee)
Come to me let me be your one and only (hold my haand)
So I can make it alright til' the morning (hold my hand)
I can tell you're tired of being lonely (hold my hand)
Take my hand don't let go baby hold me (hold mee)
Come to me let me be your one and only (one and only)
So I can make it alright til' the morning (hold my hand)
[Britney]
Hold my hand
[Britney/Niall]
Hold my hand (yeahhh)
Baby I promise (hold my hand) that I'll do
All I can (hold my hand)
Things will get better (oohhhhoooo) if you just hold my hand (ooooo)
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
(Hold my hand)
Hold my hand (yeahh)
Baby I promise (yeahh [x4]) that I'll do
All I can (hold my haand)
Things will get better if you just (oohhoo) hold my hand
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Niall]
Hold my hand
När låten är slut hör jag alla applåder och inser hur mycket folk som är här. Niall går mot mig och när han är nära mig viskar han i mitt öra.
- Jag älskar dig, sa han och mikrofonen hans snappade upp det och spred ut det till högtalarna.
- Jag älskar dig mer, svarade jag och även mitt svar ekade ut i högtalarna.
Britneys synpunkt:
Äntligen hade dagen kommit då vi skulle flyga till Paris. Vi flög i första klass och ingen brydde sig om att det var Onedirection som satt bredvid dom så det var ganska skönt. Däremot när vi landade i Paris var det raka motsatsen, säkerhetsvakterna gick i en cirkel runt för att skydda oss. Det var människor överallt som skrek och tryckte ihop oss mot varandra. Niall höll om mig hårt och det var jag väldigt tacksam över. Vi nästan kastade oss in i bilen och sedan var vi tvungna att vänta flera minuter på att alla fansen skulle skingra sig. Sedan skulle vi direkt till konserten, eller iallafall jag och Niall. Dom andra skulle komma senare och kolla när vi uppträdde. När dom släppt av oss började min nervositet stiga och jag skakade lite smått. Niall däremot var lugn och visade mig till min loge där min outfit var. En enkel svart klänning med paljetter och ett par svart skor. Jag bytte om och efter en kvart kom min sminkös och hårstylist. Dom var där i en timme och sedan lämnade även dom mig ensam. Helt plötsligt knackade någon och jag reste mig snabbt för att öppna.
- Hej Britney, säger Niall men världens största leende.
- Hej, svarar jag men ger honom en stor kram.
- Hur går det med nervositeten? frågar han och vi sätter oss ner i en soffa i rummet.
- Det kunde varit både värre och bättre, men jag överlever, som vanligt.
- Det är okej att vara nervös, men tro mig, du är asgrym och du ser väldigt bra ut dessutom.
- Haha det gör ju du med!
- Inte lika bra som dig!
Och sådär höll vi på ett tag tills det var dags för oss att gå och uppträda. På något konstigt sätt blev jag lugnare av att stå alldeles bakom scenen. Sen var det dags för oss att köra våran sång. Musiken startar och jag tar ton.
[Britney]
Yeahhh
This life don't last forever (hold my hand)
So tell me what we're waiting for (hold my hand)
We're Better off being together (hold my hand)
Than being miserable alone (hold my hand)
[Niall]
Cause I've been there before
And you've been there before
But together we can be alright.
