Don't bring a knife into a gunfight del 8
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Efter något som kändes som en evighet släppte vi taget om varandra och jag ställde mig upp. Mitt förnuft återvände och jag drog mig undan lite. Jag granskade det gråa rummet och blev smått deprimerad av färgen. Det kändes som att vara instängd i en låda.
- Du vet att det aldrig skulle funka, säger jag. - Du och jag tillsammans.
- Varför? svarar han och håller i min hand.
- Liam, jag kommer få hålla på med det här tills jag dör, oavsett om det är imorrn eller om femtio år.
- Då rymmer vi.
- Det går inte Liam, han skulle jaga oss.
Sedan satt vi tysta i några minuter och jag tänkte på det där om att fly. Jag och Liam någonstans långt borta från allt det här. Bort från det här trista, dystra rummet och ut i världen.
- Vi bor i två helt olika världar, det är bara bättre om vi inte försöker intala oss att det skulle funka, säger jag och blir ledsen. - Jag måste gå.
Jag hatade ju honom? Eller gjorde jag det? Jag lämnade Liam ensam och gick mot mitt rum. På vägen stötte jag på Michael.
- Du verkar ha klarat dig bra, sa han och log.
- Kan du bevara en hemlighet? sa jag och Michael hörde allvaret i min röst.
- Vad har du hamnat i för problem?
- Liam, han ehh typ...
- Stockholmssyndromet? frågade Michael.
- Va??
- Man blir kär i sin fångvaktare, svarade han och flinade.
- Just det, jag är rädd för det, sa jag.
- Durå? Är du kär i han?
- Vad pratar du om, skulle jag gilla han?
- Man vet aldrig Cara, man vet aldrig.
- Stick härifrån.
Sedan går jag därifrån och hoppas att Michael trodde på mig. Fast det var ju ingen lögn egentligen, för jag tror inte jag gillade Liam. Imorgon skulle jag prata med han och fråga vad han höll på med och vad han kände för mig. Förhoppningsvis skulle han säga att han hatade mig och allt skulle återgå till det vanliga. Men på något sätt visste jag att det inte skulle ske.
Jag har sett era kommentarer om längre kapitel men jag måste hitta bra ställen att sluta ett kapitel på så ni får acceptera att det blir lite korta kapitel. Men jag har en fråga till er, om ni vore Cara vad skulle ni göra? Fly med Liam, döda han eller något helt annat?;)
8 kommentarer tills nästa avsnitt då!:D
Kommentarer
Postat av: jossan
Skit bra, älskar den verkligen!
vet inte riktigt vad jag hade gjort ://
Postat av: Paulina
Jag älskar verkligen den här novellen. Jag tror att jag hade rymt faktiskt..
Postat av: Annie
älskar novellen, jag hade nog rymt ;D
Postat av: Tilde
Awesome, mer.
Postat av: Frida
MER!!
Tänkt ut nån smart plan o rymt med Liam:)
Postat av: sandra
JAG SKULLE ALDRIG I HELA MITT LIV DÖDA HAN!!!
Rymma skulle jag gjort! :D
btw.. jättebra!! :))
Postat av: Fanny ~ Moments In Time
Den här fanficen är så sjukt bra! :)
Postat av: Nicoline
Jätte bra mer!<3
Postat av: Feliciaa
flytt med liam! o anmält pappan o allt dedär! :)
Postat av: grace
kärlek till dina noveller! älskar dom! skriv mer!<3
Postat av: Alexandra
Awesome! :D
Meeeeeeeeeer!
Postat av: Nicole
Lätt flytt med Liam :O han är ju känd och allt så han har ju vakter runt om sig hela tiden hehe eller kanske inte hela tiden eftersom de lyckats kidnappa honom men han skulle kunna ha vakter runt sig hela tiden och om hon är med honom så har hon ju också vakter så pappan inte kan få tag på henne. ... "/
Asbra del :) xx
Postat av: felice
RYMMA hade jag gjort, lätt :p
älskar novellen, du är grym! :) xx
Postat av: Rebecca
MER:)
Postat av: isabelle
ass braaa är du på att skriva
jag skulle rymt med liam ! <3
Postat av: emilia
jag vet inte helt men antagligen flyt med han
Trackback