Cause when it gets dark and when it gets cold
We hold each other till we see the sunlight
[Britney]
(So if you just)
[Britney/Niall]
Hold my hand
Baby I promise that I'll do
All I can
Things will get better if you just hold my hand
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
(Hold my hand)
[Niall]
The nights are getting darker (hold my hand)
And there's no peace inside (hold my hand)
So why make our lives harder (hold my hand)
By fighting love, tonight. (sooooo)
[Britney/Niall]
Cause I've been there before
And you've been there before
But together we can be alright (alright)
Cause when it gets dark and when it gets cold
We hold each other till we see the sunlight
So if you just hold my hand
Baby I promise that I'll do (If you just, If you just)
All I can
Things will get better if you just hold my hand (yeahh)
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
Hold my hand
[Niall]
I can tell you're tired of being lonely (yeahhh)
Take my hand don't let go baby hold me (hold mee)
Come to me let me be your one and only (hold my haand)
So I can make it alright til' the morning (hold my hand)
I can tell you're tired of being lonely (hold my hand)
Take my hand don't let go baby hold me (hold mee)
Come to me let me be your one and only (one and only)
So I can make it alright til' the morning (hold my hand)
[Britney]
Hold my hand
[Britney/Niall]
Hold my hand (yeahhh)
Baby I promise (hold my hand) that I'll do
All I can (hold my hand)
Things will get better (oohhhhoooo) if you just hold my hand (ooooo)
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Britney]
(Hold my hand)
Hold my hand (yeahh)
Baby I promise (yeahh [x4]) that I'll do
All I can (hold my haand)
Things will get better if you just (oohhoo) hold my hand
Nothing can come between us if you just hold,
hold my, hold, hold my, hooold, hold my hand.
[Niall]
Hold my hand
När låten är slut hör jag alla applåder och inser hur mycket folk som är här. Niall går mot mig och när han är nära mig viskar han i mitt öra.
- Jag älskar dig, sa han och mikrofonen hans snappade upp det och spred ut det till högtalarna.
- Jag älskar dig mer, svarade jag och även mitt svar ekade ut i högtalarna.
Äntligen har ni börjat kommentera igen! Så innan jag lägger ut nästa avsnitt vill jag ha minst 4 kommentarer!♥
Open your eyes del 27
Zayns synpunkt:
Hela natten hade jag fått konstiga sms och samtal tills jag stängde av mobilen. Inte förräns det var morgon förstog jag vad som hade hänt. Någon hade läckt ut mitt mobilnummer till fansen och även fast jag försökte nekade det så visste jag vem som gjort det, Rachel. Britney hade rätt men det jag var mest arg över var att jag litade på Rachel. Jag rusade ut ur huset för köra till Rachel och fråga henne varför. Var det något jag gjort? Jag fattade inget av vad som egentligen hänt. Vi hade så kul igår, eller? Med gasen i botten var jag framme vid hennes lägenhet. Hon bodde ensam så när jag stog utanför hennes dörr öppnade jag den och klev rakt in. Där satt hon, med bara en stor T-shirt i knät på någon kille. Han hade bara på sig kalsonger. Hon såg på mig, försökte säga något. Men jag vände ryggen till henne och gick ut därifrån. Jag kunde höra hur hon skrek till den andra killen att stanna kvar men hörde dörren stängas och steg i trappan. När jag satte mig i bilen såg jag han komma ut från lägenhetshuset och han kollade på mig. Jag bara körde iväg därifrån och kollade inte för en sekund tillbaka. Hon var borta ur mitt liv för alltid.
Britneys synpunkt:
Jag var den enda som såg Zayn rusa ut och jag visste att hon hade gjort det, svikit han. Jag tänkte länge om jag bara skulle låta bli att göra något, men den här gången skulle hon inte komma undan. Jag tog min mobil och bläddrade fram hennes nummer.
- Hej, det är Rachel, svarade hon.
- Britney här, vad fan har du gjort nu?
- Vad menar du?
- Vad har du gjort mot Zayn? frågade jag men höjde rösten lite.
- Jag har inte gjort något.
Liam kom in i rummet och kollade frågande på mig. Jag höjde fingret mot läpparna och tecknade åt han att vara tyst. Han satte sig ner i soffan och nu kom även Niall in i rummet. Liam viskade något till han och sedan satte han sig tyst i soffan jag stog framför. Jag satte på högtalaren på mobilen och började prata igen.
- Varför kom han då utrusande imorse? frågade jag.
- Inte fan vet jag.
- Så du har inte gjort något?
- Exakt.
Helt plötsligt stog Zayn i rummet och han hade hört vem vi pratade med. Det enda han gjorde var att lägga på samtalet, sedan satte han sig ner i soffan och berättade vad som hade hänt. Jag tyckte så synd om Zayn. Allt han ville var bara att inte spendera livet ensam. Efter det så gick dagarna snabbt med sångträning och planering över Louis frieri. Sen kom dagen då vi skulle åka till Paris. Dagen som jag väntat länge på.
Zayns synpunkt:
Hela natten hade jag fått konstiga sms och samtal tills jag stängde av mobilen. Inte förräns det var morgon förstog jag vad som hade hänt. Någon hade läckt ut mitt mobilnummer till fansen och även fast jag försökte nekade det så visste jag vem som gjort det, Rachel. Britney hade rätt men det jag var mest arg över var att jag litade på Rachel. Jag rusade ut ur huset för köra till Rachel och fråga henne varför. Var det något jag gjort? Jag fattade inget av vad som egentligen hänt. Vi hade så kul igår, eller? Med gasen i botten var jag framme vid hennes lägenhet. Hon bodde ensam så när jag stog utanför hennes dörr öppnade jag den och klev rakt in. Där satt hon, med bara en stor T-shirt i knät på någon kille. Han hade bara på sig kalsonger. Hon såg på mig, försökte säga något. Men jag vände ryggen till henne och gick ut därifrån. Jag kunde höra hur hon skrek till den andra killen att stanna kvar men hörde dörren stängas och steg i trappan. När jag satte mig i bilen såg jag han komma ut från lägenhetshuset och han kollade på mig. Jag bara körde iväg därifrån och kollade inte för en sekund tillbaka. Hon var borta ur mitt liv för alltid.
Britneys synpunkt:
Jag var den enda som såg Zayn rusa ut och jag visste att hon hade gjort det, svikit han. Jag tänkte länge om jag bara skulle låta bli att göra något, men den här gången skulle hon inte komma undan. Jag tog min mobil och bläddrade fram hennes nummer.
- Hej, det är Rachel, svarade hon.
- Britney här, vad fan har du gjort nu?
- Vad menar du?
- Vad har du gjort mot Zayn? frågade jag men höjde rösten lite.
- Jag har inte gjort något.
Liam kom in i rummet och kollade frågande på mig. Jag höjde fingret mot läpparna och tecknade åt han att vara tyst. Han satte sig ner i soffan och nu kom även Niall in i rummet. Liam viskade något till han och sedan satte han sig tyst i soffan jag stog framför. Jag satte på högtalaren på mobilen och började prata igen.
- Varför kom han då utrusande imorse? frågade jag.
- Inte fan vet jag.
- Så du har inte gjort något?
- Exakt.
Helt plötsligt stog Zayn i rummet och han hade hört vem vi pratade med. Det enda han gjorde var att lägga på samtalet, sedan satte han sig ner i soffan och berättade vad som hade hänt. Jag tyckte så synd om Zayn. Allt han ville var bara att inte spendera livet ensam. Efter det så gick dagarna snabbt med sångträning och planering över Louis frieri. Sen kom dagen då vi skulle åka till Paris. Dagen som jag väntat länge på.
Efter 3+ kommentarer lägger jag upp nästa del:)
Open your eyes del 26
Zayns perspektiv:
Det hade varit en asbra dag med Rachel,hon var helt fantastisk! Vi hade så kul och jag önskade att tiden skulle stått still. Men nu hade jag precis skjutsat hem henne då jag fick ett sms, från Britney.
" Hej Zayn, Britney här!
Ville bara fråga när du ska säga hejdå till Rachel och komma hem? Du kan väl svänga förbi någon affär och köpa lite sminkborttagningsmedel åt mig? Du får pengar sen. :) "
Jag svarar med ett kort "Okej, kommer hem om 20 minuter!". Det lät som en dålig ursäkt för att bevisa att hon visste att jag träffat Rachel, men jag låtsades som att jag inte visste det. Jag svängde snabbt in på någon liten affär och köpte sminkborttagningsmedlet och fortsatte sedan hemåt. När jag kom hem sa ingen något om var jag varit, men Britney kom fram med en sedel i handen till mig.
- Här har du för sminkborttagningsmedlet, sa hon och räckte fram sedeln.
- Ääh det kostade så lite, det kan jag bjuda på, sa jag och räckte fram påsen med det till henne.
Klockan var bara åtta men jag var väldigt trött efter dagen så jag bestämde mig för att gå och sova. Jag sa godnatt till alla andra och gjorde mig iordning för att sova. Precis innan jag somnar ringer min mobil, från något nummer jag aldrig sett förut.
- Heyy det är Zayn, svarade jag sömnigt.
Det enda jag hörde var massa skrik och man kunde inte urskilja vad vem det nu var sa. Efter tio sekunder la jag på och stängde av ljudet, ovetande vad som egentligen hade hänt. Jag var så trött så jag orkade inte bry mig om det utan somnade.
Nialls synpunkt:
Jag och Britney satt nu ensamma kvar i soffan och såg på någon repris på en gammal tv-serie. Hon låg ihopkrupen med huvudet mot min bröstkorg och jag hade min hand runtom henne. Jag tänkte på det här med att gifta sig och sånt. Det kanske inte skulle vara en så konstig ide, inte nu då såklart, men kanske om några månader. Jag visste redan att jag ville spendera resten av mitt liv med henne, men var mina känslor besvarade?
Zayns perspektiv:
Det hade varit en asbra dag med Rachel,hon var helt fantastisk! Vi hade så kul och jag önskade att tiden skulle stått still. Men nu hade jag precis skjutsat hem henne då jag fick ett sms, från Britney.
" Hej Zayn, Britney här!
Ville bara fråga när du ska säga hejdå till Rachel och komma hem? Du kan väl svänga förbi någon affär och köpa lite sminkborttagningsmedel åt mig? Du får pengar sen. :) "
Jag svarar med ett kort "Okej, kommer hem om 20 minuter!". Det lät som en dålig ursäkt för att bevisa att hon visste att jag träffat Rachel, men jag låtsades som att jag inte visste det. Jag svängde snabbt in på någon liten affär och köpte sminkborttagningsmedlet och fortsatte sedan hemåt. När jag kom hem sa ingen något om var jag varit, men Britney kom fram med en sedel i handen till mig.
- Här har du för sminkborttagningsmedlet, sa hon och räckte fram sedeln.
- Ääh det kostade så lite, det kan jag bjuda på, sa jag och räckte fram påsen med det till henne.
Klockan var bara åtta men jag var väldigt trött efter dagen så jag bestämde mig för att gå och sova. Jag sa godnatt till alla andra och gjorde mig iordning för att sova. Precis innan jag somnar ringer min mobil, från något nummer jag aldrig sett förut.
- Heyy det är Zayn, svarade jag sömnigt.
Det enda jag hörde var massa skrik och man kunde inte urskilja vad vem det nu var sa. Efter tio sekunder la jag på och stängde av ljudet, ovetande vad som egentligen hade hänt. Jag var så trött så jag orkade inte bry mig om det utan somnade.
Nialls synpunkt:
Jag och Britney satt nu ensamma kvar i soffan och såg på någon repris på en gammal tv-serie. Hon låg ihopkrupen med huvudet mot min bröstkorg och jag hade min hand runtom henne. Jag tänkte på det här med att gifta sig och sånt. Det kanske inte skulle vara en så konstig ide, inte nu då såklart, men kanske om några månader. Jag visste redan att jag ville spendera resten av mitt liv med henne, men var mina känslor besvarade?
Vad har hänt med alla kommentarer? Ni har ju slutat?
Lägger ut nästa del när jag fått 3+ kommentarer♥
Det är bara för att kolla att ni fortfarande läser...
Open your eyes del 25
Britneys synpunkt:
Klockan var fem och vi tog en paus från sångträningen. Aldrig i livet att jag trodde det skulle ta så här lång tid, dessutom hade vi ju barat tränat på Hold my hand så vi var ju inte ens halvvägs klara. Vi skulle gå och äta middag på någon restaurang här i närheten. Jag åt som om jag inte sett mat på flera månader.
- Längtar du? frågade Niall helt plötsligt och jag skyndade mig att tugga klart maten i munnen för att kunna svara.
- Självklart, det kommer bli så spännande, svarar jag. - Fast jag är jävligt nervös.
- Det kommer gå bra Britney, säger han och tar min högra hand. - Förresten så är det en sak till som kommer ske i Paris som vi måste hjälpa till med.
- Vad?
- Louis ska fria till Eleanor högst upp i Eiffeltornet.
- Men gud vad kul!
Niall började berätta om hur Louis hade planerat att det skulle vara.
- Det ska vara mörkt och lampor, massa blommor. Han ska sjunga en låt till henne och sedan fria. Men han behöver oss till att spela och kanske någon stämma. Du och jag kan spela gitarr. Om du vill alltså? frågade han.
- Självklart, det skulle vara en ära.
Vi satt kvar och åt i cirka 30 minuter och gick sedan hem igen. Zayn hade fortfarande inte kommit hem och det märktes att han aldrig gjort såhär förut. Ingen av oss nämnde det men jag hade en känsla att alla tänkte på det. Vi övade vidare på sången och pratade lite med Louis om friandet. Jag märkte hur lycklig han var och det smittade av sig på alla i rummet. Tänk om jag och Niall skulle gifta oss någon gång, det skulle vara underbart. Jag kom ihåg dagen vi träffades och när han försökte berätta vem han var och jag trodde han skojade. Tänk om han bara varit där en dag, då hade det här aldrig hänt. Det var då jag visste vart Zayn var, eller rättare sagt vem han var med.
Britneys synpunkt:
Klockan var fem och vi tog en paus från sångträningen. Aldrig i livet att jag trodde det skulle ta så här lång tid, dessutom hade vi ju barat tränat på Hold my hand så vi var ju inte ens halvvägs klara. Vi skulle gå och äta middag på någon restaurang här i närheten. Jag åt som om jag inte sett mat på flera månader.
- Längtar du? frågade Niall helt plötsligt och jag skyndade mig att tugga klart maten i munnen för att kunna svara.
- Självklart, det kommer bli så spännande, svarar jag. - Fast jag är jävligt nervös.
- Det kommer gå bra Britney, säger han och tar min högra hand. - Förresten så är det en sak till som kommer ske i Paris som vi måste hjälpa till med.
- Vad?
- Louis ska fria till Eleanor högst upp i Eiffeltornet.
- Men gud vad kul!
Niall började berätta om hur Louis hade planerat att det skulle vara.
- Det ska vara mörkt och lampor, massa blommor. Han ska sjunga en låt till henne och sedan fria. Men han behöver oss till att spela och kanske någon stämma. Du och jag kan spela gitarr. Om du vill alltså? frågade han.
- Självklart, det skulle vara en ära.
Vi satt kvar och åt i cirka 30 minuter och gick sedan hem igen. Zayn hade fortfarande inte kommit hem och det märktes att han aldrig gjort såhär förut. Ingen av oss nämnde det men jag hade en känsla att alla tänkte på det. Vi övade vidare på sången och pratade lite med Louis om friandet. Jag märkte hur lycklig han var och det smittade av sig på alla i rummet. Tänk om jag och Niall skulle gifta oss någon gång, det skulle vara underbart. Jag kom ihåg dagen vi träffades och när han försökte berätta vem han var och jag trodde han skojade. Tänk om han bara varit där en dag, då hade det här aldrig hänt. Det var då jag visste vart Zayn var, eller rättare sagt vem han var med.
Sorry att jag varit seg på att lägga ut kapitel, men har varit upptagen men jag lovar att jag ska vara MYCKET aktiv under lovet:D
Tack för kommentarerna!♥
Angående länkbytet så länkar jag eran nu, så länka tillbaka!:D
Open your eyes del 24
Jag vaknade i soffan av att min katt Lily klöste på mina tår. Tv:n var igång och alla i huset satt i sofforna förutom Zayn. Jag kände på mig att något var fel och att det troligtvis berodde på mig. När jag satt mig upp i soffan kom Niall och placerade sin arm runt mig och jag lutade mig bak mot hans axel.
- Är du nöjd med festen? Frågade han och kröp närmare mig.
- Ja, den var grym, svarade jag men var ändå tvungen att fråga. - Var är Zayn?
- Vi vet inte, men det är ingen fara, han är vuxen och kan ta hand om sig själv. - Idag ska du få träffa våran sångtränare för första gången för han ska hjälpa oss med låtarna om du kommer ihåg.
Självklart att jag kom ihåg resan till Paris, fast på något sätt verkade det ändå overkligt att jag skulle få stå på samma scen som Niall. Jag kunde knappt förklara hur mycket jag längtade dit men samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att det var jag som sårat Zayn, inte Rachel, eller hon har inte sårat han hittills.
- Men det är bara det att jag tror att det är mitt fel att han stack iväg.
Jag berättade för Niall vad som hänt efter att alla andra gått och lagt sig, men det kändes även som att alla andra i rummet också lyssnade när jag berättade. Niall försäkrade mig om att det inte var något problem men jag hade fortfarande lite dåligt samvete. Tänk om allt skulle blivit bra om jag bara inte lagt mig i.
Zayns perspektiv:
Vart är jag påväg? Jag bara sitter och kör runt på vägarna i London utan något mål. Det låg en lapp i min högra ficka, en lapp med ett telefonnummer, som jag inte vågade ringa för jag var rädd vad jag skulle höra. Varför kunde jag inte bara gått och lagt mig tidigare igår kväll så jag sluppit höra Britney förklara varför jag inte borde bli alltför fäst vid Rachel. Jag hade ju inga bevis på att hon ljög egentligen, men alla förtjänade en andra chans. Lappen låg och brände i min ficka innan jag tillslut tog mod till mig, tog fram lappen och knappade in numret i telefonen.
- Hey Rachel, det är Zayn som pratar, sa jag och rädslan försvann som i ett trollslag. - Skulle du vilja gå och ta en kopp kaffe eller något?
- Ja, självklart, svarade hon och hon förklarade vägen till ett café där hon skulle möta mig om tio minuter.
Jag körde dit men var tidig så jag fick vänta i några minuter men det gav mig en chans att gå in på toan och snygga till mig lite. När jag kom ut från toan satt hon vid ett litet bord och jag gick mot henne.
- Hej, säger hon vänligt och ställer sig upp och kramar om mig.
Jag vaknade i soffan av att min katt Lily klöste på mina tår. Tv:n var igång och alla i huset satt i sofforna förutom Zayn. Jag kände på mig att något var fel och att det troligtvis berodde på mig. När jag satt mig upp i soffan kom Niall och placerade sin arm runt mig och jag lutade mig bak mot hans axel.
- Är du nöjd med festen? Frågade han och kröp närmare mig.
- Ja, den var grym, svarade jag men var ändå tvungen att fråga. - Var är Zayn?
- Vi vet inte, men det är ingen fara, han är vuxen och kan ta hand om sig själv. - Idag ska du få träffa våran sångtränare för första gången för han ska hjälpa oss med låtarna om du kommer ihåg.
Självklart att jag kom ihåg resan till Paris, fast på något sätt verkade det ändå overkligt att jag skulle få stå på samma scen som Niall. Jag kunde knappt förklara hur mycket jag längtade dit men samtidigt kunde jag inte sluta tänka på att det var jag som sårat Zayn, inte Rachel, eller hon har inte sårat han hittills.
- Men det är bara det att jag tror att det är mitt fel att han stack iväg.
Jag berättade för Niall vad som hänt efter att alla andra gått och lagt sig, men det kändes även som att alla andra i rummet också lyssnade när jag berättade. Niall försäkrade mig om att det inte var något problem men jag hade fortfarande lite dåligt samvete. Tänk om allt skulle blivit bra om jag bara inte lagt mig i.
Zayns perspektiv:
Vart är jag påväg? Jag bara sitter och kör runt på vägarna i London utan något mål. Det låg en lapp i min högra ficka, en lapp med ett telefonnummer, som jag inte vågade ringa för jag var rädd vad jag skulle höra. Varför kunde jag inte bara gått och lagt mig tidigare igår kväll så jag sluppit höra Britney förklara varför jag inte borde bli alltför fäst vid Rachel. Jag hade ju inga bevis på att hon ljög egentligen, men alla förtjänade en andra chans. Lappen låg och brände i min ficka innan jag tillslut tog mod till mig, tog fram lappen och knappade in numret i telefonen.
- Hey Rachel, det är Zayn som pratar, sa jag och rädslan försvann som i ett trollslag. - Skulle du vilja gå och ta en kopp kaffe eller något?
- Ja, självklart, svarade hon och hon förklarade vägen till ett café där hon skulle möta mig om tio minuter.
Jag körde dit men var tidig så jag fick vänta i några minuter men det gav mig en chans att gå in på toan och snygga till mig lite. När jag kom ut från toan satt hon vid ett litet bord och jag gick mot henne.
- Hej, säger hon vänligt och ställer sig upp och kramar om mig.
Så vem tycker ni passar bäst med Zayn? Blyga Kelsey eller playern Rachel?^^
Tack för era kommentarer♥
Open your eyes del 23
Britneys synvinkel:
Klockan var över tolv och mina vänner åkte hem till sig. Killarna och jag satt i vardagsrummet men en efter en gick dom och la sig tills bara jag och Zayn satt kvar i rummet. Zayn var nog den av killarna som druckit minst för han verkade ganska nykter om man jämför med dom andra. Han satt med ett tomt glas i handen och stirrade mot TV:n som visade några nyheter.
- Zayn, det är en sak du borde veta om Rachel innan det är försent, säger jag och Zayn vänder blicken mot mig.
- Vad? Frågar han och ser lite olycklig ut på något sätt.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här men Rachel är lite av en player, svarar jag.
- Självklart, när jag äntligen träffat en hyfsad tjej så visar det sig att hon är en player, säger Zayn och jag inser att han nog var lite full ändå. - Alla andra träffar någon men inte jag, vet du att Louis funderar på att fria? Men jag är ensam.
- Du kan ju få vilken tjej som helst?
- Så enligt dig ska jag bara gå ut och välja första bästa tjej?
- Nej, det var inte så jag menade, säger jag men jag hade ingen aning om vad jag egentligen menade så jag blir tyst.
- Det är inte ditt fel Britney, det är mitt eget problem så det är jag som måste lösa det, avslutar han. - Jag tänker träffa Rachel igen.
Sedan går han iväg till sitt rum och smäller igen dörren. Det där gick ju bra, eller inte. Jag förstod aldrig hur svårt dom egentligen hade att träffa tjejer, jag och Niall träffades ju av en slump och jag har ingen aning hur Louis och Liam träffade sina tjejer. Harry var visserligen singel men han dejtade Caroline Flack ett tag. Jag insåg hur jobbigt Zayn hade det och tyckte genast synd om han och tänk om Rachel inte tänkte krossa hans hjärta. Fast det var ju det här med Kelsey också så jag har ingen aning om vad jag ska göra. Sedan kom tröttheten från ingenstans och jag somnade i vardagsrumssoffan med skuldkänslor för Zayn, Rachel och Kelsey. Hur skulle allt det här lösa sig?
Sorry för att det inte är några bilder men är på min iPad och den tjocka texten vill inte funkar men ändrar det senare ikväll när jag är inne på datorn!:)
Tack för alla era underbara kommentarer<3
